En blogg främst berömd för den årligen återkommande semesterbloggen. Annars om allt och inget och allt däremellan.
Semesterdag 22, den 30 juli
OS rullar nu på. Om man som jag tycker om att titta på hela spektaklet så kan man ju tycka att det är bra att det utspelar sig i Europa och därmed i en tidszon som gränsar till vår egen. Men nej, jag tycker inte det.
Som den nattmänniska jag är vill jag kunna somna till förmiddagspassen på natten och vakna till final-/kvällspassen på morgonen/förmiddagen. Sedan har man ju resten av dagen och kvällen kvar till att göra annat. Perfekt disposition av dygnet.
Jag vill minnas att det var bra under OS i Sydney för tolv år sedan. Som obekymrad student var det av någon anledning en fröjd att under natten till och med titta på direktsändningar av hästar som gjorde symaskinskonster. Sådant missar jag numera och känner mig därför inte riktigt med i matchen.
OS rullar nu på. Om man som jag tycker om att titta på hela spektaklet så kan man ju tycka att det är bra att det utspelar sig i Europa och därmed i en tidszon som gränsar till vår egen. Men nej, jag tycker inte det.
Som den nattmänniska jag är (ja, jag är en sådan konstig typ som nu under semestern lägger mina sex-sju timmars dygnssömn på morgonen/förmiddagen för att sedan vara vaken resten av dygnet) vill jag kunna somna till förmiddagspassen på natten och vakna till final-/kvällspassen på morgonen/förmiddagen. Sedan har man ju resten av dagen och kvällen kvar till att göra annat. Perfekt disposition av dygnet.
Jag vill minnas att det var bra under OS i Sydney för tolv år sedan. Som obekymrad student var det av någon anledning en fröjd att under natten till och med titta på direktsändningar av hästar som gjorde symaskinskonster. Sådant missar jag numera och känner mig därför inte riktigt med i matchen.
Idag agerade jag tidig morgon taxichaufför åt ett antal mer eller mindre förvirrade ungdomar. Ja, jag vet att det är förenat med livsfara att yppa orden "ja, om ingen annan kan köra er till lägret den tidiga söndagsmorgonen så kan jag ställa upp", ty i samma ögonblick är det ingen annan som kan. Och då står man där, morgontrött och jäklig och hoppar tjugoett för att få komma iväg så man kan komma hem igen.
Men så på vägen hem får man den lite märkliga idén att man kanske skulle ta och utforska lite småorter i ens närområde för att lära känna sin omgivning lite bättre. Ja, bättra på sin lokalkännedom en aning. En skylt dyker upp, pekandes på en ort drygt en mil bort som man aldrig hört talas om. Föräras den en skylt en dryg mil från centrum så tycker man att det borde vara något av någorlunda storlek. Man blinkar, bromsar, svänger av och hamnar på en grusväg som efter just drygt 10 kilometer leder en till...
...Hågnarp. En ort som knappast kan betraktas som ort...
...ty det enda av intressa jag kunde finna var detta.
Jag har ingen aning om var jag körde sen, minnena är lite suddiga, men uppenbarligen...
...hamnade jag i Bjärnum, som jämfört med Hågnarp är en metropol.
Färden gick vidare mot en annan diffus ort...
...innan jag hamnade i denna håla. Må vara att de hade ett bankkontor.
Slutligen var jag så trött på det hela att jag tog mig en Lur.
Algustorp har enligt sanningens moder Wikipedia fler invånare än Farstorp, men då jag inte hann räkna honom så kan jag ej bekräfta detta.
Hmm, nu börjar jag nog närma mig hemmet mitt...
Hmm, såja, äntligen lite frid...
Tro't eller ej, men sällan har jag varit så glad över att se denna skylt som nu.
Som synes inte en av mina bästa roadtrips, och då har jag inte ens berört att jag vid hemkomst var utelåst och fick sitta en stund och invänta att några av dörrvakterna skulle vakna och låsa upp dörren.
Jag hoppas på bättre lycka och mer nöje nästa gång. Denna skyltbonanza är inget vi skyltar om, okej?
Det är alltid skönt med ett vattenhål i tillvaron. Ett ställe där stressen på något
märkligt vis bara rinner av en så snart man kommer dit. Ett ställe där tiden på något vis
inte riktigt vill röra sig och där man per automatik känner en inre harmoni.
