Semesterdag 1, den 6 juli 2020
Efter dagens arbetspass (ordinära semestersysslor får vänta lite till) slog det mig att jag länge har levt i vad som visat sig vara en villfarelse, nämligen den att jag fortfarande skulle vara en smidig och smärt pöjk. Jag har helt enkelt trott att anledningen till att samtliga byxor i min garderob blivit mindre var att de unisont utropat ”Killevippen!” och därefter krympt.
Att så inte var fallet blev jag varse vid mitt senaste inköp av kläder, ty jag är nu uppe i byxstorlekar jag aldrig tidigare varit med om. Inte på längden, där håller jag banne mig samma mått som för 25 år sedan, men nu har omkretsen liksom kommit ifatt benlängden. Jag är numera lika rund som lång. Bedrövligt. Den enda fördel jag kan se är att jag nu slipper fundera på vad som är längd och vad som är bredd – jag är 36 tum på samtliga ledder. Samt att jag får mer tyg för samma peng.
Det får mig också osökt att fundera på varför bredd känns mer än höjd, och varför höjd i sin tur känns mer än längd. Att färdas fem mil på längden känns inte så märkvärdigt, men fem mil rakt upp i Thomas Di Leva-kosmos – då känns fem mil svindlande! Och 36 tum ben (de är oftast på höjden, eller i vertikallängd) känns ingenting mot 36 tum midja, vilket känns orättvist. Tycker jag nu, men så har jag också blivit part i målet.
En som likt majoriteten av samtliga läsare av denna blogg inte bryr sig ett jota om min byxstorlek är katten Jansson. Han är å andra sidan inte ens byxmyndig. Vilket vid närmare eftertanke kvittar då han är kastrerad.
Imorgon ska vi troligen tala om något minst lika ointressant.
