Semesterdag 10, den 15 juli 2020

Det händer sig att mitt arbete tar mig ut på exotiska utflykter. En sådan återkommande utflykt är till Ystad – staden där det av någon anledning känns som att allting går på halvfart. Idag var det så dags för en tur dit för att arbeta en heldag i halvfartstempo, vilket är bättre än tvärtom och känns som en lite lagom nedvarvning inför den kommande semesterledigheten. Inga tvära kast här inte.

 

Dagens arbetssällskap. Tyvärr fel ras för att hjälpa till med dagens skatteberäkningar – till det krävs en tax…

 

 

Om du någonsin tvivlat på sommarstaden Ystads koppling till det forna östblocket – sluta med det.

 

 

Mer spännande än så var inte dagen. Imorgon fortsätter nedvarvningen av det ena och kanske uppvarvningen av det andra.


Semesterdag 9, den 14 juli 2020

För mig är det något speciellt med den där dagen då jag bestämmer mig för att…"nej, nu får det vara nog! Nu växlar jag ner och anpassar mig, lite sådär gradvis, för semester på riktigt."

 

Idag var den dagen och nu blir det förhoppningsvis enbart en pendlingsdag till denna månad och under tiden blir det någon form av halvtidsarbete och semesteraktiviteterna kan gradvis ta sin början…

 

 …och en sådan syssla är antagligen gräsklippning! Åtminstone selektiv sådan, ty jag blev tydligen underkänd i min Hermods-kurs i gräsmattegödselspridning…

 

Imorgon ska vi tala om heltidsarbete i halvtidstempo.


Semesterdag 8, den 13 juli 2020

Trogna läsare av denna blogg är säkert bekanta med min förkärlek för att parkera bilen med gott om luft runt densamma. Man kan säga att jag uppfann covid-19-parkeringen långt innan covid-19 var på tapeten. Tydligen har denna in parkeringsfilosofi inte nått gatan utanför mitt jobb…

 

 …ty där var det någon som tyckte att deras ändalykt närmast skulle vidröra min framlykta. Själv satt jag kvar bakom lykta dörrar. (Och ja, jag var först på plats...)

 

Imorgon är det liksom idag en dag närmare semesterledigheten…


Semesterdag 7, den 12 juli 2020

Många menar, inklusive undertecknad, att jag kan vara lite seg, ofta har båda tummarna fastsatta i akternästet och att jag där kan behöva såväl en som två sparkar för att komma någon vart. Tillika är jag ibland ganska bra på att falla in i någon form av nostalgiskt stiltje bara av ett beträda en plats jag besökte för så kort tid sedan som 30 år eller så. Sådan är jag.

 

Dock finns det tillfällen då jag är bra på att se framåt, och det är bland annat när söndagsångesten slår in. Istället för att njuta av söndagens ledighet så räknar jag snabbt hem måndagens förväntade tristess. Det är nog av den anledningen tiden går så himla fort, ty min vecka består enbart av sex dagar…

 

(Nu är söndagsångesten inte direkt påträngande denna tid på året, men nu är det söndag och därför såg jag en för en gångs skull relevant koppling…).

 

 

 Gick ett varv runt sjön i LANade skor. Nu har jag ont i benen – kan det vara nätvärk?

 

Imorgon är…det måndag igen.

 


Semesterdag 6, den 11 juli 2020

För att undvika förra årets debacle där semesterns första flanörrunda runt sjön inföll exakt samtidigt som semesterns sista runda och därtill först sista dagen av semestern, så tänkte jag i år vara ute i god tid. Jag lade arbetet åt sidan (jag ser ljuset!) och begav mig ut på den där traditionella rundan som många av er är välbekanta med (och till och med efterfrågar) sedan den tid jag hade en hund i det medhavda kopplet.

 

Tyvärr måste jag nog redan nu göra er nyhetstörstande individer besvikna, för nyheterna lyste med sin frånvaro, men visst är det tryggt att kunna konstatera att en del är precis som vanligt…?

 

 

 Solen visade sig, vilket vi inte varit så bortskämda med. Men den utstrålade inte så mycket värme att den kan kallas nyHET.

 

 

 Fåren är kvar…och om denna bild inte ljuger så har de många att skämmas för i den familjen.

 

 

 Inte helt oväntat kanske, ty annars hade det ju inte blivit en runda runt densamma, men den är kvar. Ni sehr schön, va?

