knegus

Så var då den egentliga första semesterdagen här, eller semesterdag minus sju som jag valt att kalla den i år. Jag vet inte om det beror på åldern, men i år känns det som om en semestermåndag är precis likadan som en helt ordinär jobbemåndag. Så jag kanske ska passa på att berätta hur vardagslivet ter sig när jag inte lever det glamourösa semesterbloggslivet nu när känslan infunnit sig?

Jo, klockan 05:40 börjar väckaruret att ljuda och redan tio i...sex...över...kvart...tjug...fem i halv sju-nånting har jag ändrat kroppshållning till något som med god vilja kan kallas upprätt för att på så vis enklare kunna inmundiga den lyxiga frukost som en portion havregröt med en mugg kaffe är. Redan på fredagkvällen börjar jag längta till att det ska bli måndag igen så att jag ska få uppleva detta mästerverk till matkonst!

Därefter beger jag mig till jobb där jag snabbt känner tiden springa iväg utan att jag får någonting gjort mer än att jag undrar över vad jag har gjort och blir stressad över det och börjar därför stapla papper på hög så att jag senare ska kunna sortera in dem på rätt ställe så att jag då har något vettigt att göra då jag nu inte har tid med sådana sysslor som jag elegant kan skjuta upp till ett senare tillfälle när jag har den tid över som jag nu inte har eller åtminstone vet var jag lade precis innan någon tyckte att jag ju har hela veckan på mig att fixa det där som de visserligen skulle lämnat för två månader sedan men då inte hade tid men då de nu har hittat tid så kommer de glatt med tre flyttkartonger utan att tala om att det är min försvunna tid de har stulit.

Sedan kör jag hem och stämplar in vid sent på kvällen-snåret.

Ungefär så är det. Imorgon ska jag äta lunch.