Nostalgi

Att jag är en nostalgiskt lagd individ torde inte komma som en överraskning för någon av alla er som regelbundet frekventerar denna blogg. Tvärtom. Så när då några tio år gamla fotografier lades framför mitt fagra tryne så kunde jag inte undvika att förundras över att det som kändes som igår faktiskt var för betydligt längre sedan. Och då känna en saknad över den tid som flytt och som aldrig kommer åter.  

 

 Jag förflyttas tio år tillbaka i tiden och då kommer denna glada individ cyklandes. Är det månne Lotta på Bråkmakargatan? Nej, det är ju...

 

...Tjolanta! Enligt vissa även idag ”En mirakeltrasa mot sura miner.” Tusan vet om det inte stämmer.

 

Men om nu individen till vänster på denna bild numera är gymnasist, så torde det innebära att även snubben till höger, hur orimligt det än må låta, har åldrats så pass att han är närmare 40 än 30. Huga. Observera dock frisyren som inte alls uppvisar samma tunnhetstendenser som numera är fallet.

 

 Även om en hel del har hänt under de tio år som förflutit sedan bilderna togs...

 

 ...så är åtminstone litteraturen till stor del densamma. Åtminstone för vissa av oss.

 

 

 


Fredagsmys!

Första arbetsveckan efter semestern är avklarad, och vad ska man då ägna sig åt? Jo, klassiskt fredagsmys så klart! På med hörlurarna och insup lite musik, fram med lite Lego och häll upp en liten whiskypinne i glaset så myser vi. Eller, hur är det man ska göra?

 

 Bitarna är framme, whiskyn är i glaset och beritningen (ja, ordet finns även om det saknas i ordlistorna) är uppslagen. Då kör vi!

 

 Tjoho, en truck byggd av en truck! Undrar hur mycket den pallar?

 

 Åh, den klassiska kaffemuggen! Man kan bli tårögd för mindre (exempelvis en långsamt hackad lök).

 

 Då var vi väl klara med detta bygge då... Hur har ditt fredagsmys varit?
 
 
 

Abstinens - semesterbloggsepilog

Det är knappt att jag vågar säga det, men jag sitter här och känner en viss abstinens infinna sig. Detta är första dagen på länge som jag inte semesterbloggar, helt enkelt beroende på att jag helt enkelt inte har semester längre. Och jag saknar det. Semesterbloggandet alltså. Må vara att det är starkt förknippat med just semester och saknaden till viss del troligen går att finna där, men ändå. Det är en känsla jag aldrig haft tidigare.
 
Betyder det att jag nu är fast och...beroende? Behöver jag känna rädsla? Och vad kan jag göra åt det? Finns det kanske avvänjningstuggummin att köpa på Apoteket?
 
 
Jag har nu satt semesterskorna 2013 och försöker gå vidare i ett par...liknande skor. Jag såg att Bertil Åberg, min jämnårige bekant, hade ett par liknande.
 

Semesterdag 35, den 11 augusti 2013

 

Allting har ett slut och så även semestern anno 2013. Det är alltså dags för det där dystra avslutet som blivit lite av mitt signum att avsluta varje års semesterblogg med. Orkar ni inte med dysterkvistar som bara gnäller och har ångest så vänligen hoppa över de tre följande styckena, tack.

 

Tittar jag tillbaka så synes känslorna och ångesten vara likartad mot tidigare år, även om det självklart känns värre nu när man är uppe i det (man glömmer ju så fort och dessutom har man ju överlevt tidigare år). Vilket på sätt och vis borde kännas tryggt; jag gillar ju inte osäkerhet. Frågan man ställer sig är hur fem veckor kunnat gå så snabbt? Och vad man egentligen har hittat på? Och varför det förhatliga mörkret och senare även kylan tvunget ska komma och ta plats? Idag är solen här uppe i 15 timmar och 23 minuter – två timmar mindre än första semesterdagen. Nästa gång den är uppe så länge skriver vi den 1 maj 2014. Inte utan att man redan börjar längta.

