Semesterdag 28 (eller 35), den 10 augusti 2014

Jaha, så var det då dags att återigen säga adjö till en semester. Detta görs, som traditionen bjuder, med några ångestfyllda stycken där jag bara beskriver hur dåligt jag mår över att semestern är slut men att jag egentligen kanske inte behöver göra det. Precis som vanligt alltså, så läste ni föregående års avslutning och minns den kan ni med gott samvete sluta läsa nu. Jag säger till när ni kan läsa igen.

 

Precis som vanlig är även att jag idag tog tag i en hel del saker, såsom exempelvis fönstermålning och rensning utav hängrännor. Kanske lite sent att dra igång sådant sista semesterdagen, men det är viktigt att hålla på traditionerna.

 

Nåväl, ångestfylld semestersammanfattning det ja… Jag läser fjolårets avslutning och slås av att i princip ingenting egentligen har hänt sedan dess. Det kan tolkas på två sätt: antingen att jag inte utvecklats alls eller att jag är jag och det ändrar man inte så lätt på. Vid närmare eftertanke så var det ju inte två olika tolkningar, men ni fattar.

 

Egentligen borde jag ha lärt mig vid det här laget att inte ha några förväntningar eller krav på semestern, men icke. Istället hade jag samlat på mig alldeles för mycket och för många "att göra" och blir nu efteråt bara missnöjd när allt inte hunnits med. Samtidigt som jag aktivt gått in för att inte göra någonting så är det så mycket jag velat hinna med vilket är en taskig kombination.

 

Semester är även att komma hemifrån till platser som ger en själslig ro, må det så bara vara en dag i stöten. Dels för att man då gör någonting, och dels för att man då slipper att påminnas om allt det där som måste göras hemmavid. Problemet för mig är att jag har svart bälte i att sitta fast med tummarna. I mitt huvud inför denna semester fanns det mycket som jag skulle göra men som jag sedan för varje dag skjutit upp tills det nu inte finns tid kvar. Bestämmer jag, eller någon annan, inte att då och då gör vi det och det så blir det ofta inte av. Spontana infall rimmar illa med undertecknads personlighet.

 

Lärdomen blir alltså återigen att inte samla på sig en hel hög med måsten med sig in i semestern, men det som tas med ska sedan verkligen göras. Det gäller även planerade ”icke göra-dagar”. Hmm, jag tror jag skriver upp det i år så jag inte glömmer.

 

Det kommer dock inte att kännas som vanligt att komma tillbaka efter semestern. Jobb och semester är inte så åtskilda längre. Detta är den semester som jag sämst har kunnat släppa jobbet. Samtidigt har jag nu den friheten att jag mer kan styra över min tid. Att vara egen företagare är lite som att vara student igen – frihet men med många deadlines där saker måste vara klara. Du är aldrig riktigt fri men har en frihet. Det är både på gott och ont. Det är egentligen inte jobbandet i sig jag har ångest över utan det är det mörka halvåret som ligger framför oss och som jag, på mitt manér att hela tiden leva i framtiden (eller dåtiden), redan räknat hem. Liksom jag redan innan semestern drog igång rent mentalt var förbi den.

 

Nåväl, jag vet hur den första lediga tiden efter semestern blir. Jag kommer att försöka leva denna tid långsamt för att semestern ska leva kvar. Jag vet, för så brukar jag göra och jag är som sagt inte direkt en förändringarnas man utan uppskattar snarare trygghet och kontroll. Då mår jag, nostalgikern, bra och kan troligen ta mig igenom rusket till nästa semester.

 

Nu kan ni börja läsa igen!

 

Så då återstår bara att tacka alla trogna semesterbloggsläsare för denna semester. Jag hoppas ni haft överseende med den formsvacka som åtminstone jag anser mig ha upplevt så återkommer semesterbloggen även nästa år. Ja jag återkommer säkerligen tidigare men då mer sporadiskt. Ni vet, det där med nystart efter semestern och allt det. Samma nystart som inträffar vid exempelvis årsskiften och så.

