knegus

Idag är det den 23 januari och det är farsans födelsedag. Han fyller 58 år. Ingen anmärkningsvärd ålder i sig, om det inte vore för att han själv har missat sina tio senaste födelsedagar. Han tackade för sig vid 48 års ålder och det är inte utan att det känns lite underligt att han numera enbart är drygt 15 år äldre än jag.

En dag som denna förundras jag också över hur fort tiden springer iväg. Det är snart tio år sedan han dog och jag minns fortfarande i detta nu många detaljer från år 2000. Perioden därifrån till nu kan i många avseende kännas suddig, men just detaljer från år 2000 finns kvar och händelserna då känns inte alls så avlägsna som de kanske borde. Jag sneglar bort på en bild av honom och han känns inte mer frånvarande än ett telefonsamtal bort.

År 2000 var på många sätt ett riktigt helvetesår på "bortgångssidan" (farsan, farfar med flera) men där vissa klara ljusglimtar nog räddade mig från att helt gå under, även om jag ännu till dags dato har en bra bit kvar innan jag är helt tillbaka. Och det ska inte heller förnekas att jag nu exakt tio år efteråt blev aningen rädd att 2010 skulle komma att bli upprepelsens år efter att farmor åkt in på UMAS. Nu verkar det lyckligtvis inte vara så allvarligt så 2010 har möjligheter att bli det bästa året hittills under 2000-talet -- många andra händelser under 2010 pekar åtminstone ditåt.

Nåväl, åter till dagens födelsedag. Den firade på sedvanligt vis på en minneslund nära mig. Denna gång hade jag för första gången sällskap av Bilbo (som med sitt ryckiga gångsätt på de glashala gatorna och trottoarerna tvingade mig att leka balanskostnär -- Hässleholms kommun sparar sannerligen på sandningen så den notan lär inte vara saltad (höhö)).

Minneslunden var i princip helt täckt av snö -- det enda som syntes tydligt var ljusträdet.

 

Efter mycket bråkande med vind och tändstickor blev det slutligen fyr på ljuset, och vad jag vet brinner det fortfarande i detta nu.

 

Bakom det repiga glaset finns en klart brinnande låga. Förhoppningsvis är jag inte långt borta från att komma igenom reporna och nå dit.

Ojdå, jag höll ju på att glömma del 2 och nu är det en hel vecka sedan den utspelades och ännu en innehållsrik helg har passerat (eventuellt mer om det i senare inlägg). Men i korta ordalag:

Vad kan tänkas komma dagen efter en biskopsmiddag? Jo, prästvigning med efterföljande liten fest. Nej, jag har övergivit Mammon för någon annan Gud utan det var frugan som numera kan titulera sig präst. Hmm, undrar förresten om jag då kan titulera mig prostata...?

Nåväl, det får vara hur det vill med det, men en del tankar slog mig under dagen och dagarna därefter:

Det kostar en hel del både vad gäller tid och pengar att anordna en liten fest för ett 50-tal personer, men det är skoj att kunna omge sig av idel trevliga människor -- både folk som man känner väl och folk som man aldrig träffat tidigare. Extra roligt är det med folk som man träffar alltför sällan och folk som alltid lyckas sprida någon form av positivism så att man per automatik blir på glatt humör -- en underbar känsla.

Nackdelen med så pass många gäster är att man inte hinner prata med alla, vilken känns lite tråkigt och nästintill lämnar en med dåligt samvete när allt är över. Det är bara att hoppas att gästerna inte känner på samma vis.

Nu veckan efter så är jag kvar med en positiv känsla. För första gången så står vi här nu med två inkomster där den ena inte är en CSN-utbetalning. Det känns som om något börjar på riktigt och man börjar så smått känna sig allt mer positiv och glad. Bara att hoppas att det håller i sig och slår igenom på fler plan. Och att man inte blir alltför vuxen...

Den gångna helgen har jag varit med om två händelser som jag troligtvis aldrig kommer att vara med om igen -- biskopsmiddag och prästvigning. Och det skall sägas med en gång -- jag har lärt mig en hel del.

Biskopsmiddagen var en upplevelse. Det är intressant att betrakta hur olika personer uppträder på en sådan tillställning; hur vissa på något vis har en lite finare yta att leva upp till och därmed inte verkar kunna sänka sig till den nivå där de har roligt. Det är märkligt, egentligen, att en del synes tycka det är viktigare att vara strikta och visa upp en vad de tycker är en respektfull och trovärdig fasad än att ha roligt och tillåta sig själva att skratta. Själv är jag tvärtom och har mer respekt för, och ser mer upp till, folk som är sig själva. Och som låter sig ha roligt. Fast det är klart -- mina uttalanden är lite väl långtgående med tanke på att jag knappast känner personerna i fråga. I vilket fall så vågar jag nog påstå att vår lilla kvartett-hörna hade trevligast av alla under kvällen.

