Semesterdag 35, den 12 augusti

Sista dagen på semestern och då kanske det är dags för en liten sammanfattning? Den där lite dystra som jag brukar skriva vid varje semesterslut.Jo, jag tycker tyvärr nog det.

Som brukligt varit de senaste åren så har även denna semester känts lite som ett antiklimax. Förstå mig nu rätt. Anledningen är att jag bygger upp förväntningar att under semestern hinna med allt det som jag tidigare under året har skjutit upp till semestern eftersom jag inte hunnit/orkat med det löpande under året. Samtidigt ska jag hinna med att "vila upp mig" och göra saker jag känner att jag vill -- ja, att ha just det som jag kallar semester -- och dessa två storheter kan vara svåra att kombinera. Jag tror det faller tillbaka på att jag generellt ställer för höga krav på mig själv vad som ska göras beroende på att saker ej hunnits med löpande under året. Det är enkelt att löpande skjuta det framför sig till semestern, ty när man går där under vinterns så känns semestern både avlägsen och lång. När jag nu inser att långtifrån allt det uppskjutna hunnits med så känns det milt sagt...kluvet. Precis som det brukar kännas nu när jag tänker efter.

Vad beror då detta på? Jo, helt enkelt att det varit för mycket annat. Tiden sedan föregående semester har många gånger varit nästintill ett rent helsike med många krav och måsten, både interna och externa. Dock måste sägas att en del av det som klarats av under denna tid är jag ärligt talat stolt över. Det är inte varje år jag är stolt över något jag fixat, därtill är min blygsamhet för stor och mitt externa bekräftelsebehov för litet, men att jag utefter rådande omständigheter lyckades fixa vad jag gjorde -- och hur jag gjorde det -- de där två dagarna i slutet av november är jag stolt över.

Men vi går nu obenhörligen mot mörkare och kallare (års)tider och det är inget jag uppskattar. Dagarna blir nu snabbt allt kortare ljusmässigt sett. Dagen jag gick på semester var solen uppe i 17 timmar och 24 minuter. Idag är solen uppe 15 timmar och 18 minuter, vilket är en minskning med mer än två timmar. Nästa gång dagen är lika lång som idag skriver vi den 30 april 2013. Det är inte utan att jag redan längtar dit, även om jag även i år tänker ta med mig det positiva med semestern in i resten av året. Men jag vet att det brukar inte hålla. Det är nog läge att jag lär mig att säga nej till vissa saker så att jag hinner med det som är viktigt. Det får bli den lärdom från denna semester som jag skall försöka leva efter.

Nej, nu ska jag snart ta mig an en ny arbetsvecka. Därefter ska jag vara ledig en vecka. Jo, ni läste faktiskt rätt. Jag tyckte det var en lagom inskolning för mig att börja hösten så. Därefter är det ju faktiskt nästan höst på riktigt så då kanske det inte känns lika tungt.

Så, om inte förr så finns det en stor sannolikhet att vi hörs av igen under vecka 34...


Denna semesters sista hängmattebild, tagen klockan 20:48 i samband med solens nedgång. Jag ska nu jobba på att försöka få någon stressfri hängmattesejour framöver. På återhörande!

Semesterdag 34, den 11 augusti

Idag har jag haft besök av vad man nästan kan kalla min extrafamilj. En av de saker som länge -- det är inte första året -- legat på listan över saker som ska hinnas med på semestern. Äntligen blev det av och det var hur bra som helst.

Dessutom så är det nu sannolikare än någonsin att en gammal avsomnad karriär återuppstår; första stapplande steget är taget.  Det hade varit skoj, och nyttigt för mig, om jag åter blir fast. Vi får se hur det utvecklar sig -- en del hänger på den ack så viktiga fikan.



Jag mutade dem med tre olika sorters hemmagjorda smårgåsbakelser...



...men trots det ser det ut som om de vände mig ryggen. Kan bero på att jag bytte ut sherryn i den ena.

Semesterdag 33, den 10 augusti

Formellt sett tog semestern slut idag. Klockan 16:30 tackade den för sig och övergick till att vara en helt vanliga j-a helg. Om någon vet var denna semester tog vägen så kan ni väl vara vänliga och höra av er? Som tack semesterbloggar jag likt tidigare år fram till och med söndag.

