knegus

Suck, så var denna ledighet slut, och som brukligt är drabbas man då av den klassiska efter ledighets-depressionen (vilket bland annat visar sig i att jag dricker te och förundras över att tiden går så fort --  redan två veckor sedan det var julafton...). Som vanligt har man trott sig hinna och ha lust att göra en massa som man inte gjort... Man får glädjas åt de positiva rapporterna från köket som säger att diskmaskinen bättrade sig eftre min översyn.

Nåväl, i morgon är det på det igen och efter några timmar så är man som vanligt tillbaka i de gamla rutinerna...precis som det brukar vara. Och då hinner man med allt det som man skulle gjort när man varit ledig...konstigt nog. Att man aldrig lär sig att vara ledig på riktigt.

Hursomhelst, i mitt lilla småpysslande under dagen fann jag följande lilla sammanfattning över hösten 2009...eller vad man nu ska kalla det:

20 september: Fortfarande sommarlikt -- det var sista gången 2009 som jag slöade i hängmattan...

3 oktober: Hösten börjar så smått visa sig...

 

10 oktober: Ytterligare något litet framsteg för hösten -- årets sista dag som sjörundan med hunden utfördes iklädd t-shirt...

 

25 oktober: Riktig höst nu. Fuktigt...

31 oktober: Fin höstdag som nästan blev vinterlikt kall på kvällen -- ljusen på kyrkogården nästan frös till is.

8 november: Såja, en bild som skulle kunna vara hämtad från vilken skånsk dag som helst någon gång mellan november och februari (så länge inte snöh-et kommer på besök).

14 november: Sade någon november?

29 november: Som sagt...

19 december: Och sedan för att göra det ännu värre så behagade det att komma snö redan innan jul...

25 december: ...men det såg sedan hoppfullt ut att den skulle försvinna igen, men det vet vi ju nu hur det gick med det...

 

Nej, nu ska vi inte gräva ner oss i någon negativism här för nu har det faktiskt vänt och vi går mot en ljusare vår -- dygnets ljusa del är redan 17 minuter längre nu än före jul. Nu längtar vi bara efter att åter kunna inta nedanstående position:

 

 

De senaste dagarna har det på tv visats Star Wars-filmerna -- imorgon är det dags för den sjätte episoden (den tredje filmen enligt en synnerligen fin logik). Och oj vilken skillnad det är på de nya filmerna jämfört med de gamla, och oj så mycket charmigare de äldre filmerna är och vilken annorlunda (varmare och mysigare) atmosfär de bjuder på. Eller så är det bara jag som börjar bli gammal och nostalgisk...

Nåväl, imorgon får man slötitta bort ytterligare 150 minuter, men det är väl ungefär så mycket man orkar göra på sin sista semesterdag...

Att man aldrig lär sig... Att man alltid tror man ska hinna så mycket när man är ledig... Att man hela tiden skjuter upp det som ska göras till morgondagen och när den kommer så visar det sig att det finns ju en ny morgondag... Att man tar med sig jobb hem "för att det är klart man hinner med det" vid tillfälle...

Ja, så sitter man där under ledigheten med en massa "måsten" som man ska hinna med och som hänger över en. Bedrövligt. Från och med nu ska det bli ändring på det hela: Är jag ledig så ska jag banne mig vara ledig och inte ha några andra måsten över mig (som hemtaget jobb "för det finns ju nog en dag eller så över...") -- man är ju på förhand en tids- och motivationsoptimist i världsklass. Men finns det trots det en massa måsten så ska man ta tag i dem med en gång och inte skjuta upp dem till morgondagen (som det hela tiden kommer nya av) och sedan sitta här på slutet med en stress- och ångestnivå som är lite väl hög.

Nej, jag tar nog och ser ett avsnitt till av "Snobbar som Jobbar"...

Jag har, efter idogt studerande, kommit fram till att den humor jag har är aningen speciell -- jag kan bara komma på en enda person till som helt och fullt delar den (hade jag varit från Göteborg är sannolikheten stor att jag känt fler men nu är så inte fallet). Speciell inte bara  vad gäller skämten i sig, utan även hur jag själv uppfattar dem. Jag tillhör nämligen den kategori som kan skratta högt åt mina egna skämt.

Jobbigt kanske en del tycker, men delad glädje är ju dubbel glädje och kan man då dela denna glädje med sig själv så är den ju redan i det stadiet dubbel. Och glädje vill väl alla ha och om jag då på detta vis drar mitt strå till stacken och på egen hand dubblar min glädjedos så är det till gagn för alla...eller...?

