Semesterdag 40, den 16 augusti 2019
Så var den så här, den sista riktiga semesterdagen denna semester. En semester som har varit såväl extra kort som extra lång på ett lite märkligt vis. Utdragen i tiden, men inte särdeles många dagar sammanhållen ledighet vilket medfört att den där riktiga avkopplande semesterkänslan aldrig riktigt har hunnit infinna sig. Men vänta, detta gnäll är ju förbehållet söndagens inlägg, så varför jag värmer upp med det redan nu är lite dumt. Men nu vet ni vad ni har att vänta.
Nåväl, som tidigare framgått har jag på senare tid så sakteliga börjat återfå mitt sedan länge insomnade musikintresse och har därför, vilket även det har framgått tidigare, under en tid alltmer funderat över en liten musiklyssnarhörna. En avdelning där man kan sitta ner och lyssna på musik. LYSSNA alltså. Aktivt.
Eftersom allt redan har framgått tidigare så har det då även framgått att jag nu sedan några dagar har vad man skulle kunna kalla en sådan plats med fungerande högtalare och förstärkare -- två viktiga ingredienser för att det ska bli någon form av ljud i skällan. Idag har jag ägnat lite tid åt att sitta och lyssna, och jag får nog säga att jag, innan finjusteringarna är gjorda, är relativt nöjd...
...ty när du lyssnar på denna, som är en av de bästa plattor som någonsin gjorts men som lider av en något...ska vi säga...tidstypisk platt produktion, och egentligen för första gången tydligt lyckas höra basen utan att anstränga dig och känna att produktionen är ganska tung, ja då måste man vara nöjd!
Nu när jag ändå gräver i den gamla CD-samlingen så plockade jag även fram den i år 25 år gamla uppföljaren (som är ännu lite bättre och möjligen kan vara den bästa plattan någonsin) som är så välproducerad och ett mästerverk ljudmässigt att tårarna inte är långt borta.
Det var ett tag sedan jag läste ett konvolut. Saknar den tiden när ett skivsläpp var något stort och varje skivköp var något speciellt. På den tiden då man lyssnade på och inte bara hörde musik. Tog sig tiden. Nostalgi...
Efter dagens något tama inlägg är det imorgon nog dags (tiden rinner iväg) för det där klassiska inlägget som handlar om en medelålders man som är ute och går utan särskild mening. Högst intressant alltså.
Kommentarer
Trackback
