knegus

Jag vet inte riktigt vad som flög i mig idag, men helt oprovocerat yppade jag något som är så helt olikt mig att jag nu i eftehand närmast blir lite rädd. Jag sade nämligen att "det är väl ingenting att spara på så det är bara att slänga?". Jo, jag sade faktiskt så. Att det var lika bra att slänga det. Jag sade alltså inte det som varit det normala för mig, det vill säga att "det kan ju vara bra att spara på för man vet ju aldrig, så släng inte det".

"Det" är i detta fall en kasse med diverse elektronikprylar, främst datorrelaterade sådana. Och det hela skedde i samband med att jag ägnade mig åt en riktigt klassisk semestersyssla. Jag städade i garaget. Städningen är dock inte klar -- imorgon tänkte jag ta mig an skåpet med radiostyrda bilar...

Kanske beror hela sinnesförvirringen på att jag även ägnat mig åt en numera klassisk semestersyssla, nämligen att medelst silikon sammanfoga ett växthus. Ja, det blåste ju ganska rejält här i höstas och då ville en del glasrutor inte vara med längre så nu, i mitten av juli, var det kanske dags att fixa till det hela...

Och förvirring, ja det var det. För i förmiddags när jag tänkte gå en runda runt sjön, en tur som brukar landa på 2,3 kilometer, så gick jag...och gick...och gick... Och när jag gått klart visade det sig att jag gått ganska exakt en mil. Jag kanske helt enkelt gick i andra, betydligt längre, tankar? Eller så berodde det på den där ljudboken jag hade ljudandes i öronen, för då måste man ju göra annat samtidigt. Som att gå. Jag är kanske en långsammare version av Forrest Gump?

Något står uppenbart inte rätt till i Perssons huvud.