Nytt år, tjoho!!

Vi välkomnar 2010 genom att höja kryckan! En riktig multifunktionskrycka som kan användas till mycket! Fungerar ypperligt i halt(!) väglag.

 

Som vanligt lite sen i förberedelserna, men så kan jag inte heller anklagas för att ha kort stubin...

 

Hmm, vad tittar de på måntro?

 

Måste vara raketen!

 

Två nöjda raketskyttar som värmer sig efter att ha trotsat de många minusgraderna. Mannen till vänster stod för det nya årets hittills bästa kommentar, för när fyrverkier avfyrades från läskbacken utbrast han: "SE UPP I BACKEN!"

 

Visst tusan, denna skulle man ju ha öppnat redan till tolvslaget! Jaja, bättre sent än aldrig.

 

Fyra timmar in på det nya året däckar första person i soffan. Ganska bra facit.

 

Så, nu är 2010 här och vi kör vidare och låter det bli vändpunktens år. Nu är det framåt som gäller! Gott nytt år på er alla!

Nyårsafton...En dag som betyder mycket. Det kan på många vis vara årets härligaste dag, samtidigt samt det kan vara med visst vemod man lämnar det gamla året bakom sig och går vidare in i nästa. Årets nyårsafton firades hemma med en hel hög härligt folk. Några bilder från dagen/kvällen:

Hunden kräver sitt även om det är nyår och det är kallt. Här står han och blickar framåt -- kanske fram mot det nya året.

 

Två glada kusiner i soffan.

 

Förrätten är framdukad så nu är det bara att hugga in! Mums!

 

Pappa upp i dagen...

Hur vet man att det är en speciell dag? Jo, världens bästa väska är med...

 

...för den har ju världens bästa innehåll!

 

Provning av två olika varianter av Caol Ila. Same, same, but different.

 

Den ej så rutinerade whiskydrickaren i sällskapet fick instruktionsskylten: "Drick Whisky ansvarsfullt -- spill inte!"

 

Undertecknad iklädd den fina och snart traditionsenliga nyårshatten.

 

Inte många minuter kvar av 2009 nu -- bästa att förbereda och värma upp.

 

Vår egen "festivalgeneral" skålar ut det gamla året och om en minut välkomnar vi 2010!

I morgon är det så dags för nyårsafton och undertecknad blir lite som ett barn igen. Nej förresten, det är jag ju titt som tätt. Nåväl... I morgon är det dags för lite fyrverkeripjäsuppskjutningar och eftersom den förhatliga kylan är åter så kan denna ställa till med en del bekymmer vad gäller frost i backen. Frost i backen kan i sin tur innebära att avfyrningsramperna i form av nedbankade rör kan vara svåra att banka ner -- inte minst klockan 23:52 en kall nyårskväll. Av denna anledning öppnade jag i dag en liten mekanisk verkstad och tillverkade en ytterst ful men förhoppningsvis funktionsduglig avfyrningsramp av två gamla väggskenor och en gammal fälg:

Hej alla barn nu blir det barnprogram, och titta nu här vad lille Magnus tar fram: Två gamla skenor och en rostig bilfälg, och nu ska ni höra vad man med skenor och fälg kan göra. Spänn skenor med ståltråd och kilar i er fälg, så får ni fira en härlig nyårshelg!

Jullov igen!? Ja, det känns nästan så. Förr i tiden, under den glada och fria tid då man kallades studerande och då man mer fritt disponerade sin tid så kunde man sitta uppe och spela en en hel del dataspel. Det hela gick i perioder, men när man fastnade i just ett spel så gick det under en period åt ganska mycket tid åt just det spelet; inte minst när det var lov, tentapluggperioder eller liknande.

Ett av spelen man var fast i under en sådan period var Transport Tycoon, och om jag inte missminner mig var det väl knappt 15 år sedan eller så. Saker och ting har dock en förmåga att komma igen, så därför sitter jag här nu strax efter klockan tre och har spelat motsvarande spel några timmar tillsammans med en lika inbiten galning (och ja, vi är båda en bit över 30 år gamla). Eller tillsammans och tillsammans, numera gör man saker tillsammans över internet, men det är väl den största skillnaden nu mot då.

Om det är lika skoj och roligt som förr? Klart att det är! Om man ska pyssla med sådant när man närmar sig medelåldern? Givetvis, förneka aldrig ditt barnasinne!