För mig finns detta på ett kanske lite udda ställe, där jag med ro och utan stress kan
inhämta vardagliga historier om så vitt skilda ting som gardinbyten på toaletten som
resulterar i en duns med en person liggandes i badkaret, bilbesiktningshistorier och därpå
följande bilbogseringsberättelser, det för vissa ej obligatoriska legitimationskravet på
banken, trilskande rondeller och varning för hunden-skylten som inhandlats som substitut
för varning för katten-diton. Det är så genuint och jordnära. Och jag fullkomligt älskar
det.
Det är alltid skönt med ett vattenhål i tillvaron. Ett ställe där stressen på något märkligt vis bara rinner av en så snart man kommer dit. Ett ställe där tiden på något vis inte riktigt vill röra sig och där man per automatik känner en inre harmoni.
För mig finns detta på ett kanske lite udda ställe, där jag med ro och utan stress kan inhämta vardagliga historier om så vitt skilda ting som gardinbyten på toaletten som resulterar i en duns med en person liggandes i badkaret, bilbesiktningshistorier och därpå följande bilbogseringsberättelser, det för vissa ej obligatoriska legitimationskravet på banken, trilskande rondeller och varning för hunden-skylten som inhandlats som substitut för varning för katten-diton. Det är så genuint och jordnära. Och jag fullkomligt älskar det.
En välkomsthälsande skylt!
Vi har kommit en bit ut på landet, där gränsen mellan pojke och man knappast går på denna sida 90-årsstrecket.
Den gamla äppleträdet som varit nära döden sedan jag sprang runt i blöja har nu på ålderns höst fått hjälp av en liten käpp. Men äpple producerar det fortfarande.
Den i vissa kretsar så omtalade "Hönas Håla" har äntligen fångats på bild.
Undertecknad tillsammans med sin alldeles egen whiskyväktare. Det skiljer nästan 55 år i ålder mellan oss vilket är svårt att tro, inte minst om man granskar våra respektive huvudhårfästen (vilket vi ej ska göra här, därav kepsen).
Ja, även jag måste väl säga det... Äntligen har vi fått lite väder värt att kallas sommarväder. Och lagom till att det ska ta slut så tog jag mig i kragen och körde iväg för att handla lite semesteröl. Men när jag är ute och handlar så kommer jag hem med en del annat, såsom en ny skruvdragare (den gamla luktar bränd elektronik och snurrar inte och det var en rullgardin som skulle upp)...och mat...
Ja mat. Jag älskar ju mat, tycker mat är gott och förbryllas ännu över att den individ som uppfann maten inte förärats nobelpriset. Förhoppningsvis kommer det. Må vara postumt.
Nåväl, mat ska tillagas och lotten föll givetvis på mig då jag inhandlat densamma...
Jag kan inte hjälpa det, men jag är väldigt svag för fisk även när det gäller mat...
...så det blev helt enkelt stekta sjuka socialdemokrater till middag, det vill säga (s)ill...
...eller stekta Juholtare som de numera kallas.
Förresten, det där uttrycket "ge någon ett handtag"... Det är bara lögn och förbannad dikt. Jag var på jakt efter ett nytt handtag till vår kyl, men alla jag pratade med inom vitvarubranschen hade ingen aning om detta uttryck, så jag fick vackert betala drygt 400 kronor för detta handtag...
Förresten, för att knyta ihop säcken... Jag var ute med hunden tidigare ikväll...och det är ju tydligen torsdag...så jag var tvungen att sätta mig på en parkbänk vid sjön och vänta en stund tills trycket lagt sig, och då blev jag förbaskat fiskesugen. Och sill är ju en fisk. Cirkeln är således sluten.
Idag har jag inte riktigt känt igen mig själv. Jag har gjort saker som är så mycket inte jag att jag nästan blir rädd för att någonting håller på att ske med mig. Eller så är det bara något snabbt övergående. Tror nästan vi hoppas på det.
Så, vad har jag då gjort som är så olikt mig? Jo...
...jag har vaxat bilen, något som jag inte gör särskilt ofta. Och nu när jag gjorde det så vet jag varför; det är nämligen något av det tråkigaste som finns. Men när det blir långt mellan gångerna så glömmer man bort hur tråkigt det är och så står man plötsligt där med vax och polerduk. Orutinerat.
...jag har haft shorts på mig. Säsongspremiär faktiskt. Mina fina vita ben har alltså varit till allmän beskådan idag. Det finns en risk att de är röda imorgon och det är ju synd för er som missade dagens uppvisning.
...jag har cyklat...närmare 14 kilometer... Cyklat enbart för cyklandets skull alltså. Utan mål mer än att komma hem igen, och då tycker man att jag kunde stannat hemma från början och slippa trötta ut mig för att komma till ett ställe som jag redan från början befann mig på. Ja, man kan alltså säga att jag motionscyklat. Skjut mig. Och imorgon kommer träningsverken. Det finns inga ursäkter.
