En märklig känsla
Jag trodde att jag var för gammal för detta, men när jag i torsdags, den 9 september, klockan 08:41, direkt från Norrköping, fick följande SMS
"Portnoy har hoppat av Dröm Teatern"
så kände jag en tomhet och en overklighetskänsla inombords. Må vara att Dream Theater under de senaste tjugo åren varit det band som stått mig närmast (jag har till exempel sedan början av 90-talet köpt samtliga deras skivor på release-dagen), att den innersta kärnan kännts så stabil och homogen och att Portnoy var en av grundarna och, åtminstone utåt sett, den mest drivande kraften -- men det var ju trots allt "bara ett band". Trodde jag.
Nu kommer dock Teatern att spela vidare och det blir intressant att se dels vem som ska ta över skinnbankandet, och dels hur det musikaliskt kommer att utveckla sig. Säkert är att det inte blir någon dussintrummis och troligen blir det musikaliska också riktigt bra. Det kommer alltså förmodligen bli precis som förr men väldigt, väldigt annorlunda. En gammal vän som varit med en under en stor del av ens uppväxt och liv har delvis försvunnit och kanske muterat en aning. En märklig känsla.
"Portnoy har hoppat av Dröm Teatern"
så kände jag en tomhet och en overklighetskänsla inombords. Må vara att Dream Theater under de senaste tjugo åren varit det band som stått mig närmast (jag har till exempel sedan början av 90-talet köpt samtliga deras skivor på release-dagen), att den innersta kärnan kännts så stabil och homogen och att Portnoy var en av grundarna och, åtminstone utåt sett, den mest drivande kraften -- men det var ju trots allt "bara ett band". Trodde jag.
Nu kommer dock Teatern att spela vidare och det blir intressant att se dels vem som ska ta över skinnbankandet, och dels hur det musikaliskt kommer att utveckla sig. Säkert är att det inte blir någon dussintrummis och troligen blir det musikaliska också riktigt bra. Det kommer alltså förmodligen bli precis som förr men väldigt, väldigt annorlunda. En gammal vän som varit med en under en stor del av ens uppväxt och liv har delvis försvunnit och kanske muterat en aning. En märklig känsla.
Drömmar
Jag hamnade nyss i en mapp full av gamla bilder och då slog en liten utopisk dröm mig. Tänk om nedanstående duo någon gång skulle få riva av några härliga singstar-slagdängor ihop. Succén vore given veckor på förhand! Eller?
Likhet
Ja, jag vet, nedanstående bild är ur kvalitetssynpunkt en katastrof och visar inte ens det den är ämnad att visa. Men, om vi bortser från det (hur svårt det än må vara), så visst finns det en viss likhet mellan de båda? Tänk er sekvensen när de båda lite finurligt blinkar med ena ögat -- då är de banne mig inte helt olika!?
Klagomål
Det har framkommit vissa klagomål mot att denna blogg inte uppdateras så ofta, och med tanke på att talesättet "Den som väntar på något gott..." inte riktigt kan appliceras på inläggen så är det väl bara att bita i det sura äpplet, ta sig i kragen och författa några önskvärda rader.
Denna lördag har jag tillbringat i musikens(?) tecken. Lite singstaraktivitet kan ju vara trevligt så vi tillbringade några timmar hos syster min tillsammans med en drös övriga trevliga humana individer och tog ton i allsköns olika musikaliska kategorier där främst de djupa texterna i bollywoodmusiken satte djupa spår.
Dessutom var det visst melodifestival och den skall avlyssnas för att man skall kunna ha lite åsikter om densamma...
...som till exempel att de finska systrarna på P. inte hade haft en chans i singstaraktiviteten ovan (möjligtvis om den gamla trotjänaren "Jamma, jamma" dykt upp på repertoaren). Säga vad man vill om den svenska melodifestivalen, men den når aldrig upp till de höjder som Grekland levererade med nedanstående bidrag för några år sedan:
Det sammansfattar hela spektaklet på ett fint vis; det är falsksång och patetik förenat på ett underbart vis; det är fin kultur utan att för den skull bli finkultur. Det är helt enkelt så bedrövligt att det slår över och blir något annat.
Såja, nu har den slumrande bloggaren vaknat lite igen. Fortsättning följer.
Denna lördag har jag tillbringat i musikens(?) tecken. Lite singstaraktivitet kan ju vara trevligt så vi tillbringade några timmar hos syster min tillsammans med en drös övriga trevliga humana individer och tog ton i allsköns olika musikaliska kategorier där främst de djupa texterna i bollywoodmusiken satte djupa spår.
Dessutom var det visst melodifestival och den skall avlyssnas för att man skall kunna ha lite åsikter om densamma...
...som till exempel att de finska systrarna på P. inte hade haft en chans i singstaraktiviteten ovan (möjligtvis om den gamla trotjänaren "Jamma, jamma" dykt upp på repertoaren). Säga vad man vill om den svenska melodifestivalen, men den når aldrig upp till de höjder som Grekland levererade med nedanstående bidrag för några år sedan:
Det sammansfattar hela spektaklet på ett fint vis; det är falsksång och patetik förenat på ett underbart vis; det är fin kultur utan att för den skull bli finkultur. Det är helt enkelt så bedrövligt att det slår över och blir något annat.
Såja, nu har den slumrande bloggaren vaknat lite igen. Fortsättning följer.
Melodifestivalen
Jag vet inte om det är ett tecken på att jag samlat på mig fler eller färre vuxenpoäng, men i vilket fall tänkte jag skriva några rader om något som alla synes ha en åsikt om: Melodifestivalen. Festivalen i sig innehåller väldigt sällan någon musik som jag skulle lyssna på i normala fall, men som en kul grej kan hela spektaklet fungera som just...en kul grej.