Jag har ett tag hävdat att Hässleholm måste vara Sveriges tråkigaste "stad" (grattis Eslöv!). Men så när jag var där idag hittade jag något som fick mig att kanske så smått ändra mig. Det finns ju faktiskt roliga saker att göra där som dessutom är gratis; attraktioner som i andra städer kostar pengar (vad kostar några varv i pariserhjulet på Stortorget i Malmö sade ni?). Titta själv:

I dag har jag upptäckt att det finns en stor likhet mellan bilar och diskmaskiner och det är att utvecklingen har gjort att de är bättre och billigare än sina äldre motsvarigheter...SÅ LÄNGE DE FUNGERAR. Så snart något strular och behöver repareras, nej då kan det kosta multum i såväl tid som pengar för minsta lilla sak eftersom allt är ihopsatt på snabbaste och billigaste vis. Detta har jag varit varse en längre tid vad gäller bilar, men nu har jag även blivit det vad gäller diskmaskiner.

Vår kära diskmaskin diskar nämligen inte rent och efter den vanliga rengöringen av allt som kan tänkas innehålla mög så kvarstod problemet. Efter en konsultation på vårt kära internet så kom jag fram till att det troligtvis var ett igensatt filter vars uppgift var att tala om när vattenmängden uppnått lämplig nivå och då tala om för resterande makapärer att något mer vatten vill vi inte ha så sluta ta in mer. Var då detta filter igensatt så var det för snabbt att tala om detta och det blev för lite vatten i maskinen, diskmedelrester lämnades kvar oupplösta och disken blev inte ren. Lät som en fin lösning så då var det ju bara att ge sig i kast med att smyga sig in under maskien, plocka bort och göra rent filtret...vilket hade fungerat om maskinen varit äldre och det inte krävts en nedplockning i molekyler för att komma dit. Och efter ett par timmars jobb sket jag i det och nöjde mig med att göra rent allt annat jag hittade på min väg (inklusive bortglömda utrymmen under skåp och bakom diskmaskinen i fråga). Om det hjälper vet jag inte än, men skulle det inte göra det så får det bli en ny maskin. De är ju åtminstone billiga numera...så länge de fungerar. I övrigt var det bättre förr och ju förr desto bättre.

Annandag jul, ännu en sådan där seg dag där man med gott samvete inte gör för mycket. Så vad passar då bättre än att ta ett parti av klassikern Monopol? Inte mycket, så sagt och gjort, fem själar satte sig ner runt spelplanen och drog igång.

Det stod efter en stund klart att Monopol är som man minns det -- ett spel som är antingen svart eller vitt beroende på hur det går. Ett spel som är oerhört skoj i medgång (med motspelare som kan ta det) men kanske inte lika skoj i motgång när man hela tiden tvingas kämpa i uppförsbacke och när det slutligen inte finns en endaste sannolikhetsteoretisk gud att luta sig mot.

Hur det gick för mig? Jag låter nedanstående bild över en del av mina ägor tala för sig själv:

Juldagen måste vara en av årets mest tomma dagar, åtminstone nu när man är "vuxen" (observera användandet av citationstecken!"). Som barn var det dagen då man på allvar tog sig an alla klappar, men nu som vuxen är det mest tomhet, dagen efter att allt tagit slut. Allt man julstressat för är nu i princip över och nu återstår bara att återställa hus, hem och liv till det normala igen -- något som ofta går i ganska maklig takt. Det är också en av få dagar då det med någorlunda gott samvete går att göra i princip ingenting och bara glida med -- härligt! En syssla som i princip även kan få fortsätta på annandagen.

Nåväl, tövädret är äntligen här och snart synes all j-a snö vara bort. Blött och trist när det försvinner, men det är ett snabbt övergående stadium. Nu hoppas vi att det räcker med snö för den här vintern.

Hunden skulle givetvis ut och kissa. Vad han här letar efter är all den snö som tidigare fanns här (se inlägg den 22/12.)

 

 

Julafton hos farmor. Vad mer att säga än mat, mat och mat. Konstig nog lär jag mig aldrig att man kan bli genommätt av de där sillabitarna som åker ner i början -- de är ju inte så stora? Men ändå så är man proppmätt efter första rundan, men ändå så tar man några rundor till. Märkligt, men det är väl så det ska vara.

Och farmor var relativt pigg och blixtrade till mellan varven. "Jag kan nog fortfarande passa upp er, men nej, jag har ingen lust till det." :-)

Lille julafton, men på något vis är det ändå julafton, åtminstone vartannat år. Släkten är samlad och barnen är hemma. I år hade vi dessutom äran av att ha nytillskottet Erik, 4 månader,  närvarande. Och oj vilket tillskott det kan bli framöver!