Nåväl, som den trogna läsaren av denna blogg märkt så har fjolårets stjärna, Med. och Fil. Doktor Henrik Berg, i år lyst med sin frånvaro. Det är därför på plats att här avsluta med ett visdomsord från denna man, denna gång under rubriken "Sängkläder på hotell":

Det är verkligen ingen trevlig sak att gå och lägga sig i en säng på ett hotell, om man fått blick för den "osynliga" smittovärldens hemligheter!

Tänk på det alla ni som firar er semester boendes på hotell!

Semesterdag 32, den 9 augusti

Det är med viss munterhet jag tar emot nyheten att Maud Olofsson har fått skattebetalrna att stå för fiolerna för en representationsmåltid...som han haft med sig själv. Här har hon, likt många andra politiker, talat vitt och brett om hur småföretagarvänliga de är och om alla de förenklingar för företagandet de gjort. Uttalanden som i och för sig inte riktigt har stämt med den bild som de som arbetat ute i verkligheten har haft, men ändå.

Men nu är det ändring på det! För säga vad man vill -- det är svårt att förneka att det är väldigt småföretagarvänligt att tillåta avdragsgill representation med sig själv...



Semesterdag 31, den 8 augusti

Idag kom den. Kylen alltså. Kylen som skall ersätta den frysbox vi haft i skafferiet; en frysbox som har ersatts av en annan frysbox vilken står ute i ormdelen av garaget, det vill säga i snickarboan.

Den anlände tidigt på morgonen, strax efter klockan åtta närmare bestämt. Transportkillarna skrockade lite när de lämnade den och sade att jag skulle vara glad att det inte var en tvättmaskin, ty sådana väger mellan 70 och 80 kilo. De visste dock inte att detta var en kunskap jag redan hade efter att ha hjälpt till att bära en sådan tingest ner i en källare enbart några dagar tidigare. Varför de kom på tanken att jag skulle ha beställt en tvättmaskin när behovet bestod av ett kylskåp har jag dock ännu inte förstått.

Efter att ha fått vila några timmar i det fina förmiddagsvädret så togs kylskåpet in under senförmiddagen. Längre vågade jag inte vänta då det finns en del individer av östatsursprung, åtminstone av deras bilar att döma, som stryker omkring här och praktiserar en egen form av återvinning. De kör helt enkelt efter stängningsdag och hämtar vitvaror från en närbelägen återvinningsstation här och då vet man aldrig hur stor upphetsningen skulle bli om de fick se ett nytt kylskåp som bara stod och skräpade.

När så skåpet var intaget påbörjades operation dörromhängning. Enkelt tycker vissa, i helvete heller tycker andra så snart de märker att instruktionerna till denna åtgärd är skrivna med en hittepågrammatik vilka dessutom skall innefatta samtliga modeller som tillverkaren har på marknaden. Men det gick bra, och svordomar hjälpte bra för att hålla värmen (vilket i sig kan tyyckas märkligt i kylskåpssammanhang)..

Med dörren på rätt håll baxades skåpet in och placerades på sin plats i skafferiet. Trångt men gemytligt, är ledorden för detta skafferi. Efter en del svett så stod dock åbäket på plats och det var enbart dags att omorganisera hyllorna.

Sagt och...inte gjort... Detta är en kylskåpsmodell där dörren måste öppnas i uppskattningsvis 135 grader för att en hylla ska kunna tas ut och sättas i annat läge. Ett mycket uppskattat drag av den som designat kylskåpet i fråga och som verkligen understryker vikten av att industridesigners har en universitetsutbildning. Dock hade denna designer missat att en sådan dörröppning ej är praktisk genomförbar i vårt lilla skafferi. Men va tusan, det räckte så väl med G på den tentan.

Så det var bara att baxa ut möget igen, omorganisera hyllorna och baxa in skåpet igen. Och må djävulen ta den som nu vill ändra placeringen av hyllorna, ty nu finns det även hinder i form av väggfasta hyllor för att ytterligare försvåra en förflyttning av kylskåpet i fråga.

Så nära men samtidigt så fruktansvärt långt borta. Enda fördelen med detta är att det gav en inblick i mitt så händelserika semesterliv. Om ni inte passar er så kommer snart ett inlägg om min rengörning av spisfläkten som nyss ägt rum.