 

Känslan av att inte hunnit med en bråkdel av det jag någonstans trott mig hinna med är en klassiker, men en titt i backspegeln ger att en hel del trots allt gjorts. I år igen. Likaså är känslan av att inte ha hunnit njuta ordentligt av vår- och sommarhalvåret som vanligt överhängande; att jag trots att jag aktivt tänkt det inte hunnit insupa allt det goda med denna årstid som jag gillar. Det där med "att ladda batterierna" som det talas om. Ytterligare en titt i backspegeln ger dock att jag nog brukar lyckas med detta också, ty jag minns ju det goda och är bra på att minnas och njuta även i efterhand och kanske inte lika mycket i stunden. Det går ju trots allt inte att stoppa tiden. Jag lever nog för lite i nuet och längtar efter de goda svunna tiderna och oroar mig för kommande tider som man inte vet något om. Vilket givetvis är idiotiskt. Det får bli årets lärdom där jag skall försöka förbättra mig framöver. Det, och ta tag och få saker gjorda och inte skjuta upp en massa. Då går det ju dessutom att släppa det. Jag kommer att bli en lugnare och sundare människa efter semestern!

 

Nej, nu hoppas jag på en ordentlig nystart och att diverse frågetecken kan rätas ut. Tyvärr så nollar ju inte semestern ut allt tråkigt som fanns innan semestern, även om man kanske hoppas både det och tror att semestern varar en evighet. Precis som man trodde sommarloven gjorde när man gick i skolan. Fast de var ju faktiskt längre.

 

Så då återstår bara att tacka alla trogna semesterbloggsläsare för denna semester. Jag vet inte hur jag lyckats fylla ut alla dagar, för första dagen kändes det helt tomt i skallen, men nu sitter jag här med saker som inte fått plats. Bara en sådan sak. Men de ämnena kan sparas till senare. Om inte förr så kommer det väl fler semestrar...

 

 

 

 Semesterskägget, även det en gammal klassiker, växte sig i år till denna storlek...

 

 

 

 

 ...och så här mycket blev kvar efter att semestern tagit slut. Lite illavarslande att det mest är de gråa stråna som är kvar...

 

 

 

 

 Semesterns sista hängmattebild med Ullaredsbyxor och allt. Nu blir det till att ikläda sig riktiga byxor och skjorta igen. Vemodigt...

 

 

Nu är det väl snart bara 46 veckor och fyra arbetsdagar tills det är semester igen, eller?

 

 

 

 

 

 


Semesterdag 34, den 10 augusti 2013

Den börjar obönhörligen lida mot sitt slut nu. Semestern alltså. Även om jag försökt hålla semesterslutsångesten stången så har det inte lyckats fullt ut. Det börjar gå upp för mig att allt det där som hängde över en innan semestern inte försviunnit utan faktiskt finns kvar nu efteråt känns lite jobbigt – semestern varar ju inte i en evighet som man kan tro när den väl sparkar igång. Efter att ha fått bekräftat att många som nu ska börja jobba på måndag känner samma sak så känns det dock lite bättre, ty det ligger mycket i att "I brist på egen framgång är andras motgång inte att förringa"... Delad glädje sägs vara dubbel glädje, men delad semesterslutsångest är fan så mycket mer.

Lika mycket som jag ibland älskar att få vara helt ensam och inte umgås med något annat än mina egna tankar – lika mycket älskar jag ibland att lite lugnt få umgås med några andra människor. Ikväll var en sådan stund. Den stillade ångesten. Den påminde mig om självklarheten att allting runtomkring rullar vidare. Det gav mig några kommande timmars aktivitet i form av att bygga en Lego-modell utan bifogad beskrivning (eller beritning som ungarna kallade det en gång i forntiden). Egentligen självklarheter (ja, kanske inte Lego-delen), men ack så nödvändiga ibland.

Jag kastar ett öga på den senaste veckans lilla att göra-lista och inser nu att den var väl optimistiskt tilltagen. Givetvis. Jag är ändå ganska nöjd med vad som hunnits med, men blir irriterad över att jag inte tagit tag i vissa saker som borde prioriterats men som fortfarande inte är överstrukna på  listan. Likt en plogbil skjuter jag bort vissa uppgifter trots att jag vet att de kommer ikapp mig, trots att jag vet att det känns så mycket bättre när dessa ok inte längre tynger mina axlar.

Imorgon är den stora uppsamlardagen då mycket ska förberedas inför det kommande året. Bland annat ska mitt Thomas Wassbergs-skägg bort. Det kommer att bli en stor dag i allt det lilla. Återkommer med sammanfattning under morgondagen.

