knegus

Semesterskägg... Det är en liten märklig företeelse. Jag ägnade mig åt denna företeelse fram till den sommaren då jag fyllde 30 (häromåret alltså...). Då valde jag att behålla mitt semesterskägg och göra det permanent (nej, inte permanent som i lockigt...).

Som ung och lovande utan någon pondus att tala om så hjälpte skägget till att ge undertecknad en uppsyn som var lite mindre valpig och som hos vissa uppfattades som att "här kommer en rutinerad och förtroendeingivande herre som inte bara vet vad han talar om, utan vi tror dessutom att han vet vad han talar om". Typ.

Åren kommer dock ikapp en och de plusår man då önskade att man hade, vill man nu snarare bli av med då man redan har dem med råge i passet. Därför började jag idag, min vana trogen att aldrig se något enbart svart eller vitt, med en form av kompromiss och behålla skägget men då i en betydligt kortare version. Problemet, visade det sig, att detta mitt kompromissaktiga personlighetsdrag smittade av sig i skägget, ty nu syns det en hel drös med gråa strån. Må vara att de är korta, men de är väldigt många.

Det är inte klokt vilka bekymmer man skapar sig utöver alla bekymmer man redan har.

Imorgon ska vi tala om något annat. För vem vill tala om mitt skägg två dagar i rad?