Men på en punkt har jag inte förändrats idag, och det är mitt ointresse för kläder/klädesmärken/klädesbutiker. Johanna kom hem med ett par nyinköpta byxor som hon köpt på något som visst heter "Bik Bok". Jag var helt övertygad om att hon menade butik Flip Flop, eller möjligen butik Tip Top, men så var nu inte fallet. Och hon fattade inte alls vad jag menade...
Ett stående inslag i semesterbloggen är ju min hängmatta och faktum är att de flesta kommentarerna som inkommer gäller just hängmattan. Och äntligen var det nu hängmattepremiär för denna semester. Som den trogna läsaren är välbekant med så var premiären nära redan i början av semestern, men diverse nattlig nederbörd gjorde att jag blev förvisad till väntrummet. Faktum är dock att jag nu, halvvägs in i semestern, äntligen lyckades insupa lite semesterkänsla och koppla av. Hängmattan är nog av goda.
Hängmattan ja... Den hängmatta som just nu är aktuell är inne på sin tredje säsong, vilket är ganska imponernade med tanke på att den hänger ute årent runt. Detta mest för att jag inte lyckas lossa de knutar (eller knopar eller vad det heter) som jag hängt upp den med. Nästan generation hängmatta kommer troligtvis att förses med karbinhakar för enkelt demontering, vilket även kommer att lösa de fuktproblem som tidigare diskuterats.
Nåväl, dags för årets första hängmatteutsiktsbilder:
Om du ligger i hängmattan, öppnar ögonen och möts av detta - då är det sommar!
Om du ligger i hängmattan, öppnar ögonen och möts av detta; då kan du däremot vara mitt i en fabel. Må vara att jag ofta känner mig som Melker, men det är ju trots allt en bit till Pippi, och varför sitter då herr Nilsson där i björken!?
Aha, det var inte herr Nilsson, det var ju herr Jansson. Och han är ju ingen apa utan en katt.
Du är aldrig ensam när du ligger i hängmattan, ty bredvid dig ligger ofta den skräckinjagande rymmaren Bilbo vilket gör att ingen obehörig vågar komma i närheten av hängmattan...
...förutom möjligen Krösa-Maja som i ett oövervakat ögonblick stal min plats när jag hämtade lite kaffe, s.k. Kaffe Litte...eller kanske Katte Laffe...
Och i ärlighetens namn så tror jag även att Jansson efter allt fjäsk hade lyckas smita förbi den blodtörstiga vakthunden...
Det går ett rykte om att det ska bli bra väder denna vecka; kanske till och med så bra att det kan bli semesterpremiär i hängmattan (som de trogna läsare ni är så vet ni att jag på grund av fuktrelaterade problem inte kommit längre än till hängmattsväntrummet tidigare på semestern). Om jag nu kommer så långt att jag hamnar i hängmattan kanske jag skulle ge mig i kast att läsa en bok. Det känns nämligen som det var väldigt längesedan. Ett tag testade jag att fylla ut min pendlingstid med att läsa just böcker, men det var inte uppskattat bland mina medtrafikanter.
Nåväl, då återstår frågan vad jag skall läsa... Det har ju kommit en del nytt under sommaren, varav några är:
"Mannen som kom baguetter": en bok om en långsam fransk bagare.
"GayPS": en bok som handlar om homosexuella som har svårt att hitta rätt.
"Kompas med karta": en bok om musiker med dåligt lokalsinne.
"Kanelsnäckor": en bakbok för elektriker.
"Jag – en sextant": en bok om Malena Ivarssons tid som navigatör.
Två veckor in på semestern och jag vaknar fortfarande stressad på morgnarna. Stressad över allt som jag borde göra på semestern, stressad över all den tid jag känner att jag måste ta igen nu när det är semester, stressad över allt som jag vill göra på semestern, stressad över allt som jag ännu inte gjort på semestern, stressad över att jag ännu inte lyckats varva ner på semestern och stressad över att jag i stressen av att vilja och böra göra så mycket i själva verket inte får något gjort på semestern. Känns det som. Detta är stressande i sig. Och inte särdeles bra.
Nej, jag tycker det är dags att jag ändrar på detta. Det är dags att verkligen planera in och få saker gjorda. Jag börjar nu.
Jag har fått tillökning. Eller fått och fått, jag har själv betalt den, för det är en den. Cykeln.