 

Var det någon som frågade efter färg? Varför har ni inte hört av er tidigare? Jaha, det hade ni visst…

 

 Åh, jag höll på att glömma solens nedgång, men denna bild, från 20:53, är tagen just den minut då solen gick ner i dessa krokar, klockan 20:53 alltså. Ja, jag tycker det är tråkigt att det så snabbt går mot mörkare tider, men vet ni? Det är bara 134 dagar kvar tills det vänder…

 

 

 

 

 

 

 


Semesterdag 27 (eller 34), den 9 augusti 2014

Iklädd mina gamla, slitna, gubbatofflor har jag under dagen kontrollerat läget i de absolut närmaste omgivningarna här. Inte en gammal klassisk skogsrunda, utan just bara närområdet.
 
Ja, jag tillhör den kategori människor som tycker att är det sommar och semester så ska man vara utomhus. Eftersom det idag behagade komma en lite längre regnskur så blev hängmattan oanvändbar (nästa år måste jag få tummarna loss och göra den enkel att demontera) och jag fick ta min tillflykt till hammocken. Från vilken jag hade denna bedårande utsikt. Mer spännande än så blev det inte.
 
 Men bakom regnmolnen fanns det hopp om en ljusare framtid! Dags att vandra en liten, liten runda.
 
 Granntomten var sädeles tom -- vete tusan när det hände. Det rågade nog bara ske när jag hade korn på annat. Det får man bara hav respekt för.
 
 Senare mötte jag en husbilsägare som klagade över att de lagt ut så många farthinder...nu kunde han inte släppa väder. 
 
 Här ger jag mig själv en puss...
 
 Vänta nu här... Är den bakre snigeln Hank Williams...?.
 
På den lilla vägen är det lika vanligt med trafikstockning som katt-jam...fast här syns bara en.
 
 
 Men titta här! Här har det ju hänt någonting! I brist på bredare trottoarer får jag nöja mig med breadre stig ner till sjön. Alltid något.

Sen vände jag och gick hem -- mina gamla gubbatofflor ville inte längre,
 
Imorgon är det sista semesterdagen. Förbered er på det värsta. Det gör jag.
 
 
 

Semesterdag 26 (eller 33), den 8 augusti 2014

Då sitter jag återigen här på upploppet och sammanfattar allt det jag ännu inte hunnit göra under semestern. Det var visst några fönster som skulle ha målats. Och några vindskenor, men de skulle å andra sidan ha målats redan 2006 och varje år sedan dess så det kan nog vänta ett år till. Hängmattan! Ja hängmattan skulle ju bytas ut! Men jag testade den senast idag och den höll, så även det kan vänta. Skulle jag inte, vid närmre eftertanke, ta tag i det där med att skaffa ny bil? Hmm, jo, men eftersom jag kräver väldigt lång tid mellan tanke och handling så anser jag att jag fortfarande ligger inom tidtabellen här. SJ:s alltså. Och de där tidningarna jag sparat på mig som jag skulle läsa...njae, har gått sådär. Sen skulle jag visst köra några rundor och dessutom besöka en del folk...njae, en hel del har klarats av men färre än jag önskat. Det känns som om mindre har blivit gjort (jag skyller på värmen, ja det gör jag!) men jag tror trots allt banne mig att allt är precis som vanligt.

 

Idag nåddes jag för övrigt av beskedet att en mig närstående alldeles för tidigt gått bort. Jag började ana oråd redan när den obligatoriska grattishälsningen på min födelsedag uteblev, men när det blir definitivt så blir det bara ett stort "Fan!" och det obligatoriska dåliga samvetet sköljer över en...man kunde alltid ha hört av sig en gång till eller till och med hälsat på. Det, och tankarna på hur bräckligt allting är och framför allt hur fort det trots allt går, genomsyrar en. Och min gamla filosofibok "Vad är meningen med alltihop?". Jag har ännu ingen aning.

 
Jo förresten, de där tidningarna jag skulle läsa har fått sällskap av en bokleverans som kom nu i veckan. Jaja, jag har ju hela hösten på mig...
 
 

Semesterdag 25 (eller 32), den 7 augusti 2014

Alltså, ibland blir det inte riktigt som planerat. Idag skulle jag bara ta det lugnt, helst i hängmattan, med en bok eller så. Och det försökte jag faktiskt, men så fick jag ett infall att jag behövde till Biltema, för där har jag inte varit så mycket på senare tid.