Semesterdag 30, den 7 augusti

Slår på OS-sändningarna och det är boxning. Jag förflyttas 20 år tillbaka i tiden. Det är OS i Barcelona. Vi sitter i de småländska skogarna vid en liten TV på 14 tum och tittar på boxning. Morfar koncentrerad men samtidigt skrattandes. Ivrigt kommenterar han varje träff med diverse olika uttryck. Genuina morfar-kommentarer. Morfar älskade att titta på boxning. Saknar honom.


I årets olympiska spel har de haft vissa problem när de kallat på "next boxer" och denna gynnare sprungit in.

Semesterdag 29, den 6 augusti

Med risk för att se ut som den dysterkvist som jag är så så vill jag bara meddela att idag, den 6 augusti, är sista dagen för året som solen på min breddgrad går ner efter 21:00. Nästa gång det sker är den 9 maj 2013. Må det gå fort.

Det var bara det.

Semesterdag 28, den 5 augusti

Vad inte många vet är att det inom mig bor en liten Ernst. Ernst Kirchsteiger alltså. Det är faktiskt så okänt att jag inte ens känner till det själv. Men ibland tittar han fram, kniper tårna om den lurviga ryamattan och insuper rummets atmosfär så till den milda grad att det inte blir något över till övriga. Just det här att Ernst insuper rummet är det som fysikerna kallar det krökta rummet.

Idag var en sådan dag när Ernst tittade fram, och se vad som hände...


Vi smyger oss fram och ser vad vi kan finna...


Se där! Att perfekt hängmattebord i one piece-format -- inga delar som skall sättas samman här inte. Dessutom är kaffet redan serverat. Designen är egen men tillverkningstiden är tyvärr ganska lång. Nu kan jag pensionera den vita stolen, alternativt låta min psykolog sitta i den när vi har genomgång.


På tal om hängmattan... Ni kanske tror att det är ett fridfullt lugn att vila i den, men så är inte alls fallet. Den är nämligen granne med den inte alltid så lugna "Raggar-skogen"...



Semesterdag 27, den 4 augusti

Jaha, så var semestern snart slut... Hur jag märker det? Jo, på att jag på sistone börjat göra lite nyttiga saker. Ni vet, sådant som man under årets resterande elva månader säger sig skall göras på semestern. Som att måla om balkongräcket som man så genomtänkt plockade ner för tre år sedan eller vad det var.

Så nu har jag ägnat stora delar av kvällen och en bra bit av natten åt att grundmåla en massa identiska träbitar. Det tog uppskattningsvis fem timmar effektiv tid. Och då talar vi bara om grundmålningen; lägger vi till förarbete i form av slipning och tvättning så blir tidsåtgången så stor att jag inte vill tänke på den. Det är ju egentligen inte klokt att polackerna tar semester när man behöver dem som bäst.

Nåväl, nu ligger det hela på tork. Turligt nog fixar träbitarna det på egen hand.


Det var 50 stycken sådana här som grundmålades. Underlaget jag satt på under detta arbete syns runt träbiten. Jag var således helt ensam. Hade träbiten hetat Malte hade jag alltså druckit upp den.

Semesterdag 26, den 3 augusti

Idag var den stora jaktdagen. Dagen då vi gav oss ut för att finna den familjemedlem som nu varit borta en vecka och som enligt beräkningarna ska vara borta en vecka till. Vi tänkte att ett litet besök kanske skulle vara på  sin plats och medlemmen i fråga tyckte att det kunde kombineras med utbyte av viss packning samt påfyllning av godisförrådet.

Sagt och gjort, kosan styrdes mot något som de kallar scoutläger. Mottagandet blev varmt, och undertecknad fick den första och kanske även den längsta kramen av objektet i fråga.

Scoutläger kallades det...



...men jag tyckte tillställningen hade mer likheter med ett flyktingläger...


...som man dessutom får betala för att bo på. Måhända att det enbart var i den s.k. seniorbyn som det såg aningen stökigt ut...


...men det här med lägerliv är nog inget för mig (av fler skäl). Dagens enstaka timmar bekräftade enbart detta.