 

 

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men årets upplaga av semesterbloggen har varit den första som haft minst en bild varje dag. Man kan säga att bloggen gått instagram. Ovanstående bild är med just för att inte bryta trenden. Och för att visa vilka nedfallna saker som visar att semestern håller på att ta slut.

Semesterdag 33, den 9 augusti 2013

Det kanske har sagts en och annan gång tidigare under de senaste åren, men denna gång är jag övertygad om att det kommer att inträffa. Det är så mycket som talar för det denna gång att det närmast vore en skräll om det inte sker. Ni kanske undrar vad jag yrar om? Jo, att det under stora delar av 1990-talet så beryktade storfiskarparet nu på allvar kommer att göra comeback och på allvar återuppta sina avsomnade sportfiskekarriärer. Eller om det var dåliga skämt-kryddade fika-karriärer – gränsen är verkligen hårfin.

 

För vad annat är att göra när de har så mycket gemensamt, tänker så likartade tankar och till och med, omedvetande av den andres krämpor, under exakt samma tid lyckas pricka in identiska nacksmärtor?

 

Så grattis alla sportfiskehandlare, vi ska nu likt hur en över handikapp-spelande direktörsgolfare köper nya klubbor uppdatera vår fiskeutrustning (det är väl en materialsport?) så att den blir lite mer 2013 – när vi regerade senast rådde kullagerhysteri på rullfronten men vad direktverkande backspärr var, det visste inte en käft..

 

Dagens lilla fisketur gav dock inte mycket fångst (det var vi inte ensamma om, men det är en annan fråga). Vi gläds verkligen med den individ som under vår tid där lyckades landa fyra stycken makrillar framför ögonen på alla oss andra. Vi är dock inte helt övertygade om fyra stycken är att klassificera som ett stim. Men, men, grattis till dig!

 

Dagens fisketur förlades till Ön i Limhamn. Eller på Limhamn om din näsa pekar lite mer norrut. Där har det hänt...

 

 

 

 ...en hel del sedan 1990-talet. Dragörfärjan går inte och folk är villiga att betala massor för att ha utsikt över en cementfabriks gamla hamnbassäng...
 
 
 Vi började med att snabbt testa om det fanns några skrubbor i hamnbassängen. Eller ja, jag var snabbt på det med att fika. Eller ja igen, en hel del av räkagnet hamnade i min mage istället för i fiskens, men, men...
 
 
Efter detta misslyckade försök begav vi oss ut till piren för att se som det fanns sill eller främst makrill. Detta är att fiske i vilket man får finna sig i att bli häcklad.
 
 
Avbrott för samhällsinformation: Skägget börjar närma sig Thomas Wassberg-stil och bör därför i mångt och mycket snarast avlägsnas.
 
Dagens enda animaliska fångst. Så, då talar vi inte mer om det, okej?
 
 
 Vi är noggranna och det enda vi tummar på är rullen.
 
 
Se där! Bron är visst klar; det var den inte senast jag var här!
 
 
Jag är väldigt imponerad av de fiskare som obekymrat kan stå och sova på sin post. 
 
 När jag var liten hade jag en liten dröm om att jag som äldre skulle kunna slänga in en massa fiskeutrustning i min bil och bara Bege mig iväg. Jag är en god bit på v'äg att nå dit.
 
 
Efter en heldag nära havet var vi värda en ordentlig måltid, och likt de friluftsmänniskor vi är blev det en Bacho Kombinationstångs-öppnad Bullens Pilsnerkorv. Klassiker!
 
 
Givetvis tillagades den på gammalt klassisk friluftsmanér över öppen grill på¨galler tillsammans med andra korvar..
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 


Semesterdag 32, den 8 augusti 2013

"Pisse-Lasse kan stanna ute, annars måste jag tvätta trasan idag igen!"

 

Detta är några av de första ord jag hör efter att jag klivit ur bilen. Säg detta på blekingska och ord kan i mina öron inte vara mer välkomnande. Möjligen att Pisse-Lasse, som är en katt, tycker annorlunda, men han har ingen rösträtt i denna fråga.

 

Dagens kosa styrdes mot släkt i Blekinge, en i semestertider traditionell utflykt. En utflykt där jag upplever en svårbeskrivbar värme och enkelhet och ett liv och en miljö som blir allt svårare att finna i dagens samhälle. En form av institution som håller på att dö ut, helt enkelt. Det ger tid för reflektion och får en att fundera över det stora i det lilla och vad som egentligen är viktigt. Och jag älskar det.