Ja, vår hörna ja, för det var precis vad det var. Jag vet inte om ryktet hade gått innan vi kom, för visst måste det finnas någon tanke bakom bordsplaceringen:

Jag undrar om det var en tillfällighet att jag placerades där jag gjorde? Men jag klagar absolut inte eftersom det var bästa platsen runt bordet -- alltid skönt att ha en flank fri om man skulle behöva fly fältet.

 

Jag är inte heller någon större vän av mer avancerad vett och etikett -- varför göra det svårt för sig bara för att det anses som fint? En sak som jag absolut inte förstår är varför man har en varmrättstallrik (eller vad facktermen kan tänkas vara) som undertallrik under hela middagen -- kan någon vänlig själ förklara det för mig?

 

Att man börjar med förrättstallriken på varmrättstallriken fattar jag, för när man plockar ut förrättstallriken så är det bara att smälla på med varmrätten på den redan ditställda tallriken -- rationellt och bra! Men icke i detta fall, utan då fick man en ny varmrättstallrik på den gamla och sedan mat på den. Aha, tänkte jag då, det är givetvis för att om man ska ta en andra portion så ska man göra det på en ren tallrik. Men tji fick jag. Och tanken att det skulle vara ett spillskydd till duken nu när jag var på besök funkade inte heller eftersom tallrikarna var av identisk modell och storlek. Så jag är fortfarande frågande till nyttan av denna dukning. Kan någon förklara den för mig -- man fick ju aldrig någon mat på den (bortsett från den del av efterrätten man spillde)?

 

Jag var även frågande till varför det fanns både en sked och en gaffel till efterrätten men bara en efterrätt. Någon varning om detta borde ha gått ut på förhand, åtminstone till oss som lider av både dålig uppfostran och beslutsångest. Nu var det var bara att lugnt iaktta övriga för att se vilket redskap som skulle begagnas.

 

Nåväl, sammanfattningsvis var kvällen långt över förväntan, men det kan nog till stor del tillskrivas personerna i vår kvartett. Om maten var god? Klart den var, det var ju mat!

Suck, så var denna ledighet slut, och som brukligt är drabbas man då av den klassiska efter ledighets-depressionen (vilket bland annat visar sig i att jag dricker te och förundras över att tiden går så fort --  redan två veckor sedan det var julafton...). Som vanligt har man trott sig hinna och ha lust att göra en massa som man inte gjort... Man får glädjas åt de positiva rapporterna från köket som säger att diskmaskinen bättrade sig eftre min översyn.

Nåväl, i morgon är det på det igen och efter några timmar så är man som vanligt tillbaka i de gamla rutinerna...precis som det brukar vara. Och då hinner man med allt det som man skulle gjort när man varit ledig...konstigt nog. Att man aldrig lär sig att vara ledig på riktigt.

Hursomhelst, i mitt lilla småpysslande under dagen fann jag följande lilla sammanfattning över hösten 2009...eller vad man nu ska kalla det:

20 september: Fortfarande sommarlikt -- det var sista gången 2009 som jag slöade i hängmattan...

3 oktober: Hösten börjar så smått visa sig...

 

10 oktober: Ytterligare något litet framsteg för hösten -- årets sista dag som sjörundan med hunden utfördes iklädd t-shirt...

 

25 oktober: Riktig höst nu. Fuktigt...

31 oktober: Fin höstdag som nästan blev vinterlikt kall på kvällen -- ljusen på kyrkogården nästan frös till is.

8 november: Såja, en bild som skulle kunna vara hämtad från vilken skånsk dag som helst någon gång mellan november och februari (så länge inte snöh-et kommer på besök).

14 november: Sade någon november?

29 november: Som sagt...

19 december: Och sedan för att göra det ännu värre så behagade det att komma snö redan innan jul...

25 december: ...men det såg sedan hoppfullt ut att den skulle försvinna igen, men det vet vi ju nu hur det gick med det...