Gärningsmannen, om det nu finns någon sådan, lämnade vissa spår efter sig.


Glädjande synes det vara förnuftiga människor som bott är -- hängmattorna fråm Biltema indikerar att så var fallet.


Men vänta nu, en massa folk!? Vad väntar de på?


Indianen såklart, ty honom hade de inte sett på måååånga år. Mannen vid trädet är för övrigt Knut Kragballe. Han är dansk.


Turligt nog fanns det även mer kända, icke danska, individer på plats.


Tar vi bort i princip alla individer på platsen så skulle det vara ett helt ok ställe för att koppla av ordenligt.









Semesterdag 25, den 2 augusti

Jag har länge varit av med min ena tumme, men så idag tittade jag i handen och där var den ju. Glad över detta upphittande kände jag mig nödgad att göra något praktiskt. Göra något som innehöll delar från såväl Hajk, Äntligen Hemma som de gamla träslöjdslektionerna med Conny och Sten Engquist. Jag gick helt sonika till min bänk för ett tänk, undvek att sabba borren och snitsade till en trevlig dörrstopp. Mer händig än så blir jag aldrig.


Hade denna designade dörrstopp sålts på IKEA hade den hetat MAGNUS, ty hans uppgift är också att vara ivägen.



Semesterdag 24, den 1 augusti

Så var det dags att fylla år igen. Denna gång trettiofem, eller halvsjuttio som jag säger. Det är nu om inte förr som man peakar. Man står precis på gränslandet mellan att vara vuxen och inte. Man står precis på gränsen mellan att vara 50 eller 20.

Jag orkar inte gå in på detaljer nu, men jag kan inte riktigt förlika mig med en hel del av de sociala och allmänt vedertagna regler som finns i samhället.  Som att det är finare att vara morgonpigg (kvällstrött) än morgontrött (kvällspigg) och som att man ska bli vuxen och mogen allt eftersom man blir äldre. Eller på folk som har svårt att släppa prestigen och som har noll och ingen distans till sig själva.

Jag då, som kan vara väldigt "vuxen" när situationen så kräver (inbillar jag mig), men samtidigt kan vara väldigt barnslig när jag tycker att det fungerar. Jag inbillar mig och har en förhoppning om att det går att bli tagen på allvar för de kunskaper man besitter även om man uppvisar en distans till sig själv och gillar att skämta och skoja. Jag vill leva i en värld du inte behöver vara gravallvarlig, torr och tråkig för att folk ska förstå din kompetens inom ett område. Besserwissrar göre sig icke besvär; det är helt okej att inte kunna allt och framför allt är personer som hela tiden måste visa hur duktiga de är och vad de kan inte så roliga i längden. Släpp din osäkerhet och acceptera att du inte måste kunna allt.

Jag vill kunna förmedla mina kunskaper på ett förtroendegivande sätt genom att kunna skoja, skämta och kanske till och med tramsa. Jag vill att folk ska förstå att man kan kunna latin även om man föredrar att tala på bönders vis.  Jag tycker att de flesta situationer trots allt mår bättre med ett litet skämt och uppslupen stämning. Hur ofta kan man inte bryta en tyst och avvaktande tillställning genom att säga något helt oväntat? Bjud på dig själv.

Men det är kanske det som är problemet, att tiden när jag tycker det funkar inte är en tid som andra tycker det funkar. Men vem säger att de har rätt och jag har fel? Är det inte så att de undviker att plocka fram sin barnsliga sida enbart av den anledning att de sociala regler som finns förbjuder dem? Men detta är ju regler som upprätthålls till stora delar beroende på att andra tror att de finns och därför inte vågar bryta dem. Reglerna uppfylls genom att folk tror att de finns och vågar därför inte bryta de obefintliga reglerna och därför finns de. Snurrigt. Och ett märkligt sätt att undvika att ha skoj.

Jag fick för ett tag sedan återigen den gamla bilden uppmålad för mig att revisorer är motsvarigheten till kakornas mandelkubb -- torra, trista, beigea och menlösa. Och ja, just det kanske är en anledning till att jag är som jag är. Jag tycker ibland det är kul att gå utanför den gängse normen och förstöra en och annan bild som folk har. På gott och ont. Det är inget konstigt i att ena stunden läsa Franz Kafkas dagböcker för att i den andra bygga Lego. Det är inget konstigt att i ena stunden vilja prata kultur- eller industrihistoria för att i nästa spela TV-spel.