Sagt och gjort. In i bilen mot Biltema. Kom på försent att det var just till Biltema jag skulle och inte jobb. Orkar inte vända. Hamnar i Höör. Tänker att det jag tänkte köpa har de säkert på City Gross...hade de inte. Men med ett par nya gubbatofflor i bagaget styrdes kosan slutligen mot Biltema. Inhandling skedde, främst av sådant som jag inte visste jag behövde innan jag for. Hem och pula. Gick inte alls. Katastrof. Kompressorn höll inte för trycket -- tappade luften.

Dagens lärdom? Återigen: Laga inte saker som fungerar. Som exempelvis en kompressor. Finns risk för nyinköp snart, för luft måste man ju ha.

Imorgon ska jag ta tag i allt det där som inte blev gjort idag. Samt eventuellt åka på en ny inköpsrunda.

Fem minuter in på Biltematuren ligger det viktigaste i vagnen: Cykeldäck, slangar och en ordentlig cykelsadel till mig och min ömma aktersalong. Ja, jag kommer se ut som Agda 87 när jag susar fram på min velociped, men det bjuder jag på.

 
En bild säger...osv. Mina nya härliga gubbatofflor. Inget foppatoffelmög i plast här inte.
 
 
 

Semesterdag 24 (eller 31), den 6 augusti 2014

I tider där det går tretton matlagningsprogram på ett dussin och varje blogg som är något att ha handlar om mat och hur duktiga matlagare alla är så ska givetvis inte semesterbloggen vara sämre. Det är dags för säsongens matinlägg. Häng med nu för nu blir det ytterst avancerad matlagningskonst. Välkomna till matrutan!
 
"Du som är en knöl kan väl fixa lite potatis?" Klart jag kan, Jonas Alströmer är mitt andranamn! Väl framme i den stora djungeln av vissna potatisplantor...
 
 ...satte jag med stor kraft ner spaden och...
 
 ...fram tittade några skrämda pantofflor. Visste ni förresten att systern till den kända konditorn Bak-Else är en stor potatisodlare? Stärk-Else heter hon.
 
Det är viktigt att potatisen är någorlunda fri från jord innan den läggs i hinken för annars riskerar man att få en spanjor till middag. Det vill man undvika eftersom paella inte görs på potatis.
 
 Men man kan inte enbart äta potatis och eftersom vi är i Vinslöv är det naturligt att starta grillen. Ett tips är att göra ovanstående biffar på älgkött och då få potatismoose.
 
 Med tanke på rökutvecklingen tror många att jag bor granne med Alice, men det stämmer inte.
 
 Det var allt från matrutan idag. Nästa gång ska vi tillaga fiskpinnar i brödrosten. På återhörande då!
 

Semesterdag 23 (eller 30), den 5 augusti 2014

Troligtvis beror det på att jag under gårdagen tvingades till ett besök på kontoret under några timmar samt att halva huset drar till Kreta på torsdag, men nu känns det faktiskt som att semestern obenhörligen börjar dra sig mot sitt slut. Ja, jag vet att det är mer än en halv vecka kvar, men jag börjar redan nu komma in i den där "nu efter semestern så kommer det bli ordning och reda och disciplin-känslan". Den känsla som brukar synka med verkligheten i ungefär tre veckor, inte mer, efter att den infunnit sig. Det är lika säkert som att jag med ett förvånat uttrop i vinter kommer att utbrista "oj vad snabbt hösten har gått!". Fast att jag vet att den gör det varje år.

Jag börjar även känna av den där känslan över att inte gjort allt det som jag tänkt att jag skulle ha gjort (och som jag redan från början visste att jag inte skulle hinna med, men ändå). Trots att jag låg så bra på det i början. Idag prickades dock en sådan sak som skulle göras av i och med en tur till Ystad -- staden där allt går lite långsammare. Och jag blev en fiskgryta rikare. Bara en sådan sak.

Dessutom fick jag mig till livs ett besök på Bo Ohlsson i Tomelilla -- en affär jag skulle kunna skriva mycket om, men jag nöjer mig med att konstatera att det var...på gränsen till surrealistiskt.

Detta är en katt. En ung, levande, fullt frisk katt. Som synes verkar den veta hur man gör för att koppla av. Hemligheten synes vara att sova på rygg, något jag inte fixar. Jag får nog lära mig det.

