Semesterdag 19, den 26 juli 2013

Halva semestern, lite drygt, är nu passerad och jag vet inte riktigt var den har tagit vägen. Den synes dock följa samma mönster som tidigare år, det vill säga att de första dagarna går långsamt och man tänker på vad man fyller dem med, men ju längre tid som går, desto snabbare försvinner semesterdagarna då semester blir det som är det normala – inte arbete. Kanske är det så det ska vara på semestern, att man ibland inte gör någonting och att det då skulle vara synonymt med att koppla av. Men jag vet inte, ju mindre jag känner att jag gör, desto mer stressad känner jag mig över att jag inte får någonting gjort. Varför gör jag nu inte allt det som jag hela tiden sagt att jag ska göra? Samtidigt känner jag att det är ju nu som är den tid då man ska koppla av; gör jag vad man kallar nyttiga saker blir jag stressad över att jag inte kopplar av. Moment 22. En ond cirkel som är svår att bryta.

 

Dessutom känner jag stress över att vi nu går mot mörkare – och i förlängningen även kallare – tider och att den tid på året som jag älskar allra mest håller på att ta slut, även om vi bara är i slutet av juli månad. Det finns en anledning till att jag tillbringar så mycket tid jag kan utomhus. Att jag samtidigt inte vet vad framtiden har att ge innebär även att det finns en stor dos av oro och osäkerhet inbakad – två ingredienser som den kontrollmänniska jag är inte alls tycker om. Hur spännande och rik på möjligheter framtiden än må vara så innehåller den även en hel del orosmoln som får mig att känna mig rastlös och...irriterad och sur. Jag avskyr osäkerhet och oftast även överraskningar då dessa innebär, mer eller mindre stora, störningar i den kontroll jag vill ha. Och nej, det är inte så enkelt att det räcker att jag vet om att det är meningslöst att oroa sig över saker man inte vet något om. Som framtiden.

 

Återigen tvivlar jag på mig själv; jag anklagar mig själv för att inte ta tag i saker och ting direkt utan istället bara skjuta upp dem. Jag är övertygad om att om jag varit någon annan så hade det inte alls inneburit samma svårigheter. Detta trots att jag faktiskt de senaste åren lyckats visa för mig själv att jag fixar mer än jag trott. Men det är tydligen inte tillräckligt. Men snart så, då ska jag ta tag i allt det där som väntar på mig. Det är ju drygt två veckor kvar av semestern...

 

 

 Vad jag uppskattar mest med sommaren? Ljuset och till viss del värmen! Att det inte riktigt hinner bli mörkt och att det ofta hinner ljusna innan man går och lägger sig är ett sommartecken. Tyvärr håller den tiden på att försvinna nu.

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0