Jag älskar att studsa fram och leka/tramsa med mindre barn. Det är sällan jag ser andra i min ålder (eller äldre) göra samma sak. Istället säger de sociala reglerna att de ska vara gråa och stela med barnens föräldrar och småprata om saker som ingen av dem egentligen har det minsta intresse i. Eller ännu värre -- de saknar självdistans. Jösses vad jag avskyr att mingla runt bland folk och småprata om saker som ingen bryr sig det minsta om, "men det är ju så man ska göra".

Det kanske är därför jag känner en viss rädsla för att bli äldre; att jag någonstans tror att mitt barnjag då försvinner och jag kommer inkorporeras i mallen. Å andra sidan så åldras ju i så fall min omgivning i samma hastighet som jag så där kan jag ju fortfarande vara ung och tramsig.

Och det ska jag banne mig fortsätta vara så länge jag kan och orkar.

Oj vad denna korta version blev lång.

Grattis förresten.




Semesterdag 23, den 31 juli

Det inkom ett meddelande igår från Blekinge. "Vi ska fiska kräftor imorgon klockan 16." Så det var bara att packa in allt i bilen för att kunna återse Blekinge och en del av dess invånare enbart tre dygn efter senaste besöket. Tätt kan tyckas, men icke. Detta är ju en plats och folk som jag tycker om.

Så, sagt och gjort. Skutan styrdes åt nordost för lite kräftfiske. Och för lite födelsedagsinväntan. Eftersom en bild säger så himla mycket så...ja ni vet det vid detta lag...

I vilket fall, klockan var runt fem på morgonen när Berra åter parkerades hemma i Vinslöv. Då hade sträckan Backaryd - Vinslöv avverkats på en rekordtid, trots bitvis kraftig dimma. De eventuella fortkörningsböter som resan skulle gett till staten hade istället överförts till dem medelst drivmedelskatt i form av ökad bränsleförbrukning. Kräftfiskare kan således ej sägas vara skattesmitare.

Men mer än så säger jag inte, utan nu övergår vi till bilderna...

För den oinvigde kan det se ut som ett ordinärt dike, men det var här kräftfisket skulle ske. Och det gjorde det.


Många var samlade när den första buren åkte i.


Som ansvarig för att märka ut kräftburarnas placering utsågs världens bästa Lotta. Bortsett från att ständigt bära vapen så arbetar hon med barn, därav det pedagogiska utpekandet.


Även underteckand var givetvis på plats. På order av världens bästa Lotta, som ju ständigt är beväpnad, skulle jag bära min rosa keps för att inte försvinna i skogen. Och då vågar man inget annat än lyda.


När alla burarna var i, och här talar vi som sagt inte om singularburar, så tändes elden. Detta för att jaga bort eventuella humrar från området.


En del av oss drabbades av kraftiga gaser i magen och hade inget annat val än att lätta på trycket.


"Höhö, kommer ni ihåg kräftan vi fick förra året, den var ju minst såhär stor...mellan ögononen!"


Med mörkrets intåg blev vittjandet mer intensivt.


"Alltså barn, även om denna kräfta synes liten så kommer det totala antalet kräftor i spannen att ökla med en hel när jag nu släpper ner den i densamma..."


...men vänta nu, denna spann är ju tom! De lovade ju att här skulle finnas en spanjor...


Ibland fick vi titta noga...


I dessa burar fångades enbart perversa hankräftor vilka trodde de var på väg uppför en nätstrumpa.


En del av de snuskhumrar vi fångade vid en av våra burtömningar. På bilden syns en honkräfta längst till höger. Dessa känner man igen då de konstant lägger sig på rygg.


Mellan våra burtömningar blev det paus runt elden. Denna hölls ständigt vid liv, varför jag aldrig fick chansen att tillaga gös i blålera då denna ju som bekant skall läggas i en falnande elb...elv...eld... (De av er som fattar detta kan ju räcka upp en hand...:-))


Runt den brinannde elden gick det även att värma sig.


Mats Rådberg hade sina rankare med sig för en oväntad comeback och petade in ytterligare en pinne i brasan...