 
 

Semesterdag 22 (eller 29), den 4 augusti 2014

Jag har tidigare ondgjort mig över det faktum (ja, det verkar nästan som om jag var irriterad då) att det anses som så mycket finare och bättre att vara morgonpigg än att vara kvällsmänniska. De lite fiiinare och duktiga människorna är banne mig uppe tidigt och sover inte bort hela dagen!

Nåväl, jag ska inte gå in djupare på det, men efter att ha hittat artikeln nedan så måste jag bara få uttrycka ett litet skadeglatt "Ha, det visste jag väl!".

Egentligen säger det sig själv att det är bättre att vara nattuggla än dagslända...
 
 
 
 

Semesterdag 21 (eller 28), den 3 augusti 2014

TV-serier var förr något man tittade på en gång per vecka och var det en bra serie så var den stående, smått förtvivlade, kommentaren att "nu måste man ju vänta en hel vecka för att se vad som händer!". Ett avsnitt av en TV-serie kunde för många vara veckans höjdpunkt.

Numera går det ofta snabbare då många serier konsumeras säsongsvis. Själv är jag väl ingen seriekonsument av rang och har dessutom märkt att denna snabbkonsumtion medför att serier numera upplevs som lite sega och tjatiga. Eller så är det bara jag som har för höga förväntningar?

Jag är som sagt inte direkt först på bollen men i våras tog jag tag i Breaking Bad och klämde hela serien inom loppet av några månader. Alla sade att den var kanon, vilket troligen gav mig för höga förväntningar, för efter ett tag så nästan...gäsp... Nej, den var inte dålig, men det kändes mest tjatigt och utdraget och jag tittade mest för att bli klar med den.

Liknande kan sägas om "True Detective" som jag nu slutligen tagit tag i. Börjar bra men efter de första avsnitten så känns det stämningsfulla låga tempot, som i början var en styrka, mest som en belastning. Nu, med ett avsnitt, kvar har det dock tagit sig lite men det beror troligen på att slutet närmar sig och det är ju det man väntat på så att man blir klar.

Nej, de enda serier jag klarar av att snabbkonsumera är nog tecknade...

Semesterdag 20 (eller 27), den 2 augusti 2014

Som den minnesgoda bloggläsaren säkerligen kommer ihåg så påbörjade jag för två år sedan en form av cykelkarriär. Denna var en formidabel succé...men har i princip legat vilande sedan dess...

Men en födelsedag är likt ett årsskifte en form av brytpunkt där allting ska bli så mycket bättre och man ska ta tag i en massa saker. Så nu var det alltså åter dags att ta fram cykeln och trampa en runda.

Och som jag trampade. Fjorton kilometer för att vara exakt, varav tretton trampades med en smärta i akterpartiet beroende på en något väl snålt tilltagen sadelstorlek. Ja, i ärlighetens namn så är jag tveksam till om jag ännu har lyckats få ut hela...

Nu återstår att se hur länge denna friskusmentalitet håller i sig, men först måste det till ett sadelbyte.
 
 
Åldrandet kan tydligen även sätta sig på huvudet. Efter att ha agerat chaufför så hoppade jag till när jag kom hem -- var det inte en äcklig orm som låg där vid takpannan? Expert med afrikaerfarenhet tillfrågades, för övrigt den individ jag agerat chaufför åt så omdömet kanske inte var det bästa, men inte heller han kunde utesluta att det rörde sig om en snokande varelse. Jag, med min grodfobi vågade inte närma mig och den nerkallade experten visade sig vara expert på annat än ormar. Men efter moget övervägande, inklusive kaffekast på föremålet, vågade vi oss fram...

 
...och det var inte mer spännande än så här. I mörkret är alla katter grå och alla ormar visar sig vara blå...eller något.

 
 
 
 

Semesterdag 19 (eller 26), den 1 augusti 2014

Jaha, så kan man då lägga ytterligare ett år till handlingarna. Jag är alltså nu 37 år, ett år äldre än Alfons Åbergs pappa (må vara att min piprökarkarriär ännu ej kommit igång men det är en tidsfråga) och torde därmed kunna kalla mig gubbe på riktigt. I år tänkte jag dock låta er slippa mitt gnäll över min åldersnoja och att jag inte gillar att bli äldre utan närmast är rädd för vad det kan innebära. Nej, nu ska vi vara positiva och jag välkomnar därför årets första höstdag och att vi nu obenhörligen snabbt går mot höst och vinter.