Jo, ni läste rätt. Jag kan numera titulera mig cykelägare. Fråga inte hur det gick till eller vad det kommer att få för konsekvenser. Eller jo, konsekvenserna lär väl stavas andfådd, håll och träningsvärk. Konsekvenser som jag lite sent har förstått att mitt planerade impulsköp kommer att föra med sig.
Jag lovar att höra av mig om fortsättningen och kanske även konsultera doktor Berg.
Denna dag har inte varit nådig mot mig. Jag har spatserat i affärer som inte tilltalar mig alls, såsom guldsmedsaffärer och växtvaruhus. Jag får dock säga att jag klarade det med bravur.
Antingen lägger vi detta på vuxenpoängs- eller likgiltighetskontot. Vad tycker ni?
(Ja, jag vet att det kan ha spelat in att jag blivit utlovad att det sista stoppet skulle bli på Biltema...)
Jag tänkte bara påmminna mig själv om att aldrig mer ha lite jobb kvar att göra på semestern när jag går på semester. Det spelar ingen roll om det så bara är ett par timmars jobb, för kan dessa inte göras direkt utan måste göras lite då och lite då så är de förödande för semesterfriden.
Senast den 31 juli måste det vara klart, och då jäklar blir det semester!
Det är något med stora organisationer, kanske främst statliga, och smidighet vad gäller informationsflödet som inte riktigt går ihop. Åtminstone säger mina förutfattade meningar mig det. Tyvärr har de återigen besannats varför det är svårt att släppa dem.
Igår, när vi var på väg hem från Halland, lyckades vår gamla hund ge sig ut på ett oövervakat äventyr under en längre tid. Trots sina elva år på nacken och en inkallningskompetens som balanserar till det obefintliga så var detta första gången han lyckades smita "oövervakat". Anledningen var en hundvaktskompis som missat att stänga ytterdörren efter sig.
Smitningen skedde enligt vittnesmål runt 18-tiden, hunden infångades av en familj runt 18:45 och inrapporterades då som upphittad till polisen. Strax efter klockan 20 hämtades han av ett hundpensionat och fördes dit. Efter att ha letat efter hunden en dryg timme efter att rymningen upptäckts ringde hundvakten polisen klockan 20:00 och anmälde hunden såsom försvunnen. Mobilnummer lämnades och polisen skulle höra av sig om hunden hittades. Vi kom hem runt 21:30 och gav oss genast ut för att leta efter den gamle hunden. Hjälp inkom från alla möjliga håll, vilket vi är otroligt tacksamma för. Något märkligt tyckte vi dock att det var att hunden inte hittades då han enligt vår erfarenhet, inte minst på gamla dar, blivit väldigt hemmakär. Troligtvis hade någon hittat honom eller i värsta fall hade han råkat ut för en olycka, annars hade han gått hem igen, men polisen hade ju inte hört av sig...
Men, vänta här. Det är något som inte stämmer... Just det, han var ju redan funnen! Och det enbart ett par hundra meter från sitt hem. Men då skulle ju polisen höra av sig? Han var ju dessutom funnen sedan mer än en timme när vår anmälan kom in. Varför, kan man fråga sig, kontrollerades inte detta redan när vår anmälan kom in? Då hade hundvakten kunnat hämta hunden innan han fraktades till hundpensionatet. Kanske var det så att upphittandet ännu inte var registrerat vid försvinnandeanmälan, men isåfall borde ju polisen ringt i samband med att denna registrerats. Kan man tycka, för det sade de. Det är ju trots allt 2012 och vi lever i det så kallade informationssamhället.
Efter flera timmars letande utan samtal från polisen så kontakde vi dem återigen strax innan klockan två på natten för att få meddelandet att hunden hittats redan 18:45. Ridå. Vi ombads att kontakta polisen klockan 09:00 för att få information om var vi kunde hämta ut honom då det var försent att göra det nu och de lämnade då inte ut informationen. Så, klockan 09:00 kontaktades polisen igen och de skulle genast kontakta hundpensionatet som sedan skulle kontakta oss. 09:30 hade inget hänt och vi kontaktade själva hundpensionatet...för att mötas av uppgiften att någon från polisen hade inte ringt men vi var välkomna att hämta hunden. Vilket även skedde. Så, slutet gott som i de flesta sagor.
Vad lär vi oss då av detta? Jo, om korrekt information framkommit redan vid hundvaktens anmälan så hade vi sparat in en del resurser för det allmänna i det att de inte behövt bli uppringda fler gånger av oss och kunnat lägga denna, om än lilla, tid på annat mer väsentligt. Och vi hade besparat oss flertalet timmar av letande (och oro).
