knegus

Jaha, så var det då dags att återigen säga adjö till en semester. Detta görs, som traditionen bjuder, med några ångestfyllda stycken där jag bara beskriver hur dåligt jag mår över att semestern är slut men att jag egentligen kanske inte behöver göra det. Precis som vanligt alltså, så läste ni föregående års avslutning och minns den kan ni med gott samvete sluta läsa nu. Jag säger till när ni kan läsa igen.

Precis som vanlig är även att jag idag tog tag i en hel del saker, såsom exempelvis fönstermålning och rensning utav hängrännor. Kanske lite sent att dra igång sådant sista semesterdagen, men det är viktigt att hålla på traditionerna.

Nåväl, ångestfylld semestersammanfattning det ja… Jag läser fjolårets avslutning och slås av att i princip ingenting egentligen har hänt sedan dess. Det kan tolkas på två sätt: antingen att jag inte utvecklats alls eller att jag är jag och det ändrar man inte så lätt på. Vid närmare eftertanke så var det ju inte två olika tolkningar, men ni fattar.

Egentligen borde jag ha lärt mig vid det här laget att inte ha några förväntningar eller krav på semestern, men icke. Istället hade jag samlat på mig alldeles för mycket och för många "att göra" och blir nu efteråt bara missnöjd när allt inte hunnits med. Samtidigt som jag aktivt gått in för att inte göra någonting så är det så mycket jag velat hinna med vilket är en taskig kombination.

Semester är även att komma hemifrån till platser som ger en själslig ro, må det så bara vara en dag i stöten. Dels för att man då gör någonting, och dels för att man då slipper att påminnas om allt det där som måste göras hemmavid. Problemet för mig är att jag har svart bälte i att sitta fast med tummarna. I mitt huvud inför denna semester fanns det mycket som jag skulle göra men som jag sedan för varje dag skjutit upp tills det nu inte finns tid kvar. Bestämmer jag, eller någon annan, inte att då och då gör vi det och det så blir det ofta inte av. Spontana infall rimmar illa med undertecknads personlighet.

Lärdomen blir alltså återigen att inte samla på sig en hel hög med måsten med sig in i semestern, men det som tas med ska sedan verkligen göras. Det gäller även planerade ”icke göra-dagar”. Hmm, jag tror jag skriver upp det i år så jag inte glömmer.

Det kommer dock inte att kännas som vanligt att komma tillbaka efter semestern. Jobb och semester är inte så åtskilda längre. Detta är den semester som jag sämst har kunnat släppa jobbet. Samtidigt har jag nu den friheten att jag mer kan styra över min tid. Att vara egen företagare är lite som att vara student igen – frihet men med många deadlines där saker måste vara klara. Du är aldrig riktigt fri men har en frihet. Det är både på gott och ont. Det är egentligen inte jobbandet i sig jag har ångest över utan det är det mörka halvåret som ligger framför oss och som jag, på mitt manér att hela tiden leva i framtiden (eller dåtiden), redan räknat hem. Liksom jag redan innan semestern drog igång rent mentalt var förbi den.

Nåväl, jag vet hur den första lediga tiden efter semestern blir. Jag kommer att försöka leva denna tid långsamt för att semestern ska leva kvar. Jag vet, för så brukar jag göra och jag är som sagt inte direkt en förändringarnas man utan uppskattar snarare trygghet och kontroll. Då mår jag, nostalgikern, bra och kan troligen ta mig igenom rusket till nästa semester.

Nu kan ni börja läsa igen!

Så då återstår bara att tacka alla trogna semesterbloggsläsare för denna semester. Jag hoppas ni haft överseende med den formsvacka som åtminstone jag anser mig ha upplevt så återkommer semesterbloggen även nästa år. Ja jag återkommer säkerligen tidigare men då mer sporadiskt. Ni vet, det där med nystart efter semestern och allt det. Samma nystart som inträffar vid exempelvis årsskiften och så.

Var det någon som frågade efter färg? Varför har ni inte hört av er tidigare? Jaha, det hade ni visst…

Ibland får man för sig dumma saker. Så här i semestertider rör det sig ofta om den optimism över allt man nu ska hinna göra i allmänhet och hur snabbt man ska klara av detta i synnerhet. Denna semester var inget undantag, utan full av förhoppning om att jag nu skulle bli en ordningsam och mer hälsosam person satte jag upp ett mål om att jag under semestern skulle gå/traska/promenera/flanera minst 10 mil. Det är ju trots allt enbart drygt 3,5 kilometer per dag.

Om jag kommer att misslyckas flagrant med detta mål? Jovars, det mesta pekar på det. Snart halvvägs in på semestern har jag nämligen lyckats promenixa exakt två gånger på 3,21 respektive 10,08 kilometer. Det innebär att jag enbart har knappt 8,7 mil kvar att vandra. Kämpa på!

Istället för att ägna mig åt egentligen helt meningslösa vandringar har jag gjort annat. Idag har jag exempelvis svartmålat tre stycken brädor på totalt drygt åtta meter. Dessa meter hjälper mig föga i min jakt på 100 kilometersmärket. Men jag har åtminstone gjort något som gränsar till att vara nyttigt. Nu återstår bara att komma på vad jag ska använda dessa nymålade tingestar till.

Ööhh, förresten. Jag satte upp ett mål om att jag skuklle cykla en viss sträcka under semetsern också. Min blyghet förbjuder mig att säga hur långt, men hittills har velocipedhjulen rullat ganska exakt noll meter.

En fördel med att enbart ta, vilket i detta fall är synonymt med "ha möjlighet till", fyra veckors semester är att jag idag slipper att sitta med ångest över att halva semestern nu är slut, för det är den ju inte. Det är faktiskt så att mer än halva semestern är kvar.

En nackdel är dock att jag idag fått jobba någon timme. Men bortsett från det har jag svårt att komma på något nyttigt som jag har gjort. Jag skyller på värmen. Någon glädje ska man väl ha av den?

 Detta är...det andra, inta lika fullt stabila, trädet. Det fick som bekant knäcken för några år sedan och frågan är hur länge det dröjer innan jag tvingas återupphänga hängmattan innan jag själv rasar ner och hamnar där som nu är under hängmattan...