(Nej allt kan inte vara positivt, då skulle vi inte ha någon elektricitet.)

Ett tydligt tecken på att hösten är på gång är att säden tas hem från granntomten. Detta brukar ge upphov till smärta hos många bönder, så kallad tröskvärk.

 
 
 

Semesterdag 18 (eller 25), den 31 juli 2014

Så var den då här, den sista dagen i juli och därmed årets sista sommardag. Och dessutom är det nu man ska börja ta tag i allt det där som man inte hunnit med än eftersom det är så mycket kvar av semestern.
 
Ungefär så tänkte jag när jag satt i hammocken, drickandes mitt kaffe och kom på att jag nog skulle ta och måla lite fönster (för övrigt ytterligare en krets som missades av Dante Alighieri.-- han var nog inte så skarp ändå). Knappt hann tanken lämna mitt sinne förrän det började regna och när det åter blev uppehåll var alla mina fönstermålningstankar som bortspolade.
 
Det var då jag kom att tänka på de där brädorna som jag så vackert klädde in i lite färg för några dagar sedan. Dessa kanske skulle kunna användas idag? Jodå...
 
...för mitt älskade garage är inte helt nyrenoverat om man säger så, och där uppe där taket tar sin början misstänkte jag att överliggarbrädorna (som säkert kallas för något annat på fackspråk, men jag håller mig till den polska direktöversättningen) hade gjort sitt och inte skyddade mot vädrets makter längre. (Jag tror det är den uppgift de har, men jag är ju som sagt en hantverkaranalfabet så vad vet jag?). 
 
 
 Som sagt, jag bara gissar nu, men jag tror inte att skyddet mot inträngande regnfukt är tillfyllest när man vid en okulärbesiktning av brädan ser singeln under.
 
 Förtroendet för min kombinerade snickar- och stegbalanseringsförmåga är inte så stor så åskådarna valde att ta skydd. Observera dock att denna kastrerade herre numera jagar andra möss.
 
 Tada, färdigt! En massa skruvar, målarfärg och, framför allt, trehundrasextiosju promenader upp och ner för stegen senare så får det anses som klart. Och sedan talar vi tyst om att det förra sommaren sades att hela taket borde läggas om i år, okej? För nu håller det ett år till...
 

Sammantaget innebär detta att jag får fira morgondagens födelsedag med träningsvärk, bara för att jag ska påminnas om att jag faktiskt inte blir yngre...
 
 

Semesterdag 17 (eller 24), den 30 juli 2014

Den här semestern har redan en del olika starttider och nu kommer banne mig ytterligare en. Idag har jag nämligen, efter att brevbäraren levererat de för ändamålet nödvändiga papperna, fått klart den sista lilla arbetsuppgift som jag hade från innan jag tog semester. Eller jo, det finns ju fortfarande en del att göra som egentligen skulle ha varit gjort men då bollen (denna förbannade boll!) inte ligger hos mig (vad skiljer en liggande från en stående boll?) så struntar jag i det. Så nu kanske man på allvar kan ta semester.

 

Fast jag är tveksam, ty under min raska promenad för att posta det brev som blev resultatet av mina arbetsinsatser ovan så gick hjärnan automatiskt in i jobbläge. Så nu vet jag redan att det är läge att expandera med ett nytt litet kontor betydligt närmare bostaden. Fast där är vi inte riktigt överens, jag och jag, men fröet har börjat gro. Men om jag känner mig själv så är det inte säkert att verkstaden drar igång bara för att tankeverksamheten gjort det...

 

I mitt nästa liv ska jag nog bli katt. Då slipper jag tänka en massa och kan istället ligga bredvid en stolpe i trädgårdslandet och göra märkliga grimaser utan att få någon bokstavsdiagnos utöver kommentaren "ja, han är kastrerad"... Men, vänta nu här!
 

 

 


Semesterdag 16 (eller 23), den 29 juli 2014

Jag har aldrig varit i Peking, så nu när jag var i Östergötland så var det väl läge att göra en snabbvisit i den lilla versionen av denna stad -- Norrköping.
 