Agerandet här får mig osökt att tänka på en annan större statlig organisations märkliga hanterande av en fråga som inte betyder så mycket för dem, men som för den enskilda individen medför onödig oro och irritation. Den statliga organisationen är skatteverket.
Runt månadsskiftet juni/juli skickade skatteverket ut ett fleratl påminnelsebrev till personer och företag gällande att de inte lämnat in sina inkomstdeklarationer. De ombads göra det å det snaraste och upplystes om att det var förenat med förseningsavgifter att inte lämna in sin deklaration i tid. Problemet här var att dessa personer och företag hade ju lämnat in sina deklarationer i tid.
Hur kunde då detta ske? Jo, efter samtal med skatteverket så kröp det fram att detta brev gick ut automatiskt till samtliga dem vars deklarationer inte var registrerade som inkomna hos skatteverket per den (vill jag minnas) 24 juni 2012. Nu var det ju så att skatteverket inte hunnit registrera alla inlämnade deklarationer, vilket de var medvetna om...
Så varför då låta detta brev gå ut? Ja, den frågan är ännu obesvarad och nu har jag semester. Det ledde dock till en del extraarbete som kunnat läggas på annat (som att jaga riktiga skattesmitare), och inte minst ledde det till en hel del irritation.
Så länge incidenter likt dessa inträffar kan jag inte hjälpa att mina förutfattade meningar består.
Efter flera timmars hundletande som i efterhand ter sig närmast löjeväckande så är det inte så dumt att vila lite...
Tredje och sista dagen på vår halländska upptäcksresa. Lika bra vi startar på en gång.
Efter många mil kan det behövas lite bensin, och till gammal bil krävs det väl en äldre mack? Vi testar denna!
Är det inte föreståndaren i egen hög person som står där?
Nej, denna mack drivs av Roy...
...och Rååååååger. Ett strävsamt gammalt brödrapar.
I sortimentet finns det mesta, bortsett från livsmedel och snabbmat. Ingen salmonellakuvös framme i kassan här inte.
Presumtiva sparbössor -- trevligt
Dags att lägga på en rem om vi ska hinna!
Gamla hederliga Vin- & Spritcentralen! "Don't drink and drive"-kampanjen tvingade dem att dra tillbaka denna produkt.
Vi funderade ett tag på att köra hem till Björn...
...men vägen tog abrupt slut. En unik händelse var det ändå, ty det var första gången i världshistorien som en revisor sittandes på yttersta platsen på mittraden i en VW Caravelle färdats på denna väg i syfte att komma hem till Björn och äta lunch.
Vid nästa stopp var jag tvungen att rimma eftersom jag hittade Mandel.
Sedan var det dags för mig, som inte ens mönstrat, att lära mig göra honnör. Jag studerar noga och gör mitt bästa...
...men det går inte så bra.
Äsch, detta får duga!
Vädret var inte så lysande. Rätt som det regnar, så kommer det en kur...
Efter denna manöver var det dags för det så viktiga vätskeintaget. Då vårt färdmedel var bil så var det givetvis ingen svår öl som intogs.
Men vänta nu, den killen känner jag igen! Han måste förfölja mig.
Men okej, du får ta en bild till med mig då...stalker...
Jaja, bara sträck på dig...
Man kan inte annat än gilla Halmstad. Ibland känns det som...lilla Malmö...
De tre dagarna av halländsk luft tog betydligt hårdare på vissa än på andra...
Likt en modernare variant av Carl von Linné fortsätter vi här vår resa. Denna, i motsats mot Calles, äger rum i Halland.
Varbergs fästning, vi möts igen! Denna gång träffade jag på Bockstensmannen i egen hög(?) person. Faktum är att han fick mig att känna mig såväl ung som pigg.
Rätta mig om jag har fel, men visst verkar det som om det enbart blåser från ett håll i detta landskap?
En kanonbild, tagen med en Canon.
Imorgon avslutar vi vår kulturvandring i detta gurkburkarnas och de kortäramde sportskjortornas landskap.
Semester... Vad vore den utan några utfärder? Och hur berättar man om den bäst om inte med hjälp av några bilder? Allt är således precis som vanligt. Då åker vi iväg...mot Halland...
På jakt efter ett bra matställe, ty målet är ingenting, matrasterna är allt!
Här verkar inte vara så dumt -- det tar vi!
I vanliga fall ska man inte sjunga runt matbordet, men den regeln gäller inte om man känner till regeln i fråga. Här sjunger vi den gamla slagdängan "Pro Viva España".
