Semesterdag 29, den 3 augusti 2020 Semesterdag 28, den 2 augusti 2020 Semesterdag 29, den 3 augusti 2020

Idag blir det inte mycket text utan enbart en bild på en present jag fick idag. En present med ett klassiskt citat som är väldigt träffande och bra att ta fram när huvudet vill iväg på andra banor. Jag pratar givetvis om...

...detta klassiska citat. Jag har en ny favoritmugg! 

Imorgon påbörjas en ny liten semestertripp... 



Semesterdag 28, den 2 augusti 2020

Jaha, det ante mig! Att det här med att bli äldre fortsatt skulle ställa till med problem. När jag, som den tvättkorgstömmande individ jag är, hänger ut tvätten på tork så att tvätten ska förvandlas till kläder igen (när, exakt när, sker detta?) och sedan går ut för att hämta in kläderna...
 
 
...så möts jag av detta. Den impregnerade furustolpen har fallit som den fura den en gång var och kläderna har återigen medelst gräsfläckar förvandlats till tvätt igen... Året som 43-åring har verkligen inte varit bra.
 
 
 
 


Semesterdag 27, den 1 augusti 2020

Så var den då här – dagen då jag inte längre är svaret på ”Den stora frågan” utan nu har glidit in i 43-årsträsket. Vi får väl se hur det slutar, men barnasinnet (omogenheten i vissas ögon) tänker jag dock behålla.

 

Hur året varit som svaret på ”Den stora frågan”? Jovars, jag blev förvarnad av en vän att det var nu kroppen skulle börja säga ifrån och många kalorier som tidigare bara runnit iväg nu skulle känna sig som hemma och stanna kvar. Och jag hatar att säga det, men om badrumsvågen har någon talan här så stämde det. Även om viktökningen började tidigare, och då från benrangeleri-nivåer, så har det senaste året adderat ytterligare drygt 10 kg på den inte så atletiska kroppen, varav 12 av dessa (ja, det har vänt) dök upp på åtta månader. Det positiva med detta är att jag nu äntligen kan skylla min osmidighet på något.

 

Den 1 augusti innebär som bekant även att (den ljusa delen av) sommaren nu är slut, hösten tar sin början och det…snart är dags för två veckors riktig semester med en del roadtrippande – det är sen gammalt. Jag lär på ett vis och lever tydligen på ett annat när det kommer till sommar och semester.

 

 Dagen har annars mest tillbringats i hängmattan -- den första riktiga hängmattedagen detta år. Med blicken åt höger kunde jag se en del av den moderna och hippa litteratur jag tänkt insupa...
 
 
 ...och med blicken åt vänster syntes min gamle vapendragare och sambo -- Jansson. En sann toffelhjälte! 
 

Imorgon ska vi tala om något annat. Kanske inte helt annat, men inte heller identiskt som idag.

 


Semesterdag 26, den 31 juli 2020

Egentligen vet jag inte var jag ska börja, men nu har det hänt igen. Och jag skäms. "Vadå?", kanske någon läsare som verkligen bryr sig om mitt väl och ve, undrar? Jo, trots att jag efter varje gång (vilket iofs inte är särdeles ofta) lovar mig själv att aldrig göra om det så har jag återigen fallit dit igen. Detta trots att det varken finns några ekonomiska eller nöjesaktiga skäl till att göra det. 
 
Vad jag gjort? Jo, jag har tvättat bilen... Och det för andra gången i år och hela tredje gången under bilens drygt tvååriga liv. Jag skäms. För det är bara tråkigt och tidsödande. Ändå trillar jag dit av den enkla anledningen att jag dels tycker det är en ypperlig idé under tvättandests första 10 % och dels efteråt med gott samvete kan berätta att jag gjort något vettigt. Ännu har ingen varken trott mig eller brytt sig nämnvärt. Ändå faller jag dit. Det värsta är kanske ändå att jag har insidan kvar imorgon. Bilens alltså. 
 
Tragiskt.
 
En styck motorhuv indränkt i schampo...
 
...samma motorhuv, må vara ur en annan vinkel (lite bildmanipulativt kreativ är jag allt!), utan det där schampot. Verkligen stor skillniad...verkligen värt mödan att kunna se träden och himlen utan att vinkla nacken lite uppåt...
 
Imorgon är risken stor att vi talar om åldrandet eller hängmattan eller dygnandets för- och nackdelar...
 
 
 

Semesterdag 25, den 30 juli 2020

Det hände sig under sensommaren 2019 att jag kastade ett öga på den vindruvsplanta, som utifrån sitt lilla nedstick i jorden här för varje år imponerar med sin utbredda växtlighet trots att dekatören ofta glöder av utmattning efter att passerat plantan i fråga, och funderade på vad jag skulle göra av alla de kärnbestyckade druvor som plantan i fråga behagade spotta ur sig. Valet föll på vindruvsgelé. Ett beslut som, om ni frågar mig, var väldigt lyckat (men jag är å andra sidan inte helt oberoende i mit uttalande).
 
I år tänkte jag därför vara ute i lte mer god tid och införskaffade därför under dagens inköpsrunda några kilo syltsocker, ty det är den sorts socker man tydligen ska använda när vindruvor ska omvandlas till gelé. Väl hemma slog jag ett öga på de tilltänkta vindruvsoffren...
 
