knegus

Ikväll var det åter dags för att se en film med familjen. Denna gång blev det The International och senast vi slog oss ner för att se en film blev det Revolutionary Road. Båda filmerna, ehuru de är i olika genres, får jag säga vara sevärda.

Den förstnämnda, The International, är en lite standard thriller-/agenthistoria där det gäller att vara lite vaken och ha en del av hjärnan igång för att hänga med, men den bjuder på en del spänning och om man bara är vaken så ger den ett visst underhållningsvärde. Inget spektakulärt men det finns ett visst budskap i den som kan göra att man tänker efter en del. En helt ok film, men inget utöver det vanliga.

Revolutionary Road klassificeras som ett drama och berättar istället en historia i ett lugnt tempo. Inga actionscener, inga komiska scener och inga spänningsscener, utan här är det berättelsen som står i centrum. Här krävs det ännu mer än att man hänger med, men å andra sidan är det inte en lika svårbegriplig historia som läggs fram, men jag skulle tro att det krävs en viss livserfarenhet för att uppskatta det hela. Mycket bra skådespelarinsatser lyfter filmen -- Leonardo DiCaprio imponerar allt mer på undertecknad och det är bara att inse att den infantila kritik man givit honom i samband med Titanic nu är preskriberade.

Utöver själva filmerna har den senaste tiden relativt omfattande filmtittande lärt mig en sak -- vi har väldigt olika definition på vad som är bra film här i hemmet. Måhända är det en åldersfråga (hjälp, jag börjar väl inte bli vuxen!?!?), men komedier som enbart frambringar två till tre skratt (Over her dead body) eller där en stor del av det "komiska" byggs upp kring (homosexuella) våldtäkter (Big Stan) synes inte falla mig i smaken. Men det, som så mycket annat, är kanske en humörsfråga?