 
I ärlighetens namn så var det detta som drog för majoriteten av mitt resesällskap. Själv har jag dock varken sett någon film (jag har dock hört hela första filmen, må vara ej i ett sammanhang) eller läst böckerna (de första 70 sidorna i första boken tycker jag inte ska räknas) så jag hoppade detta kulturevenemang. Istället klädde jag på mig min gammalmodiga industrihistoriska-, nostalgiska- och "det var bättre förr eller kanske inte allt men mycket och dessutom om det ligger utanför den moderna tidens stress"-uniform och begav mig mot den forna textilindustrimetropolens hjärta -- "strykjärnet".
 
 
 Ah, här doftar det gott av gammal industrihistoria! Textilindustrins fall... Det är nu man lite ångrar att man valde att inte stanna inom institutionen för ekonomisk historia.
 
 Första anhalt, efter en promenad i kvarteren, blev "Arbetets museum" ...som var en besvikelse. Största attraktionen var byggnaden det inhystes i...och den syntes bäst utifrån... En dryg halvvåning var något att ha, och det var utställningen baserad på boken ovan. En bok jag nu, just på grund av nämnda utställning, kommer att införskaffa. Jag är gammal för min ålder.
 
 Stadsmuséet, däremot, föll mig mer i smaken. Där var det lugnt och städat...
 
 ...och jag fick bekräftat att hästhandlare, de skor sig bara på andra.
 
 Dessutom lärde jag mig att boktryckarna var några jäkla typer...som ofta tittade snitt på andra. Så himla typografiskt dem!
 
 Fast att det där att en skomakare ska bli vid sin läst...öh, nej. Det blev de inte -- jag såg åtminstone inte till någon.
 
 När jag flanerade runt bland alla gamla textilmaskiner så kom jag på varför sömmerskor skriver så himla snabbt. De jobbar ju med text-il...
 
 På vägen hem kom jag på den då smarta idén att stanna vid ett köpcenter stort som Bornholm. Nittio minuter senare var jag väldigt förvånad över att jag inte handlat något trots att jag hittat saker jag behövde. Jag har förändrats.
 
 

Semesterdag 15 (eller 22), den 28 juli 2014

Hmm, var var vi nu någonstans...
 
 
...jo, i Söderköping!
 
 Som ju ligger i Östergötland...vilket man snabbt förstår när det affischeras med allas vår Visst Nappar Det-sidekick, Larz-Thure Ljungdahl, vars förnamn troligen gett namn till fler än en handfull dansband.
 
 Men åter till Söderköping där man får vissa Uniship-vibbar. Förresten, visste ni att det är Götas k-märkta ändtarm som gett namn åt denna vattenled?
 
 Vad det är för suddiga individer som står där och bildar en folksamling? Jo, det är kön till en glass-servering. (Bindestrecksstavningen nyttjas enbart för att undvika roliga kommentarer om det märkliga i att servera glas.)  Fölk är inte kloke!
 
 Men det är nog inte jag heller, för jag, som ständigt måste slipa bort förhårdnader under fötterna för att inte få svindel, begav mig upp för denna...välbyggda...trappa...
 
 ...bara för att likt en annan Persson, Edvard Persson, se det hela lite mer från ovan.
 
 Man kan säga att jag transpirerade en hel del i den drygt trettiogradiga värmen för att ställa mig i någon lusthusliknande skapelse och blicka ut över den lilla Madicken-staden.
 
 Om ni för en liten stund kan slita blicken från min närmast glänsande begynnande flint så ser ni att det är jag som står där, faktiskt.
 
 Där uppe på berget, som Robert Wells skaldade i mitten av 80-talet, var det. Utsikten var som sagt a mast see.
 
 
 Förresten, jag hade kunnat skriva ett längre inlägg om hur förvånansvärt många båtmänniskor lever upp till alla de fördomar jag har om dem, men det får komma i framtiden, men det här att Loa Falkman inte kan nöja sig med en vanlig fritidsbåt...?
 
 

Semesterdag 14 (eller 21), den 27 juli 2014

Vad vore en semesterblogg utan en hederlig utflykt i vårt avlånga land? "Ingenting" vore kanske en smärre överdrift, men ack så många bilder fattigare ligger nog nära sanningen. Så det var bara att bege sig ivåg på en liten resa.
 