Jakten på nästa matrastställe gick som på räls...innan det kom sand i maskineriet...
...där vi sprang på denna man som nyss blivit korad till Årets Strandgosse 2012. Grattis!
Vi hann även med att dricka lite o'boj...
...innan kusten var någorlunda klar för att dra vidare.
Detta kommer jag aldrig att förstå mig på... Hur kan folk köpa så kallade "stugor" i en "semesterby" och trivas med att bo i knäet på varandra? Det är ju husvagnar som blivit befriade från sina hjul. Det måste vara personer som under 11 månader av året aldrig ser någon annan människa. Inte ens 118 100 hade svar på denna fråga.
Efter denna pärs var vi snart tvungna att hämta ny kraft...
...på ett ställe där ingen varit på åra och dag. (Jag vet, det var inte ro-ligt.)
Därefter styrde vi kosan mot Grimeton, som trots sitt fräcka utlandsklingande namn ligger relativt nära Ullared.
Till skillnad mot dagens fjuttiga onoff-knappar fanns här mer rejäla doningar...
...men att jobba där måste ha varit tråkigt, för så snart arbetet blev alltför spännande fick man avsluta det hela.
Slutligen ville vi hälsa på någon Sten.
Men ni vet ju hur det här, man ska ju inte ropa...
...hej förrän man är över bäcken. Ohej!!
...jag kan lugna(?) er alla att även landningen gick bra -- enda åkomman blev dubbelsidigt håll.
En trevlig nyhet från huvudbonadsavdelningen: Den så omtalade rosa marknadskepsen finns nu även att införskaffa i ett trevligt paket med namnet "Gör din egen sydväst".
Äntligen kan man göra sin egen sydväst! Enligt obekräftade rykten på marknaden så kommer Skånemejerier snart att släppa en konkurrerande produkt med namnet "Gör din egen nordost".
Ibland händer det att jag står för matlagningen och denna dag var en sådan. Eftersom det är semester så ville jag göra något utöver det vanliga och själv stå för även själva råvaruinfångandet. Sagt och gjort, med ett antal idéer i huvudet begav jag mig ut på middagsjakt!
Min första idé var att ha något vilt och kanin kaninte vara så svart att fånga, eller? Visst skulle det smaka med en klassisk Snurre SPETT?
Eller varför inte fisk, som mer ligger i mina hemvatten, och då framför allt SPETTa?
Eller något som nästan alltid smakar fågel -- en riktigt tillagad hackSPETT?
Tyvärr var det inga djur som ville ställa upp som middagsmat och då återstod enbart plan B: Ett klassiskt grillSPETT...
...och till efterrätt blev det en klassisk skånsk specialitet: SPETTkaka.
Vad vi drack till allt detta? Givetvis en väl tillSPETTsad öl.
Jag vet inte exakt var, men någonstans föddes det en idé. En ljus sådan, om att det behövdes bättre ljus i hallen, eller det som numera kan kallas invandringsgarderoben, på ovanvåningen. Lotten att koppla in det hela föll på mig. Och det är klart att man vill ha det skarpaste som går att uppbringa på elfronten till en sådan uppgift. Under mitt senaste eluppdrag, där jag skulle byta uttag på en förlängsningssladd, så missade jag att dra ut densamma från vägguttaget. Hur jag upptäckte det? Jo, det kittlade lite i fingrarna när jag petade på de blottlagda koppartrådarna och sedan gick proppen. Dock inte min, gudskelov.
Detta uppdrag lyckades jag dock bra med och nu lyses hela...vaddetnuheter...upp; skarpt, klart och tydligt. Inte en dammtuss kan gömma sig längre. På den fronten är jag nöjd. Men kalaset kommer att kosta mer än morgondagens träningsvärk, ty nio spottar à 35 watt drar en aning mer el än en ensam och tapper lågenergilampa på elva watt. Men vem är jag att klaga...mer än att elräkningarna börjar med mitt namn.
Efter fjolårets marknadsbesök trodde jag att det skulle dröja lång tid innan jag skulle besöka en marknad nästa gång. Men icke. Det tog enbart knappt ett år så var jag på en marknad igen – dessutom samma marknad som föregående år. Och det mesta var sig likt; samma försäljare sålde samma produkter på samma platser. Det kändes som om tiden stått still sedan sist.
Ett problem på marknader kan dock vara att man kommer ifrån det sällskap man tillhör på grund av att folk av olika slag i stora horder envisas med att vistas på samma ställe som du och dessutom vid samma tidpunkt. Jag lovade tidigt, måhända lite överilat, att om det på marknaden fanns en kepsförsäljare med rosa kepsar till salu och som dessutom godtog betalningsmedlet kreditkort så skulle jag inhandla två av dessa hattbeklädnader.