 

Jag älskar att där få höra små anekdoter och vardagsberättelser. Jag älskar att få höra att det är lika bra att själv plocka de omogna smultronen, för annars kommer någon annan och tar dem. Jag älskar att få höra vardagsbetraktelser om marknadsbesök Jag älskar att höra att anledningen till att en ort är bättre än en annan är att man kan ta sig dit utan att passera genom en rondell. Jag älskar att få uppleva den kombination av självklarhet och förvåning hos någon som plötsligt upptäcker att det ligger en femkrona i kaffekoppen...efter att hen druckit upp kaffet. Och framför allt älskar jag att på en fråga om hur det är med minnet få det självklara svaret att "jag har fortfarande ett bra minne, annars är det bara att ljuga lite".

 

 Hmm, var parkerade jag nu resten av bilen...
 
 
 Anledningen till att årets kräftfiske blev inställt berodde helt enkelt på att det saknades en viktig ingrediens...
 
 ...nämligen vatten. Vi hoppas på bättre lycka nästa år. Som parentes kan nämnas att jag imorgon troligen skall fiska lite. Jag funderar på att ta med mig Darth Vader eftersom han är en jäkel på gäddaj.
 

-Gå nu och sätt dig! Du ska sitta i baksätet!

-Vardå nånstans?

 

 Vi avslutar med lite nostalgi de luxe: På denna skjutvall, när den var i bruk för en sisådär 25 år sedan, var jag som pojk väldigt glad om jag lyckades hitta...
 
 
 ...några tomhylsor i denna tunna (som ju fortfarande står kvar). Idag blev det dock b(l)om.

 

 

 

 
 
 

Semesterdag 31, den 7 augusti 2013

Ojojoj, vad saker och ting upprepar sig. Dagen idag har nämligen till största del ägnats åt garagestädning eftersom "allt blir mycket enklare och man känner sig mindre stressad om det är ordning och reda omkring en och nu ska det banne mig bli en nystart efter semestern och det ska hujeda mig aldrig bli oordning igen". Detta är inget jag har sagt tidigare. Dessutom far jag aldrig med osanning.

 

I vilket fall, mer spännande har inte min dag varit. Imorgon hoppas jag däremot på att snappa upp några härliga anekdoter... Mer om det då.

 

Åh, vad allt upprepar sig från semester till semester. Man har aldrig så mycket att göra som nu under de sista dagarna, vilket dock fungerar ångestdämpande.

 

Under ganska lång tid nu så har garaget varit en plats där man ställt in allehanda ting vid städning av andra utrymmen för att man ska ta tag i dem och få ordning "vid ett senare tillfälle, kanske semestern?".

 

 Där är vi nu, så det var bara att flytta runt sakerna (ej slänga, det kan ju vara bra att ha!) och så här såg det ut när jag gav upp för dagen. Återstår gör nu finliret och sedan hoppas jag på att det kan hållas ordning. Ingen som behöver...ja vad som helst, förresten? Säg då bara till, för jag har troligen hittat det.

 

 

Semesterdag 30, den 6 augusti 2013

Det är väl bara att erkänna att jag är nostalgiskt lagd. Väldigt nostlagisk, faktiskt, och ännu mera nostalgisk än vad som är brukligt i min ålder. Det är nästan så att jag tycker att nostalgin var bättre förr. Detta trots att jag vet att mycket beror på att man har en överdriven förmåga att minnas de bra och gemytliga stunderna från förr (för inte var väl lumpen, ni som gjort den, enbart alla de roliga minnen som återberättas?).

 

Liknande kan sägas om alla de ställen man besöker under sin sommarsemester och som är så mysiga och trevliga – det beror ju till största del på att det just är sommar. Återkom under övriga nio månader och det är inte bättre än hemma. Eller som en bekant sade häromdan: "Jag var i Kivik i vintras och gick en runda i centrum. Det enda som syntes till var en katt – i övrigt var det helt dött, ungefär som gamla Östeuropa." Inte direkt den bild av Österlen som säljs in till gemene man som enbart är där under sommaren.

 

Min nostalgiska sida beror till stor del på att det som hänt är säkert och inbegriper därför inga osäkerhetsfaktorer, åtrminstone inga större, jämfört med framtiden. Osäkerhet och därmed icke-kontroll är inget som harmonierar med mig. Att inte veta eller ha kontroll kan lätt innebära ångest.