Resans första anhalt blir ett så glamouröst ställe som ICA Supermarket i Tingsryd! Starten kunde inte bli bättre. Eller jo, efter fjolårets formidabla succé (se semesterdag 12 i fjol) med en start på Börjes i just Tingsryd där vi inmundigade några räkmackor tänkte vi upprepa succén. Att vi sedan tog för givet att attraktioner som Börjes håller öppet även på söndagar var en liten miss...
 
Men vad gör det när ICA bjuder på något så ovanligt som slaktarkorv! Att ingen tidigare tänkt på att ta hjälp av en slaktare för att få ordning på ingredienserna i korven är märkligt.
 
 
 Därefter var det sags för en något försenad fika. Där var jag bara tvungen att göra min klockrena imitation av Per Gessle. Stenen får symbolisera en sten, vattnet får symbolisera att jag är vid en sjö och trädet får symbolisera att jag är i en skog. Själv är jag Per Gessle.
 
Nästa rast (ja, det är viktigt att pausa) blev strax över Tranås (som syns där borta). Har ni förresten hört om bordtennisspelaren som blev påkörd av en åkgräsklippare i Tranås? Han glömde STIGA åt sidan.
 
 
 Därefter var det tydligen några som ville fylla på godisförrådet...
 
 ...men döm om deras förvåning när de såg att den gamle barkisbagaren från Macken hade tagit över verksamheten!
 
 När alla risker var tagna så var det dags för Bergs slussar och det är inte vilka slussar som helst, utan det är...
 
 ...anschluss!
 
 Jag betraktade det hela genom att göra min farfar-imitation med tumrullning.
 
 Sen var alles schluss här och resan gick vidare till Söderköping. Men det är en historia för morgondagen.
 
 
 
 
 
 
 

Semesterdag 13 (eller 20), den 26 juli 2014

Under ett pass i hängmattan idag så kopplade jag på hjärnan och började fundera en del på mer eller mindre viktiga saker. Såsom ordet "oljud" -- ett ord som engagerade min hjärna ett bra tag.

 

Lite förbryllad blev jag när det ologiska slog mig att oljud inte betyder tystnad utan definieras som ett "obehagligt, kraftigt ljud". Med denna vetskap i ryggen ska jag därför från och med nu använda ordet otyst om något som är så in i fanders riktigt ljudlöst att det blir obehagligt.

 

Och vem bestämmer egentligen vad som bara är ljud och vad som går över gränsen och blir oljud? Många skulle säkerligen säga att ljudet av en motorgräsklippare är att betrakta som oljud. Själv tycker jag det är ett underbart ljud. Åtminstone tycker jag det här jag ligger i hängmattan, slipper föra motorgräsklipparåbäket framför mig och bara njuter av doften från det nyklippta gräset.

 

Därifrån är inte steget långt till ordspråket "gräset är alltid grönare på andra sidan". Va? Vilken sida, framsidan kontra baksidan? Eller blir gräset grönare när man dör? Eller är det att grannens gräs inte är lika rutinerat som vårt? Det sista låter logiskt.

 

Därefter lämnade jag hängmattan, slogs av att jag imorgon ska resa norrut för att hamna i ett sydligt småstadsliknande samhälle och stängde av hjärnan igen. Man ska inte tänka för mycket.

 

Hmm, gräset till vänster ser något mer rutinerat ut, va?
 

Semesterdag 12 (eller 19), den 25 juli 2014

Ibland får man för sig dumma saker. Så här i semestertider rör det sig ofta om den optimism över allt man nu ska hinna göra i allmänhet och hur snabbt man ska klara av detta i synnerhet. Denna semester var inget undantag, utan full av förhoppning om att jag nu skulle bli en ordningsam och mer hälsosam person satte jag upp ett mål om att jag under semestern skulle gå/traska/promenera/flanera minst 10 mil. Det är ju trots allt enbart drygt 3,5 kilometer per dag.

 

Om jag kommer att misslyckas flagrant med detta mål? Jovars, det mesta pekar på det. Snart halvvägs in på semestern har jag nämligen lyckats promenixa exakt två gånger på 3,21 respektive 10,08 kilometer. Det innebär att jag enbart har knappt 8,7 mil kvar att vandra. Kämpa på!