Enda vittnet var dock månen, så uppmärksamheten blev ej i Bruce Springsteen-klass.


För att summera det hela så vägde största killen 130 gram, och jag tror det är grabben till höger här. Tänk på det nästa gång ni köper s.k. jumbokräftor i affären, ni hade inte ens fått åtta stycken sådana här i ert paket om jumbokräftorna varit i denna storlek.

Tack till alla medverkande för en trevlig dag/kväll/natt. Det är sådant här som semestern ska fyllas med för att överleva den trista hösten och vintern (och våren)...


Semesterdag 22, den 30 juli

OS rullar nu på. Om man som jag tycker om att titta på hela spektaklet så kan man ju tycka att det är bra att det utspelar sig i Europa och därmed i en tidszon som gränsar till vår egen. Men nej, jag tycker inte det.

Som den nattmänniska jag är vill jag kunna somna till förmiddagspassen på natten och vakna till final-/kvällspassen på morgonen/förmiddagen. Sedan har man ju resten av dagen och kvällen kvar till att göra annat. Perfekt disposition av dygnet.

Jag vill minnas att det var bra under OS i Sydney för tolv år sedan. Som obekymrad student var det av någon anledning en fröjd att under natten till och med titta på direktsändningar av hästar som gjorde symaskinskonster. Sådant missar jag numera och känner mig därför inte riktigt med i matchen.
OS rullar nu på. Om man som jag tycker om att titta på hela spektaklet så kan man ju tycka att det är bra att det utspelar sig i Europa och därmed i en tidszon som gränsar till vår egen. Men nej, jag tycker inte det.

Som den nattmänniska jag är (ja, jag är en sådan konstig typ som nu under semestern lägger mina sex-sju timmars dygnssömn på morgonen/förmiddagen för att sedan vara vaken resten av dygnet) vill jag kunna somna till förmiddagspassen på natten och vakna till final-/kvällspassen på morgonen/förmiddagen. Sedan har man ju resten av dagen och kvällen kvar till att göra annat. Perfekt disposition av dygnet.

Jag vill minnas att det var bra under OS i Sydney för tolv år sedan. Som obekymrad student var det av någon anledning en fröjd att under natten till och med titta på direktsändningar av hästar som gjorde symaskinskonster. Sådant missar jag numera och känner mig därför inte riktigt med i matchen.

Semesterdag 21, den 29 juli

Idag agerade jag tidig morgon taxichaufför åt ett antal mer eller mindre förvirrade ungdomar. Ja, jag vet att det är förenat med livsfara att yppa orden "ja, om ingen annan kan köra er till lägret den tidiga söndagsmorgonen så kan jag ställa upp", ty i samma ögonblick är det ingen annan som kan. Och då står man där, morgontrött och jäklig och hoppar tjugoett för att få komma iväg så man kan komma hem igen.

Men så på vägen hem får man den lite märkliga idén att man kanske skulle ta och utforska lite småorter i ens närområde för att lära känna sin omgivning lite bättre. Ja, bättra på sin lokalkännedom en aning. En skylt dyker upp, pekandes på en ort drygt en mil bort som man aldrig hört talas om. Föräras den en skylt en dryg mil från centrum så tycker man att det borde vara något av någorlunda storlek. Man blinkar, bromsar, svänger av och hamnar på en grusväg som efter just drygt 10 kilometer leder en till...

...Hågnarp. En ort som knappast kan betraktas som ort...


...ty det enda av intressa jag kunde finna var detta.



Jag har ingen aning om var jag körde sen, minnena är lite suddiga, men uppenbarligen...



...hamnade jag i Bjärnum, som jämfört med Hågnarp är en metropol.



Färden gick vidare mot en annan diffus ort...



...innan jag hamnade i denna håla. Må vara att de hade ett bankkontor.


Slutligen var jag så trött på det hela att jag tog mig en Lur.



Algustorp har enligt sanningens moder Wikipedia fler invånare än Farstorp, men då jag inte hann räkna honom så kan jag ej bekräfta detta.



Hmm, nu börjar jag nog närma mig hemmet mitt...


Hmm, såja, äntligen lite frid...


Tro't eller ej, men sällan har jag varit så glad över att se denna skylt som nu.