 

Nåväl, dags att lämna detta stickspår. Idag slog mig tanken att jag i början av denna bloggs karriär begav mig ut på äventyr i skogen. Mycket riktigt, semesterdag 6 år 2009 handlade om detta. Därför tänkte jag, med risk för att detta blir väldigt meta, se hur det tidens tand har hanterat...skogen. Det är ju trots allt femårsjubileum...

 

 Här har vi vägen som bär oss in i skogen...
 
 
 ...och här var det väl vi skulle svänga av...?
 
 
 Hmm, jag vill minnas att det var betydligt enklare att ta sig fram är år 2009. Som sagt, det var bättre förr!
 
 
 Det är vid tillfälle som detta som man saknar att man känner någon Stig...
 
 
 Men se där! Efter att ha tampats med nässlor och tistlar av tvåmeterskaraktär så synes det som om vegitationen vegetationen glesnar lite. Verkar inte vara en vältrafikerad sträcka det här.

 

 Känns tryggt att se att den gamla frysboxen står kvar, må vara något mer rostig.
 
 
 Då var det väl bara att bege sig in i klockriket – urskogen.
 

Bara att erkänna att jag hade fel, för jag trodde inte att jag skulle träffa en enda kotte.

 

 Men vad har hänt här!? Det lilla tornet är demolerat, förstört, tillintetgjort! Skandalöst! Bara att vända hemåt igen.
 
 
 För att avsluta denna lilla metanostalgirunda så hade det varit bättre om ligisterna valt att sänka mopeden i år när det inte finns så mycket vatten i ån. Men, men...
 
 
 Slutligen kan det från hängmattan rapporteras att det nu märks tydligt att vi går mot höst, ty solen orkar sig inte riktigt över trädtopparna. Positivt ur hängmatteliggandesynpunkt, men i övrigt...tragiskt.

 

 

 
 
 
 

Semesterdag 29, den 5 augusti 2013

Kanske berodde det på all inandning av lösningsmedel, alkydoljeångor, slipdammsmoln och thinnerwannabelacknaftedimmor, men bäst som jag idag gick där med en pensel i handen så slog det mig: Under alla de tillfällen jag tidigare lyssnade på musik så lyssnar jag, när övriga omständigheter så tillåter, numera allt oftare på pod-radio. Egentligen vet jag inte varför musiken fått en degraderad ställning i mitt liv, men en trolig förklaring är att det inte känns lika speciellt längre med en ny platta av någon nu när det mesta sker elektroniskt över nätet. Den där speciella känslan att på releasedagen av ett nytt album sätta sig i fåtöljen iklädd hörlurar och läsandes konvolutet...den finns inte längre. Jag saknar den tiden, men det kanske bara är ett uttryck för hur gammal jag är?.

 

Men, vad är det då jag lyssnar på i pod-radioväörlden? Jo, om vi börjar på Sveriges Radio så missar jag i princip ingenting av nedanstående:

 

  • Bildoktorn (Trots att tummen är centralt placerad tycker jag det är skoj i mån av tid!)

  • Elfving möter (Ja, jag närmar mig medelåldern, men jag gillar den varma mysstämningen.)

  • Medierna i P1 (Aktuellt och snabbt vilket fått mig att fastna.)

  • P3 Dokumentär (Oftast väldigt bra även om upplägget kan bli tjatigt, men det beror på ämnet.)

  • På Minuten (Klassiker! 100 % närvaro!)

  • Spanarna i P1 (En annan klasiker som är synonymt med fredag, E22-köer och helg.)

  • Språket i P1 (Missar inte ett program.)

 

Nedanstående program lyssnar jag mer sporadiskt på beroende på vilket ämne som avverkas eller vilken person som är med:

 

  • Sommar i P1 (Är ju även lite säsongsberoende...)

  • Kaliber i P1

  • Vetandets Värld

  • Filosofiska Rummet

  • P1-/P4-dokumentär

 

Av de renodlade podradioprogrammen har jag hittills blivit en mer eller mindre regelbunden lyssnare av följande:

 

  • Värvet (Lyssnat sedan starten, gillar det lugna och vänliga upplägget. Dock ganska gästberoende.)

  • Adam och Kompani (Enkelt och utan krusiduller. Är svag för Alsing.)