En sådan försäljare gick att uppbringa och ett problem var löst. Så snart Jonas och jag iklädde oss dessa skärmbestyckade mössor kunde vi tryggt vandra runt på området och på flera hundra meters håll ha koll på var den andra var. Och resterande i sällskapet visste var vi var. Som bonus undvek dessutom folk att prata med oss och bakom deras stirrande, troligen beroende på avundsjuka, blickar fanns ett leende.
En metod väl värd att testa. Jag bjuder på den.
Efter fjolårets marknadsbesök trodde jag att det skulle dröja lång tid innan jag skulle besöka en marknad nästa gång. Men icke. Det tog enbart knappt ett år så var jag på en marknad igen – dessutom samma marknad som föregående år. Och det mesta var sig likt; samma försäljare sålde samma produkter på samma platser. Det kändes som om tiden stått still sedan sist.
Ett problem på marknader kan dock vara att man kommer ifrån det sällskap man tillhör på grund av att folk av olika slag i stora horder envisas med att vistas på samma ställe som du och dessutom vid samma tidpunkt. Jag lovade tidigt, måhända lite överilat, att om det på marknaden fanns en kepsförsäljare med rosa kepsar till salu och som dessutom godtog betalningsmedlet kreditkort så skulle jag inhandla två av dessa hattbeklädnader.
En sådan försäljare gick att uppbringa och ett problem var löst. Så snart Jonas och jag iklädde oss dessa skärmbestyckade mössor kunde vi tryggt vandra runt på området och på flera hundra meters håll ha koll på var den andra var. Och resterande i sällskapet visste var vi var. Som bonus undvek dessutom folk att prata med oss och bakom deras stirrande, troligen beroende på avundsjuka, blickar fanns ett leende.
En metod väl värd att testa. Jag bjuder på den.
Kändisspotting! En numera grånad Sergej Bubka på marknad med familj.
De två kepsbärarna flankerar en Millan som inte alls varit lika glad om vi varit kepsbefriade. Då hade hon nämligen kanske inte hittat oss och förmodligen kommit bort och blivit kvarglömd på marknaden. Och det hade varit olyckligt.
Närbild på kepsbärare med keps. Köp en – jag har en själv! Kepsbäraren kan dock endast hyras ut.
En annan intressant marknadssyssla att ägna sig åt är för övrigt att smyga runt och lyssna på vad folk talar om. Denna aktivitet utförs dock bäst utan keps. Denna dag fick jag till exempel höra en väldigt nöjd plånboksköpare som nu äntligen lyckats hitta en plånbok som inte sticker upp så högt ur bakfickan vilket minskar stöldrisken ordentligt. Sådana fynd görs enbart på marknader!
Garaget är ju ett troget återkommande ämne i semesterbloggen, och tro inte att årets upplaga ska bli ett undantag. Det är nämligen som så att tidsbrist har gjort att garaget under lång tid har lämnats åt sitt öde och enbart använts till ett "släng in det där och stäng så slipper vi se det och så ser det åtminstone städat och ordningsamt ut-ställe".
Nu var det dock dags att ta tag i det hela, och redan nu i början av projektet så ondgör jag mig över mitt eget "bra att ha-tänkande". Det hade varit sin sak om jag verkligen nyttjat de grejer jag sparar på eftersom de är bra att ha, men det gör jag ju inte. Tvärtom så är jag en kombination av de sämsta sidorna av "bra att ha-människan" och "slit och släng-människan", och dessa varelser torde vara några av de mest ondskefulla man kan finna.
Jag lovar därför bot och bättring. Fan tro't att det håller.
Garaget är ju ett troget återkommande ämne i semesterbloggen, och tro inte att årets upplaga ska bli ett undantag. Det är nämligen som så att tidsbrist har gjort att garaget under lång tid har lämnats åt sitt öde och enbart använts till ett "släng in det där och stäng så slipper vi se det och så ser det åtminstone städat och ordningsamt ut-ställe".
Nu var det dock dags att ta tag i det hela, och redan nu i början av projektet så ondgör jag mig över mitt eget "bra att ha-tänkande". Det hade varit sin sak om jag verkligen nyttjat de grejer jag sparar på eftersom de är bra att ha, men det gör jag ju inte. Tvärtom så är jag en kombination av de sämsta sidorna av "bra att ha-människan" och "slit och släng-människan", och dessa varelser torde vara några av de mest ondskefulla man kan finna.