Så här efter tre deltävlingar kan jag konstatera att kvällens deltävling i Leksand var den klart sämsta denna omgång -- ja kanske till och med den sämsta deltävlingen någonsin. Om någon rättvisa funnits skulle kvällen deltävling mycket väl kunnat vara en placeringsmatch om platserna 25 till 32. Hur går egentligen tankarna hos de som sätter samman de olika deltävlingarna? Och hur låter egentligen de över 3000 bidrag som inte kom med i tävlingen? Det är inte utan att man ryser bara vid tanken.
Vidare bara måste jag skriva några rader om Petra Mede. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är det sämsta, Mede eller manuset. Men de få gånger som det infinner sig något i manus som egentligen är ganska roligt så förstörs det av att Mede får det att låta så förbaskat inrepeterat och utan den minsta spontanitet att man riktigt känner hur skämtet gör en taskig landning om än på korrekt bana. Det ska dock sägas att hon faktiskt blivit bättre för varje deltävling -- mycket av mellanstadieredovisandet där det stirrades i och läses innantill från manuslappar hela tiden är borta, men det är en bit kvar till att få godkänt. Hon bevisar åtminstone att alla som vill faktisk kan få "jobba inom media"...
Röstningssystemet är en annan beståndsdel som fått mycket kritik denna säsong och det klagas på att fortfarande efter tre deltävlingar så är det omöjligt att förstå. Här måste jag dock säga att om man följer spektaklet och fortfarande inte förstår hur röstningen går till så finns det fortfarande en möjlighet att man besitter alla nödvändiga komponenter, men det är högst tveksamt att de är korrekt ihopsatta. Så himla svåra är de faktiskt inte att förstå. Att de sedan är totalt fåraktigt upplagda och totalt motarbetar sitt eget syfte (de förstärker inte spänningsmomentet utan gör det bara segt och utdraget) är en annan femma.
Såja, nu återgår jag till dagens artist -- Tori Amos (som med tanke på det förbenade vädret döpts om till Tore Snömos).
Så här efter tre deltävlingar kan jag konstatera att kvällens deltävling i Leksand var den klart sämsta denna omgång -- ja kanske till och med den sämsta deltävlingen någonsin. Om någon rättvisa funnits skulle kvällen deltävling mycket väl kunnat vara en placeringsmatch om platserna 25 till 32. Hur går egentligen tankarna hos de som sätter samman de olika deltävlingarna? Och hur låter egentligen de över 3000 bidrag som inte kom med i tävlingen? Det är inte utan att man ryser bara vid tanken.
Vidare bara måste jag skriva några rader om Petra Mede. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är det sämsta, Mede eller manuset. Men de få gånger som det infinner sig något i manus som egentligen är ganska roligt så förstörs det av att Mede får det att låta så förbaskat inrepeterat och utan den minsta spontanitet att man riktigt känner hur skämtet gör en taskig landning om än på korrekt bana. Det ska dock sägas att hon faktiskt blivit bättre för varje deltävling -- mycket av mellanstadieredovisandet där det stirrades i och läses innantill från manuslappar hela tiden är borta, men det är en bit kvar till att få godkänt. Hon bevisar åtminstone att alla som vill faktisk kan få "jobba inom media"...
Röstningssystemet är en annan beståndsdel som fått mycket kritik denna säsong och det klagas på att fortfarande efter tre deltävlingar så är det omöjligt att förstå. Här måste jag dock säga att om man följer spektaklet och fortfarande inte förstår hur röstningen går till så finns det fortfarande en möjlighet att man besitter alla nödvändiga komponenter, men det är högst tveksamt att de är korrekt ihopsatta. Så himla svåra är de faktiskt inte att förstå. Att de sedan är totalt fåraktigt upplagda och totalt motarbetar sitt eget syfte (de förstärker inte spänningsmomentet utan gör det bara segt och utdraget) är en annan femma.
Såja, nu återgår jag till dagens artist -- Tori Amos (som med tanke på det förbenade vädret döpts om till Tore Snömos).
Singstar
Säg, är det inte märkligt? Här har jag gått ett halvt liv och varit totalt övertygad om att jag har en röst som lämpar sig till hur många saker som helst så länge de inte ska göras sjungande. Jag har varit helt övertygad om att Tord Alemos lilla önskan om att jag skulle dra två verser i Jag hade en gång en båt berodde på att han enbart ville övertyga sig om att "så illa kan det väl ändå inte låta"!? Kort sagt -- jag har väntat på att de ska ge mig Polarpriset för att jag uppfunnit tonarter som inte funnits tidigare.
Men så dök Singstar upp...och det visar sig att lilla jag kan titulera mig familjemästare! Man kan bli chockad för mindre! Jag har dock inte förstått om det är meningen att man ska sjunga rent eller om man ska sjunga som Anna Book, Jimmy Jansson och alla andra superstars de packat ner. Men det är en helt annan femma.
Ur de icke singstarsmittade högtalarna: Allan Holdsworth - "Oneiric Moor"
Men så dök Singstar upp...och det visar sig att lilla jag kan titulera mig familjemästare! Man kan bli chockad för mindre! Jag har dock inte förstått om det är meningen att man ska sjunga rent eller om man ska sjunga som Anna Book, Jimmy Jansson och alla andra superstars de packat ner. Men det är en helt annan femma.
Ur de icke singstarsmittade högtalarna: Allan Holdsworth - "Oneiric Moor"