  • Alex & Sigge (Har kluvna känslor för Schulman, men Sigge Eklund gillar jag skarpt (hans pappa var ju inte bara starkt bidragande till att jag läste ekonomisk historia och nationalekonomi en gång i tiden, utan även till att jag bytte bank...))

  • Olof och Rickards Podcast (Olof är ju lite långdragen – hur blev den killen årets talarae? – men Rickard Olsson är helt ok.)

  • Mattsson & Helin (Intressant om medielandskapet och tänket bakom vissa publicistiska ställningstaganden även om lite mer djup önksas. Även "kul" hur många pudlar de tvingas göra i varje pod; man är kanske inte så dum ändå...)

  • Pådden med Olsson och Ekwall (Godkänd, men mer repetitiv än den borde vara – Ekwall behöver exempelvis inte i varjhe avsnitt påpeka sin musikinkompetens och Olssons minne av vad de redan behandlat kanske inte är det bästa.)

 

Utöver dessa har jag en del poddare som står på ingång, men jag vågar knappt ta tag i dem på grund av tidsbrist... Jag lyssnar redan med uppskruvad hastighet för att hinna med – illavarslande att stressamhället letar sig in även här...

 

Så, hur ser det ut för er, kära läsare, i denna fråga? Har jag missat något?

 

 Det var i denna kombinerade målar- och podradiomundering som tankarna till detta blogginlägg utvecklades. Kommentarer troligen överflödiga?

 


Semesterdag 28, den 4 augusti 2013

Ibland blir det inte alls som man planerat. Idag var en sådan dag. Jag hade nämligen planerat att, så snart den sista bilpoleringstrasan slängts, ta en lugn dag i hängmattan för att ladda upp inför kommande vecka, som ju är den sista semesterveckan och därmed den mest intensiva vad gäller saker som skall göras. Jag har ju till och med gjort en liten lista över vad som ska göras och kanske var det därför min planering för dagen sprack.

 

Jag tittade nämligen på listan och kände ett plötsligt behov av att...tjuvstarta. Fram åkte stålborstar, målartvätt, stege, penslar och färg. Och vid mörkrets inbrott hade jag en liten men klar ledning över nästa veckas att göra-lista. Samt alldeles för många kletiga färgklickar i håret. Det finns en uppenbar risk för en hårförkortning imorgon.

 

Bildbevis på detta? Tyvärr, det var svartmålning.

 

 Vinslövshimmel klockan 22:05, tre minuter efter att jag på skakiga ben klivit ner från stegen.

 


Semesterdag 27, den 3 augusti 2013

Som rapporterades redan igår så har nu semestern börjat gå in i den fas där all märklig semestergöra ska göras. Jag brukar göra en liten lista eftersom, har jag lärt mig, sådan ordning och reda är bra för mitt psykiska välbefinnande. Hade jag sedan verkligen gjort sakerna på listan hade det varit ännu bättre, men en sak i taget.

 

På nämnda lista finns en punkt vid namn "Tvätta och städa bilen". Jag kör en del bil, drygt 4000 mil per år brukar jag tillbringa bakom ratten, och jag har ett visst intresse av bilar. Men att hålla på och tvätta dem...icke. Varje gång jag står där och tvättar och putsar lite på bilen så lovar jag mig själv att aldrig göra om det eftersom det är så segt och tråkigt. Men likförbaskat står jag där igen nästa år. Och där är jag nu.

 

 Okej, sakerna finns ju här så det är bara att sätta igång...
 
 
 ...men inte ens katten trodde sina ögon – började jag verkligen att tvätta bilen!?
 
 
 Jovars, och det blänkte väl lite mer efteråt?  
 
 

Imorgon tänkte jag fortsätta med polering och annat. Jag brukar inrikta mig på att få en blank och fin motoruhuv eftersom det är den jag ser när jag kör bilen i fråga. Inte tusan har jag glädje av att dörrarna blänker då, eller hur?

 

 

 PS. Detta kom just in! Kom inte och säg att det inte händer saker här i metropolen Vinslöv! DS.

Semesterdag 26, den 2 augusti 2013

Det börjar märkas nu på mer än ett sätt. Att semestern börjar dra sig mot sitt slut, alltså. Jo, det är semester även nästa vecka, och det är just det om gör det. En vecka kvar och det är då allt det ska göras som inte blivit gjort – sedan är det ju försent. Jag börjar också att agera därefter.