Som synes inte en av mina bästa roadtrips, och då har jag inte ens berört att jag vid hemkomst var utelåst och fick sitta en stund och invänta att några av dörrvakterna skulle vakna och låsa upp dörren.

Jag hoppas på bättre lycka och mer nöje nästa gång. Denna skyltbonanza är inget vi skyltar om, okej?






Semesterdag 20, den 28 juli

Det är alltid skönt med ett vattenhål i tillvaron. Ett ställe där stressen på något
märkligt vis bara rinner av en så snart man kommer dit. Ett ställe där tiden på något vis
inte riktigt vill röra sig och där man per automatik känner en inre harmoni.
För mig finns detta på ett kanske lite udda ställe, där jag med ro och utan stress kan
inhämta vardagliga historier om så vitt skilda ting som gardinbyten på toaletten som
resulterar i en duns med en person liggandes i badkaret, bilbesiktningshistorier och därpå
följande bilbogseringsberättelser, det för vissa ej obligatoriska legitimationskravet på
banken, trilskande rondeller och varning för hunden-skylten som inhandlats som substitut
för varning för katten-diton. Det är så genuint och jordnära. Och jag fullkomligt älskar
det.
Det är alltid skönt med ett vattenhål i tillvaron. Ett ställe där stressen på något märkligt vis bara rinner av en så snart man kommer dit. Ett ställe där tiden på något vis inte riktigt vill röra sig och där man per automatik känner en inre harmoni.

För mig finns detta på ett kanske lite udda ställe, där jag med ro och utan stress kan inhämta vardagliga historier om så vitt skilda ting som gardinbyten på toaletten som resulterar i en duns med en person liggandes i badkaret, bilbesiktningshistorier och därpå följande bilbogseringsberättelser, det för vissa ej obligatoriska legitimationskravet på banken, trilskande rondeller och varning för hunden-skylten som inhandlats som substitut för varning för katten-diton. Det är så genuint och jordnära. Och jag fullkomligt älskar det.

En välkomsthälsande skylt!



Vi har kommit en bit ut på landet, där gränsen mellan pojke och man knappast går på denna sida 90-årsstrecket.



Den gamla äppleträdet som varit nära döden sedan jag sprang runt i blöja har nu på ålderns höst fått hjälp av en liten käpp. Men äpple producerar det fortfarande.


Den i vissa kretsar så omtalade "Hönas Håla" har äntligen fångats på bild.



Undertecknad tillsammans med sin alldeles egen whiskyväktare. Det skiljer nästan 55 år i ålder mellan oss vilket är svårt att tro, inte minst om man granskar våra respektive huvudhårfästen (vilket vi ej ska göra här, därav kepsen).


Semesterdag 19, den 27 juli

Den stressade människans almanacka?



Semesterdag 18, den 26 juli

Ja, även jag måste väl säga det... Äntligen har vi fått lite väder värt att kallas sommarväder. Och lagom till att det ska ta slut så tog jag mig i kragen och körde iväg för att handla lite semesteröl. Men när jag är ute och handlar så kommer jag hem med en del annat, såsom en ny skruvdragare (den gamla luktar bränd elektronik och snurrar inte och det var en rullgardin som skulle upp)...och mat...

Ja mat. Jag älskar ju mat, tycker mat är gott och förbryllas ännu över att den individ som uppfann maten inte förärats nobelpriset. Förhoppningsvis kommer det. Må vara postumt.

Nåväl, mat ska tillagas och lotten föll givetvis på mig då jag inhandlat densamma...

Jag kan inte hjälpa det, men jag är väldigt svag för fisk även när det gäller mat...



...så det blev helt enkelt stekta sjuka socialdemokrater till middag, det vill säga (s)ill...




...eller stekta Juholtare som de numera kallas.



Förresten, det där uttrycket "ge någon ett handtag"... Det är bara lögn och förbannad dikt. Jag var på jakt efter ett nytt handtag till vår kyl, men alla jag pratade med inom vitvarubranschen hade ingen aning om detta uttryck, så jag fick vackert betala drygt 400 kronor för detta handtag...
Förresten, för att knyta ihop säcken... Jag var ute med hunden tidigare ikväll...och det är ju tydligen torsdag...så jag var tvungen att sätta mig på en parkbänk vid sjön och vänta en stund tills trycket lagt sig, och då blev jag förbaskat fiskesugen. Och sill är ju en fisk. Cirkeln är således sluten.