 

 

Jag får ofta kritik för att jag går långsamt, men vad ska jag göra när det är omgångsförbud och jag hamnar bakom en sådan här…? ”Escargot!” säger ni kanske, men det kan jag inte för jag heter inte ”Escar”…

 

 

 Sjön är ett populärt tillhåll för allehanda ungdomsgäng. Ser ut som blivande kvacksalvare…

 

 

 En nyhet ändå! Runt sjön går det nu att lyssna på Spotify, efter att dess grundare sponsrat rundan… (Fattar inte varför en del tycker jag är långsökt…?)

 

 

Imorgon ska vi givetvis tala om något helt annat.

 


Semesterdag 5, den 10 juli 2020

Säga vad man vill, men när det verkligen gäller så synes det lilla uns av självdisciplin jag någonstans gömt inom mig ändå finnas kvar, även om den med ålderns rätt dyker upp allt senare för varje år. Eller så är det bara min principfasthet och mitt dödslinjedriv som visar sig. Anledningen till dessa tankar? Jo…

 

 …trots att denna närmast desperata plastförpackning tittat på mig varje dag de senaste veckorna, och att vädret varit väldigt TV-spelsvänligt, så har jag inte ens tagit av skyddsplasten, ty ”Gärna TV-spelsbelöning på semestern när vädret uppvisar ensiffriga celsiusgrader, men först färdigarbetad” eller vad man nu säger… Snart är vi där.

 

Imorgon ska vi kanske hinna tala om något lite mer substantiellt


Semesterdag 4, den 9 juli 2020

Det hände sig häromveckan att jag vid ett mer eller mindre obevakat tillfälle namndroppade Ulf Schenkmanis och Lars-Eric Samuelsson. För en person med någon form av fäbless för folk från förr så var det med viss förvåning med vilken duns dessa båda namn fullständigt kraschlandade i golvet utan att någon närvarande gjorde någon ansats att ens försöka få mig att tro att de visste vilka dessa båda personer var för att mildra fallet. Och då har ändå Ulf S. skrivit praktverket ”50 Kortspel”, utgiven på ICA-bokförlag. Minnet hos vissa är...kort.

 

Nåväl, mest kända är dessa båda numera komposterade herrar för att de under 25 år ledde programmet ”Trädgårdsdags” i Sveriges Radio P1.  Och det var denna tanke som slog mig idag när jag hemkommen från jobb parkerade bilen på en lite väl ogräsbeklädd infart (vilken imorgon, när jag kör till jobb, märkligt blir en utfart). Det var då jag tog en liten runda i min egen trädgård för att se om något av det som på grund av tids- och, framför allt, energibrist detta år inte alls fått den omvårdnad som var tänkt. Det bör dock poängteras att de där frostnätterna i maj månad tog livet av många växter, vilket nu i sommar tvingar mig att äta skräpmat istället för egenodlad gurka och tomat…

 

 Här är något som tittar upp fast att de inte borde – de är tydligen inte så räd(d)a av sig…

 

 

 Av ursprungligen 10 squashplantor synes en ha hämtat sig. Nästa år ska jag testa att odla padel istället.

 

 Åh, en del växter hör tydligen mina bönor! I detta fall en stångbrytböna. Har ingen aning vad jag ska ha den till, men eftersom den växer bra så är vi kompisar.
 

 

 Och hallonen kan man lita på! Det beror troligen på att de sköter sig själva och vi ömsesidigt struntar i varandra. Borde se det som ett tecken.
 

 

 Det fanns en gång en man som hette Tage. Tage hade många idéer. Bland annat hade Tage en tes om att om man satte tändsticksliknande frön skulle det bli blommor. Det var en Tagetes.

 

 

 Inte alla fröer blir tagetes. En del tänker bli solrosor. Det gäller då främst solrosfrön. (Skämt om "gated community" undanbedes pga stängslig.)

 

 

 Tar vi oss inomhus ser vi bland annat att liljorna frodas och har slått ut rejält. Men så är det ju också fådda blommor. Ytterligare ett tecken på att jag inte ska bry mig.
 
 
Imorgon ska vi tala om något betydligt mindre skitundernaglarna-kompatibelt.

Semesterdag 3, den 8 juli 2020

Idag skulle det så ha varit dags för en riktig klassiker i Semesterbloggen, nämligen det traditionella marknadsbesöket. Men då tiderna är som de är och marknadsförsäljarna inte ens är så knalla att de behagar stå med stånd för färre än 50 personer så blir det inget reportage från marknadsverkligheten detta år. Eller jo, det blir det ju, ty verkligheten är att det inte blir någon marknad. Den traditionsbundna individ jag har inom mig tycker givetvis det är lite tråkigt, men för att försöka göra det bästa av situationen kommer här några repriser av tidigare år för den som så önskar stilla sin abstinens (och få bekräftat att jag inte åldrats ett dugg):

 

 Tradition ja… Givetvis iklädde jag mig, trots omständigheterna, den traditionella marknadskepsen även idag. Den fungerade även på hemmaplan, ty inte heller här kom någon och ville prata med mig.