 

Som idag, till exempel, då jag begav mig iväg för att inhandla lite målarattiraljer som färg, penslar, sandpapper, målartvätt, stålborstar och andra saker som man alltid känner att man behöver under den sista semesterveckan. För nu är ju tiden inne att måla det där som stått i målerikön sedan 2007. Nu ska det göras, för givetvis kommer man att hinna med det i år som inte gjorts de senaste sex åren. Vi får väl se hur det går, men något säger mig att jag om en vecka är övertygad om att en del av det nog kan vänta ett år till... Inte minst då det på den där att göra-listan står ytterligare några saker som ska hinnas med. Som att städa garaget. Men de kan jag ju fixa under tiden färgen torkar. Pust.

 

 En del nyinköpt, en del sparat sedan tidigare och det mesta fick inte plats på bilden. Var jag var och handlade idag? Äh, det tar vi en läsartävling på! Vinnaren får evig vänskap.

Semesterdag 25, den 1 augusti 2013

Hmm, det kanske inte var så farligt ändå att fylla 36? Men det är trots allt som så att jag nu är närmre 40 än 30 och fasen vet om jag snart inte kvalificerar mig för att kallas medelålders? Var går den gränsen, förresten?

 

Ja, jag erkänner att jag har en viss åldersnoja, även om jag vet att alternativet mot åldrandet kanske inte är så trevligt. Jag slits mellan att känna rädsla över att bli äldre och tacksamhet över att jag faktiskt får bli det. Rädsla över att jag har missat något och tacksamhet över den kunskap och erfarenhet jag samlat på mig. Och en osäkerhet i att jag nu förväntas kunna en massa som jag inte har den blekaste aning om och irritation över att förväntas göra en massa saker som inte är jag. Månne är jag bara inte i fas med omvärlden. Eller är inte den i fas med mig?

 

Egentligen har jag inte så mycket emot att bli äldre. Även om jag många gånger tvivlar på att jag bär på en större kunskap nu än för tio år sedan så vet jag innerst inne att jag samlat på mig en del kunskap och erfarenhet som inte är så dum att ha. Och jag närmast älskar situationer där jag får bekräftat att det är så.

 

Men det är just vad åldrandet, förr eller senare, slutligen mynnar ut i som jag inte riktigt gillar. Jag har svårt att förlika mig med att min generation inte längre är den yngsta vuxengenerationen. Jag har svårt att förlika mig med att det finns "vuxna" som är så pass mycket yngre än jag att jag ska vara någon form av förebild. Jag har svårt att förlika mig med att jag inte längre "kan mycket för min ålder" utan istället "har barnasinnet kvar". Jag har svårt att förlika mig med att min ena läkare är yngre än jag. Dessutom har jag snart mer hår i näsan och öronen än på hjässan. Sammantaget får det mig att känna mig mossig och barnslig på samma gång.

 

Trettiosex år. Kan jag nu kalla mig dubbelmyndig? Grattis till mig själv, förresten!

 

 Jag är nu lika gammal som Alfons Åbergs pappa Bertil. Det gör mig kluven. Å ena sidan undrar jag om jag nu är så jäkla gubbigt mossig som han (och ja, jag har seriöst funderat på att börja röka pipa). Å andra sidan så får det mig att tro att jag kanske trots allt är lite ungdomlig för min ålder. Vad säger ni, hur pass lika är vi?

 

 


Semesterdag 24, den 31 juli 2013

Den 31 juli och den i mina ögon sista sommardagen. Ja jag vet att jag är relativt ensam om att tycka det, men även om augusti ofta har fint sommarväder så känns det nu som en tydlig brytpunkt i att dygnets ljusa tid nu snabbt blir allt kortare – som för att förebrå oss om vad som komma skall. Låter jag negativ? Det är jag också, och som lök på lök på laxen så ,fyller jag även år imorgon...och blir lika gammal som Alfons Åbergs pappa. Svårt att känna sig ung och pigg och positiv då.

 

Jag återkommer i ämnet, troligtvis under morgondagen.

 

 Ja jag vet, jag slutade ju att modeblogga strax efter att jag började, men nu är det dags för ett undantag. Under min lilla garderobsstädning så sprang jag på detta gamla klassiska pannband från, om jag inte missminner mig, tiden runt 1990. Det kanske kan vara bra att ha nu när när hösten som sagt nalkas? Man ser alldeles för få pannband nuförtiden.  

 

 


RSS 2.0