knegus -

På min väg hem idag med tåg från Svågertorp så blev jag av min resgranne, en tös/kvinna någonstans mellan dryga 20 och 35 år (ja, jag är regerande svensk mästare i åldersbestämning av andra människor), benämnd som en "trevlig och vänlig kille". Detta när hon för konduktören (heter det verkligen så numera?) omnämnde mig för att jag inte lyckades växla hennes tjuga till två tior utan helt sonika skänkte henne min enda tia så att hon skulle kunna få lite kaffe ur kaffeautomaten. Att bli benämnd kille samtidigt som man har ena benet inne i medelåldern kändes konstigt...tills det slog mig att min mor fortfarande har tjejträff när hon träffar väninnor i samma ålder som hon.

Nåväl, vad som egentligen förvånade mig mest var att hon bad mig vakta hennes väskor medan hon gick på toaletten. Visst kunde jag göra det, men eftersom hon absolut inte kände mig så var jag inte trovärdigare än någon annan där vi satt att hålla ett öga på hennes väskor, men ändå föll lotten på mig. Man kan undra varför? Antingen led hon av en lindrigare form av sinnesförvirring, eller så utstrålar jag en otrolig aura av trovärdighet och god etik. Troligtvis var det alltså en form av solsting som satt kvar. I vilket fall så genomförde jag, om jag själv får säga det, mitt uppdrag med bravur. Där fanns två väskor när hon gick och lika många vid återkomsten -- en synnerligen god utdelning!

Även om ovanstående rader utspelar sig på ett tåg så har denna man ingenting med saken att göra.