...varefter jag kikade på sockrets bäst före-datum och konstaterade att det kan bli ett målfotoavgörande...
 
Imorogn kanske det blir någon form av semestersyssla...
 
 

Semesterdag 24, den 29 juli 2020

Det synes som att de snart är här -- de där dagarna då man kan känna sig ledig på riktigt. De där dagarna som ligger precis efter den där så lite förhatliga dödslinjen den 31 juli men samtidigt så långt ifrån nästa avrättningslinje att det känns...lugnt. 
 
Idag har således bläcket fått arbeta lite. Inte mycket semestersysslor, utan mer sysslor som görs för att det snart ska bli lite ledighet igen.
 
Säga vad man vill, men bortsett från att jag tenderar att vara gnällig denna tid på året så har jag en väldigt läkarkompatibel handstil. Kanske skulle sommarjobba som det...?
 
Imorogn ska vi höstspana lite.
 
 
 

Semesterdag 23, den 28 juli 2020

Om ni frågar mig så är det inte särdeles mycket jag är duktig på. En sak, dock, där jag besitter fina egenskaper är den i att jag kan tycka väldigt mycket är skoj att göra, men att sedan genomföra sakerna i fråga kan det vara lite sisådär med. Inte sällan tror jag att det hela beror på att dygnets 24 timmar helt enkelt inte räcker till för allt det man önskar att man hade tid till. Och i ärlighetens namn tror jag att jag delar denna talang med väldigt, väldigt många...och i många fall tror jag även det beror på att man ställer alltför tora krav på sig själv då de referenser man har är alla de tillrättalagda bilder som de sociala medierna svämmar över av. Skulle vi tro dessa så skulle vi alla vara i princip världsmästare på i princip allt. 
 
En sådan sak är exempelvis att jag inte riktigt haft varken tid eller ork att ta tag odlandet av egna grönsaker. Det har ännu inte blivit något av med allt det där jag tänkt mig om att bara knalla ut och hämta lite av den där egenodlade växten vars latinska namn är en riktig tungvrickare men som enligt någon obskyr influencer botar såväl tarmvred, hicka, enbenthet som anal magnetism. Trots detta debacle så har jag de senaste dagarna kunna bjuda folk på egenodlade potatisknölar, sockerärtor och vaxbönor, och dessförinnan har såväl en och annan rädisa, jordgubbe och rabarberstjälk slunkit ner, men det räknas visst inte då måttstocken är det perfekta. Märkligt.
 
Detta är enligt bruksanvisningen till de fröer jag planterade någon gång när midvinterns köld var hård två sorters chilifrukter. Det är en väldigt märkligt gröda att odla för någon som undertecknad som får pannsvett av ordet "kryddstark". Jag hade alltså nästan glömt bort dem och gett upp hoppet, ty de skulle odlas i växthus. En form av hus jag inte har i komplett skick. Men det brydde de sig inte om. Eller så visste de helt enkelt inte bättre, ty de är ju närmast nyfödda.
 
Imorgon ska vi troligen tala om något lika ovidkommande.
 
 
 

Semesterdag 23, den 28 juli 2020

Om ni frågar mig så är det inte särdeles mycket jag är duktig på. En sak, dock, där jag besitter fina egenskaper är den i att jag kan tycka väldigt mycket är skoj att göra, men att sedan genomföra sakerna i fråga kan det vara lite sisådär med. Inte sällan tror jag att det hela beror på att dygnets 24 timmar helt enkelt inte räcker till för allt det man önskar att man hade tid till. Och i ärlighetens namn tror jag att jag delar denna talang med väldigt, väldigt många...och i många fall tror jag även det beror på att man ställer alltför tora krav på sig själv då de referenser man har är alla de tillrättalagda bilder som de sociala medierna svämmar över av. Skulle vi tro dessa så skulle vi alla vara i princip världsmästare på i princip allt. 
 
En sådan sak är exempelvis att jag inte riktigt haft varken tid eller ork att ta tag odlandet av egna grönsaker. Det har ännu inte blivit något av med allt det där jag tänkt mig om att bara knalla ut och hämta lite av den där egenodlade växten vars latinska namn är en riktig tungvrickare men som enligt någon obskyr influencer botar såväl tarmvred, hicka, enbenthet som anal magnetism. Trots detta debacle så har jag de senaste dagarna kunna bjuda folk på egenodlade potatisknölar, sockerärtor och vaxbönor, och dessförinnan har såväl en och annan rädisa, jordgubbe och rabarberstjälk slunkit ner, men det räknas visst inte då måttstocken är det perfekta. Märkligt.
 
Detta är enligt bruksanvisningen till de fröer jag planterade någon gång när midvinterns köld var hård två sorters chilifrukter. Jag hade nästan glömt bort dem och gett upp hoppet, ty de skulle odlas i växthus. En form av hus jag inte har i komplett skick. Men det brydde de sig inte om. Eller så visste de helt enkelt inte bättre, ty de är ju närmast nyfödda.
 
Imorgon ska vi troligen tala om något lika ovidkommande.
 
 
 

RSS 2.0