knegus

Jaha, så var det då dags att återigen säga adjö till en semester. Detta görs, som traditionen bjuder, med några ångestfyllda stycken där jag bara beskriver hur dåligt jag mår över att semestern är slut men att jag egentligen kanske inte behöver göra det. Precis som vanligt alltså, så läste ni föregående års avslutning och minns den kan ni med gott samvete sluta läsa nu. Jag säger till när ni kan läsa igen.

Precis som vanlig är även att jag idag tog tag i en hel del saker, såsom exempelvis fönstermålning och rensning utav hängrännor. Kanske lite sent att dra igång sådant sista semesterdagen, men det är viktigt att hålla på traditionerna.

Nåväl, ångestfylld semestersammanfattning det ja… Jag läser fjolårets avslutning och slås av att i princip ingenting egentligen har hänt sedan dess. Det kan tolkas på två sätt: antingen att jag inte utvecklats alls eller att jag är jag och det ändrar man inte så lätt på. Vid närmare eftertanke så var det ju inte två olika tolkningar, men ni fattar.

Egentligen borde jag ha lärt mig vid det här laget att inte ha några förväntningar eller krav på semestern, men icke. Istället hade jag samlat på mig alldeles för mycket och för många "att göra" och blir nu efteråt bara missnöjd när allt inte hunnits med. Samtidigt som jag aktivt gått in för att inte göra någonting så är det så mycket jag velat hinna med vilket är en taskig kombination.

Semester är även att komma hemifrån till platser som ger en själslig ro, må det så bara vara en dag i stöten. Dels för att man då gör någonting, och dels för att man då slipper att påminnas om allt det där som måste göras hemmavid. Problemet för mig är att jag har svart bälte i att sitta fast med tummarna. I mitt huvud inför denna semester fanns det mycket som jag skulle göra men som jag sedan för varje dag skjutit upp tills det nu inte finns tid kvar. Bestämmer jag, eller någon annan, inte att då och då gör vi det och det så blir det ofta inte av. Spontana infall rimmar illa med undertecknads personlighet.

Lärdomen blir alltså återigen att inte samla på sig en hel hög med måsten med sig in i semestern, men det som tas med ska sedan verkligen göras. Det gäller även planerade ”icke göra-dagar”. Hmm, jag tror jag skriver upp det i år så jag inte glömmer.

Det kommer dock inte att kännas som vanligt att komma tillbaka efter semestern. Jobb och semester är inte så åtskilda längre. Detta är den semester som jag sämst har kunnat släppa jobbet. Samtidigt har jag nu den friheten att jag mer kan styra över min tid. Att vara egen företagare är lite som att vara student igen – frihet men med många deadlines där saker måste vara klara. Du är aldrig riktigt fri men har en frihet. Det är både på gott och ont. Det är egentligen inte jobbandet i sig jag har ångest över utan det är det mörka halvåret som ligger framför oss och som jag, på mitt manér att hela tiden leva i framtiden (eller dåtiden), redan räknat hem. Liksom jag redan innan semestern drog igång rent mentalt var förbi den.

Nåväl, jag vet hur den första lediga tiden efter semestern blir. Jag kommer att försöka leva denna tid långsamt för att semestern ska leva kvar. Jag vet, för så brukar jag göra och jag är som sagt inte direkt en förändringarnas man utan uppskattar snarare trygghet och kontroll. Då mår jag, nostalgikern, bra och kan troligen ta mig igenom rusket till nästa semester.

Nu kan ni börja läsa igen!

Så då återstår bara att tacka alla trogna semesterbloggsläsare för denna semester. Jag hoppas ni haft överseende med den formsvacka som åtminstone jag anser mig ha upplevt så återkommer semesterbloggen även nästa år. Ja jag återkommer säkerligen tidigare men då mer sporadiskt. Ni vet, det där med nystart efter semestern och allt det. Samma nystart som inträffar vid exempelvis årsskiften och så.

Var det någon som frågade efter färg? Varför har ni inte hört av er tidigare? Jaha, det hade ni visst…