Semesterdag 17, den 25 juli

Idag har jag inte riktigt känt igen mig själv. Jag har gjort saker som är så mycket inte jag att jag nästan blir rädd för att någonting håller på att ske med mig. Eller så är det bara något snabbt övergående. Tror nästan vi hoppas på det.

 

Så, vad har jag då gjort som är så olikt mig? Jo...

 

...jag har vaxat bilen, något som jag inte gör särskilt ofta. Och nu när jag gjorde det så vet jag varför; det är nämligen något av det tråkigaste som finns. Men när det blir långt mellan gångerna så glömmer man bort hur tråkigt det är och så står man plötsligt där med vax och polerduk. Orutinerat.

 

...jag har haft shorts på mig. Säsongspremiär faktiskt. Mina fina vita ben har alltså varit till allmän beskådan idag. Det finns en risk att de är röda imorgon och det är ju synd för er som missade dagens uppvisning.

 

...jag har cyklat...närmare 14 kilometer... Cyklat enbart för cyklandets skull alltså. Utan mål mer än att komma hem igen, och då tycker man att jag kunde stannat hemma från början och slippa trötta ut mig för att komma till ett ställe som jag redan från början befann mig på. Ja, man kan alltså säga att jag motionscyklat. Skjut mig. Och imorgon kommer träningsverken. Det finns inga ursäkter.

 

 

Men på en punkt har jag inte förändrats idag, och det är mitt ointresse för kläder/klädesmärken/klädesbutiker. Johanna kom hem med ett par nyinköpta byxor som hon köpt på något som visst heter "Bik Bok". Jag var helt övertygad om att hon menade butik Flip Flop, eller möjligen butik Tip Top, men så var nu inte fallet. Och hon fattade inte alls vad jag menade...

 

 

Originalet. Bik Bok är bara en blek norsk kopia.



 

 


Semesterdag 16, den 24 juli

Ett stående inslag i semesterbloggen är ju min hängmatta och faktum är att de flesta kommentarerna som inkommer gäller just hängmattan. Och äntligen var det nu hängmattepremiär för denna semester. Som den trogna läsaren är välbekant med så var premiären nära redan i början av semestern, men diverse nattlig nederbörd gjorde att jag blev förvisad till väntrummet. Faktum är dock att jag nu, halvvägs in i semestern, äntligen lyckades insupa lite semesterkänsla och koppla av. Hängmattan är nog av goda.

Hängmattan ja... Den hängmatta som just nu är aktuell är inne på sin tredje säsong, vilket är ganska imponernade med tanke på att den hänger ute årent runt. Detta mest för att jag inte lyckas lossa de knutar (eller knopar eller vad det heter) som jag hängt upp den med. Nästan generation hängmatta kommer troligtvis att förses med karbinhakar för enkelt demontering, vilket även kommer att lösa de fuktproblem som tidigare diskuterats.

Nåväl, dags för årets första hängmatteutsiktsbilder:

Om du ligger i hängmattan, öppnar ögonen och möts av detta - då är det sommar!



Om du ligger i hängmattan, öppnar ögonen och möts av detta; då kan du däremot vara mitt i en fabel. Må vara att jag ofta känner mig som Melker, men det är ju trots allt en bit till Pippi, och varför sitter då herr Nilsson där i björken!?


Aha, det var inte herr Nilsson, det var ju herr Jansson. Och han är ju ingen apa utan en katt.



Du är aldrig ensam när du ligger i hängmattan, ty bredvid dig ligger ofta den skräckinjagande rymmaren Bilbo vilket gör att ingen obehörig vågar komma i närheten av hängmattan...


...förutom möjligen Krösa-Maja som i ett oövervakat ögonblick stal min plats när jag hämtade lite kaffe, s.k. Kaffe Litte...eller kanske Katte Laffe...


Och i ärlighetens namn så tror jag även att Jansson efter allt fjäsk hade lyckas smita förbi den blodtörstiga vakthunden...





Tidigare inlägg
RSS 2.0