 

Nej, nu ska vi inte gräva ner oss i någon negativism här för nu har det faktiskt vänt och vi går mot en ljusare vår -- dygnets ljusa del är redan 17 minuter längre nu än före jul. Nu längtar vi bara efter att åter kunna inta nedanstående position:

 

 

De senaste dagarna har det på tv visats Star Wars-filmerna -- imorgon är det dags för den sjätte episoden (den tredje filmen enligt en synnerligen fin logik). Och oj vilken skillnad det är på de nya filmerna jämfört med de gamla, och oj så mycket charmigare de äldre filmerna är och vilken annorlunda (varmare och mysigare) atmosfär de bjuder på. Eller så är det bara jag som börjar bli gammal och nostalgisk...

Nåväl, imorgon får man slötitta bort ytterligare 150 minuter, men det är väl ungefär så mycket man orkar göra på sin sista semesterdag...

Att man aldrig lär sig... Att man alltid tror man ska hinna så mycket när man är ledig... Att man hela tiden skjuter upp det som ska göras till morgondagen och när den kommer så visar det sig att det finns ju en ny morgondag... Att man tar med sig jobb hem "för att det är klart man hinner med det" vid tillfälle...

Ja, så sitter man där under ledigheten med en massa "måsten" som man ska hinna med och som hänger över en. Bedrövligt. Från och med nu ska det bli ändring på det hela: Är jag ledig så ska jag banne mig vara ledig och inte ha några andra måsten över mig (som hemtaget jobb "för det finns ju nog en dag eller så över...") -- man är ju på förhand en tids- och motivationsoptimist i världsklass. Men finns det trots det en massa måsten så ska man ta tag i dem med en gång och inte skjuta upp dem till morgondagen (som det hela tiden kommer nya av) och sedan sitta här på slutet med en stress- och ångestnivå som är lite väl hög.

Nej, jag tar nog och ser ett avsnitt till av "Snobbar som Jobbar"...

Jag har, efter idogt studerande, kommit fram till att den humor jag har är aningen speciell -- jag kan bara komma på en enda person till som helt och fullt delar den (hade jag varit från Göteborg är sannolikheten stor att jag känt fler men nu är så inte fallet). Speciell inte bara  vad gäller skämten i sig, utan även hur jag själv uppfattar dem. Jag tillhör nämligen den kategori som kan skratta högt åt mina egna skämt.

Jobbigt kanske en del tycker, men delad glädje är ju dubbel glädje och kan man då dela denna glädje med sig själv så är den ju redan i det stadiet dubbel. Och glädje vill väl alla ha och om jag då på detta vis drar mitt strå till stacken och på egen hand dubblar min glädjedos så är det till gagn för alla...eller...?

Nytt år, tjoho!!

Vi välkomnar 2010 genom att höja kryckan! En riktig multifunktionskrycka som kan användas till mycket! Fungerar ypperligt i halt(!) väglag.

 

Som vanligt lite sen i förberedelserna, men så kan jag inte heller anklagas för att ha kort stubin...

 

Hmm, vad tittar de på måntro?

 

Måste vara raketen!

 

Två nöjda raketskyttar som värmer sig efter att ha trotsat de många minusgraderna. Mannen till vänster stod för det nya årets hittills bästa kommentar, för när fyrverkier avfyrades från läskbacken utbrast han: "SE UPP I BACKEN!"

 

Visst tusan, denna skulle man ju ha öppnat redan till tolvslaget! Jaja, bättre sent än aldrig.

 

Fyra timmar in på det nya året däckar första person i soffan. Ganska bra facit.

 

Så, nu är 2010 här och vi kör vidare och låter det bli vändpunktens år. Nu är det framåt som gäller! Gott nytt år på er alla!

Nyårsafton...En dag som betyder mycket. Det kan på många vis vara årets härligaste dag, samtidigt samt det kan vara med visst vemod man lämnar det gamla året bakom sig och går vidare in i nästa. Årets nyårsafton firades hemma med en hel hög härligt folk. Några bilder från dagen/kvällen:

Hunden kräver sitt även om det är nyår och det är kallt. Här står han och blickar framåt -- kanske fram mot det nya året.

 

Två glada kusiner i soffan.

 

Förrätten är framdukad så nu är det bara att hugga in! Mums!

 

Pappa upp i dagen...

Hur vet man att det är en speciell dag? Jo, världens bästa väska är med...

 

...för den har ju världens bästa innehåll!

 

Provning av två olika varianter av Caol Ila. Same, same, but different.

 

Den ej så rutinerade whiskydrickaren i sällskapet fick instruktionsskylten: "Drick Whisky ansvarsfullt -- spill inte!"

 

Undertecknad iklädd den fina och snart traditionsenliga nyårshatten.

 

Inte många minuter kvar av 2009 nu -- bästa att förbereda och värma upp.

 

Vår egen "festivalgeneral" skålar ut det gamla året och om en minut välkomnar vi 2010!