 

Imorgon ska vi tala om något mindre traditionsbundet.


Semesterdag 2, den 7 juli 2020

Att sommaren 2020 kommer att bli ovanlig råder det nog inga tvivel om. Vi kan inte röra oss lika fritt som vi är vana vid och många av de evenemang som annars hör sommaren till blir inte av, vilket säkert även kommer att påverka Semesterbloggen.

 

Därför är det extra trist när man tar del av av dagens nyhet att folk som trots allt ändå måste förflytta sig tydligen är en extrem riskgrupp:

 

 

 
 Hoppas innerligt att de åtminstone var utrustade med fallskärm….

 

 

Imorgon ska vi tala om något mer traditionellt



Semesterdag 1, den 6 juli 2020

Efter dagens arbetspass (ordinära semestersysslor får vänta lite till) slog det mig att jag länge har levt i vad som visat sig vara en villfarelse, nämligen den att jag fortfarande skulle vara en smidig och smärt pöjk. Jag har helt enkelt trott att anledningen till att samtliga byxor i min garderob blivit mindre var att de unisont utropat ”Killevippen!” och därefter krympt.

 

Att så inte var fallet blev jag varse vid mitt senaste inköp av kläder, ty jag är nu uppe i byxstorlekar jag aldrig tidigare varit med om. Inte på längden, där håller jag banne mig samma mått som för 25 år sedan, men nu har omkretsen liksom kommit ifatt benlängden. Jag är numera lika rund som lång. Bedrövligt. Den enda fördel jag kan se är att jag nu slipper fundera på vad som är längd och vad som är bredd – jag är 36 tum på samtliga ledder. Samt att jag får mer tyg för samma peng.

 

Det får mig också osökt att fundera på varför bredd känns mer än höjd, och varför höjd i sin tur känns mer än längd. Att färdas fem mil på längden känns inte så märkvärdigt, men fem mil rakt upp i Thomas Di Leva-kosmos – då känns fem mil svindlande! Och 36 tum ben (de är oftast på höjden, eller i vertikallängd) känns ingenting mot 36 tum midja, vilket känns orättvist. Tycker jag nu, men så har jag också blivit part i målet.

 

 

En som likt majoriteten av samtliga läsare av denna blogg inte bryr sig ett jota om min byxstorlek är katten Jansson. Han är å andra sidan inte ens byxmyndig. Vilket vid närmare eftertanke kvittar då han är kastrerad.

 

 

Imorgon ska vi troligen tala om något minst lika ointressant.

 

 


Semesterbloggen 2020 – prolog

Kanaljer! Gamänger! Lymlar! Spjuvrar! Swingpjattar! Folkpensionärer!

 

Ja, oberoende av vad ni identifierar er som så är nästan ett års väntan nu över! Vecka 28 är alldeles snart här, och även om det i dessa märkliga tider (man ska tydligen säga så för att vara trendig) är svårt att få sommarjobb, så har Semesterbloggen även detta år lyckats få en anställning från och med vecka 28. Precis som vanligt, alltså. Vilket innebär att undertecknad inledningsvis även i år får dubbelarbeta någon vecka. Precis som vanligt, alltså. Vilket dock innebär att Semesterbloggen även detta år högst troligt får arbeta i sex veckor. På gott och ont.

 

Ja, bortsett från det lilla, lilla faktum att världen är lite uppochner så är allting som vanligt vad gäller Semesterbloggen. Den har inte ens bytt namn till det möjligen ack så mer trendiga Hemesterbloggen, ty nymodigheter och förändringar…pyttsan…det räcker och blir över med ”dessa märkliga tider” ovan.

 

Det finns således ingen anledning till oro – denna tolfte årgång blir precis likadan som tidigare. Vilket jag hoppas ska kännas tryggt.

  

 En annan som likt Semesterbloggen inte utvecklas alls är Staffan Pärs (eller Stefan Pärs som han ursprungligen hette). Här sedd under sitt hejdundrande framträdande av sin största och enda hit, ”Mitt Lilla Rugbylag”. Inte ens hans hits förändras alltså.
 

  

 Så snart ovanstående slagdänga med herr Pärs började ljuda hörde en viss Bagge av sig och ville ha Del av stimkakan…

 

 

Härmed förklarar jag 2020 års upplaga av Semesterbloggen för invigd!


Nyare inlägg
RSS 2.0