I år var jag lite framåtblickande och tyckte vi skulle köpa en byggarbetsplats modell Duplo-lego till honom, och förhoppningsvis kan han uppskatta det inom de kommande tolv månaderna eller så. Men framöver...fasiken vad skoj det ska bli med ångamskiner, radiostyrda bilar, lego och andra roliga saker som perfekt smälter in i livet för personer som befinner sig i -- eller är på väg in i -- den gyllene medelåldern. Jag kan knappt bärga mig!

Givetvis blev det även lite klonkande. Denna kväll klonkades faktisk tre olika sorter; en japanare (Yamazaki), och två skottar (en "Adelphi's Fascadale" och en femtonårig "Glenfarclas".). Ingen gjorde oss besvikna, men jag tror nog ändå att Glenfarclas:en avgick som "segrare", då den var mest mogen och kändes mest komplett. Inga övriga whiskysorter gled ner (så Anette, din utlovade Clynelish finns fortfarande kvar. :-))

I morgon är det riktiga julafton -- i år hos farmor -- och då ska det återigen bli härlig mat och dryck. Och jag tror banne mig att farmor ska få sin "julasup" -- härligt!

Som kanske några av er har märkt har aktiviteten här varit något...begränsad på sistone. Men nu tänkte jag på allmän begäran (nåja...) återuppliva en gammal succé från i somras, nämligen semesterdagsbloggandet. Får se om det håller hela vägen in i kaklet...  Julledigheten är planerad att vara fram till och med den 6 januari, men skulle abstinensen bli för stor så har jag en del jobb med mig hem. Får se hur det blir med det.

Nåväl, vintern har tagit vårt land i sitt grepp och många jublar över snön och att det synes bli en vit jul. Dock icke undertecknad, ty snö måste vara något av det dummaste som finns. Hur jag än funderar så har jag svårt att komma på något positivt med det hela. Snö innebär ju bara elände i trafiken (man kan inte köra halvsovande), längre restider (tre gånger så lång tid för att ta sig hem), floder av smältvatten och därmed hala golv långt in i affärerna (bolaget i måndags var som en inspelning av Bambi och det innan någon greppat en flaska) et.c., et.c. Nej, snö är fint och mysigt på behörigt avstånd (kort fungerar fint), men så snart man skall gå i minsta fysiska närkontakt med den är det bara mög. Har ni något positivt att säga om snön så är jag idel öra.

Det finns dock åtminstone en varelse som inte verkar ha något emot snön, men om det beror på bristande intelligens eller ej låter jag vara osagt:

Det var ju riktigt skoj det här husse!

Så, nu går det inte att förneka längre... Nu har startskottet gått för något som kan bli ett halvårs
h-e; något som än en gång får mig att bli positivt inställd till växthuseffekten. Jag talar givetvis om dessa:

Skicka inga moralpredikningar! Jag vet att man inte ska ta kort samtidigt som man kör bil, men vad skulle jag annars göra -- batterierna var slut i mitt Nintendo DS...

...en gång en syster som var en än värre Facebook-motståndare än undertecknad. Men så hände något och på mindre än 10 minuter producerades detta:

 

Inget fel i att ändra sig, och ska man göra det så ska man göra det med besked. Starkt jobbat! :-)

(Och ja, jag har också kommit över mitt värsta motstånd...)

Som mången trogen läsare av denna blogg minns, så påbörjade jag i slutet av semestern ett smärre kabelarbete. Efter att ha legat i träda under några veckor så tog jag i helgen åter tag i det hela -- bland annat så lades kabeln ner och min egenhändigt grävda vallgrav fylldes igen med den jord som jag tidigare grävt upp. Det är ju viktigt att det blir jordat när man jobbar med el, och för att det absolut inte skulle bli fel så lät jag mig övervakas av en jordfelsbrytare. Det innebar att så snart ett misstag begicks så bröts arbetet och jag fick ta en paus. Härligt!

Enligt alla konstens regler så märktes den nedgrävda kabeln ut. Numera använder jag ovanstående att hänga på toalettdörren efter de längre besöken där...

 

Jag slapp arbeta ensam. En som hjälpte till att packa jorden var den välkände filmprofilen Plint Eastwood.

 

En annan som hjälpte till var grannen. Hon ändrade dock snabbt inriktning och gav sig på kaninburen istället.