 

 

Istället för att ägna mig åt egentligen helt meningslösa vandringar har jag gjort annat. Idag har jag exempelvis svartmålat tre stycken brädor på totalt drygt åtta meter. Dessa meter hjälper mig föga i min jakt på 100 kilometersmärket. Men jag har åtminstone gjort något som gränsar till att vara nyttigt. Nu återstår bara att komma på vad jag ska använda dessa nymålade tingestar till.

 

Ööhh, förresten. Jag satte upp ett mål om att jag skuklle cykla en viss sträcka under semetsern också. Min blyghet förbjuder mig att säga hur långt, men hittills har velocipedhjulen rullat ganska exakt noll meter.

 


Semesterdag 11 (eller 18), den 24 juli 2014

En fördel med att enbart ta, vilket i detta fall är synonymt med "ha möjlighet till", fyra veckors semester är att jag idag slipper att sitta med ångest över att halva semestern nu är slut, för det är den ju inte. Det är faktiskt så att mer än halva semestern är kvar.

 

En nackdel är dock att jag idag fått jobba någon timme. Men bortsett från det har jag svårt att komma på något nyttigt som jag har gjort. Jag skyller på värmen. Någon glädje ska man väl ha av den?

 

 Många av er har efterfrågat bilder från hängmattan, så här kommer några. Detta är björken, det stabila hängmatteträdet.
 
 Detta är...det andra, inta lika fullt stabila, trädet. Det fick som bekant knäcken för några år sedan och frågan är hur länge det dröjer innan jag tvingas återupphänga hängmattan innan jag själv rasar ner och hamnar där som nu är under hängmattan...
 
 ...men där ligger ju redan någon. Jansson heter han. Ingen frestelse, ty han är lite butter över att häromdagen blivit kastrerad. "Blir nog bra", tänker jag. "Kattastrof", tänker Jansson. Fast mig veterligen säger katter enbart "mjau" och det är väl ingen riktig strof...?

 


Semesterdag 10 (eller 17), den 23 juli 2014

Det är bara att konstatera att värmeböljan som nu råder gör konstiga saker med folk. Ja, även med mig, för idag var det ytterst nära att jag utförde en mycket märklig gärning. Det var nämligen väldigt nära att jag badade i havet...

 

Se själva så nära vattnet jag var. Betänk då dessutom att jag hade för ändamålet lämpliga persedlar med mig, så kallade badbyxor.

 

 Ett tag var läget så kritiskt att flera ur omgivningen ivrigt frågade "Hur mås det?".

 

 

 

 

Semesterdag 9 (eller 16), den 22 juli 2014

Sommar. Semester. Kultur. Semesterkultur. Idag var det dags för lite kultur. Semesterkultur alltså. Det var dags att beskåda scenföreställningen av "Pang i Bygget" på Fredriksdalsteatern. Det var även premiärbesök för undertecknad på detta ställe.

 

Uppsättningen följer väldigt noga tre stycken avsnitt från TV-serien. Det är inga större förändringar som är gjorda här. Detta är föreställningens nackdel (man har sett det förut), men även dess stora fördel. "Pang i Bygget" är just "Pang i Bygget" och det ska inte gå in och ändras på någonting där -- det är en för stor institution för det.

 

Kan man sin "Pang i Bygget" någorlunda väl kommer därför inga skämt eller förvecklingar som någon överraskning. Tvärtom så närmast väntar man på att de ska komma. Men det är så det blir när man tar sig an en sådan klassiker som "alla" har sett. Jag har därför svårt att se att det kunnat göras på ett annat vis. Tvärtom så uppskattar jag tryggheten i det. Jag förväntar mig att få en sak och får just den saken. Tänk vad folk rasat (jag har aldrig förstått hur man rasar?) om det ändrats en massa jämfört med TV-serien...

 

Jag hade därför mycket väl kunnat se om denna föreställning, likväl som jag kan sätta mig i soffan och se om TV-serien. Grundmaterialet är, trots sina snart 40 år på nacken, så pass bra och förvaltas dessutom väl. Att Adde Malmberg dessutom, kanske beroende på min oskarpa syn, utan större besvär ser ut som Basil Fawlty anno 1975 är ett plus.

 

På denna bild har skådespelarna ännu inte hunnit in. Det beror på att de rör sig långsamt då de är scengångare.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0