Jag lovar därför bot och bättring. Fan tro't att det håller.
Det är alltså här inne projektet har tagit sin början...
Jag hittade bland annat en plastdetalj till en Volvo, artikelnummer 1338574. Är någon intresserad av denna så hör av er. Snabbt!
Vidare hittade jag en värmesköld till katalysatorn på en Volvo 740. Många psykologer har blivit gråhåriga när de funderat på hur jag ens kunde komma på tanken att "den kommer jag säkerligen att använda i framtiden så den sparar jag på".
Jag har alltid tyckt att närkingar är märkliga, mest för att jag inte förstår vad de gnäller om, men detta trodde jag aldrig om dem. Eskimåfett...? Innehåller enbart animaliskt fett...? Jojo, som om vi ens trodde något annat.
Det har länge förundrat mig att det i vårt språk finns en del uttryck som hos vissa individer närmast tas för sanning trots att de är så urbota dumma och egentligen inte har något med sanningen att göra. Ett av de värsta torde vara det sedan dagistiden närmast uttjatade ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.” Skitsnack, klart det finns dåligt väder. Fråga valfri bonde så får du snart reda på att dåligt väder är det enda som finns. Och varför används detta uttryck oftast av personer som inte själva behöver vistas ute?
tt annat uttryck i samma stil är ”Lund är en sådan mysig stad”, ett uttryck som i princip enbart kommer från personer som aldrig bott i staden i fråga och därför enbart behövt vistas där under kortare stunder.
Det har länge förundrat mig att det i vårt språk finns en del uttryck som hos vissa individer närmast tas för sanning trots att de är så urbota dumma och egentligen inte har något med sanningen att göra. Ett av de värsta torde vara det sedan dagistiden närmast uttjatade ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.” Skitsnack, klart det finns dåligt väder. Fråga valfri bonde så får du snart reda på att dåligt väder är det enda som finns. Och varför används detta uttryck oftast av personer som inte själva behöver vistas ute?
Ett annat uttryck i samma stil är ”Lund är en sådan mysig stad”, ett uttryck som i princip enbart kommer från personer som aldrig bott i staden i fråga och därför enbart behövt vistas där under kortare stunder.
Ett aktuellt exempel i dessa tider är ”Det gör inget att det regnar på natten, bara det är fint väder på dagen”. Ojojoj, säger jag. Det är enbart icke hängmattebrukare som kan slänga ur sig något sådant.
De senaste två dagarna har det varit bra, för att inte säga mycket bra, hängmatteväder, men någon tid har ej kunnat tillbringas i hängmattan på grund av nederbördsrester från natten. Istället har jag likt en Ferdinand fått sitta under mitt eget korkekssubstitut – en snedvuxen björk. Livet är hårt.
Ett aktuellt exempel i dessa tider är ”Det gör inget att det regnar på natten, bara det är fint väder på dagen”. Ojojoj, säger jag. Det är enbart icke hängmattebrukare som kan slänga ur sig något sådant. De senaste två dagarna har det varit bra, för att inte säga mycket bra, hängmatteväder, men någon tid har ej kunnat tillbringats i hängmattan på grund av nederbördsrester från natten. Istället har jag likt en Ferdinand fått sitta under mitt eget korkekssubstitut – en snedvuxen björk. Livet är hårt.Det har länge förundrat mig att det i vårt språk finns en del uttryck som hos vissa individer närmast tas för sanning trots att de är så urbota dumma och egentligen inte har något med sanningen att göra. Ett av de värsta torde vara det sedan dagistiden närmast uttjatade ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.” Skitsnack, klart det finns dåligt väder. Fråga valfri bonde så får du snart reda på att dåligt väder är det enda som finns. Och varför används detta uttryck oftast av personer som inte själva behöver vistas ute?
På denna dyna under björken har jag fått bida min tid i väntan på att kunna inta horisontalläge...
...i den gamla hederliga hängmattan från Biltema. Många har redan undrat vad det är för pinne i hängmattan. Det är helt enkelt min egen uppfinning; en hängmatteutspännare för att snabba på torktiden. Fiffigt va?
Jag har gått hela dagen och varit osäker på om jag har semester eller inte. Formellt sett så skulle den i så fall egentligen inte börja förrän på måndag, men jag kände ändå att jag redan nu behövde bringa klarhet i det hela och fråga någon som är insatt i frågan. Så jag mailade helt enkelt mig själv på jobb och fick följande svar:
Jag har semester under vecka 28 - 32 och är åter på kontoret under vecka 33. Eftersom det kan bli en stressig vecka har jag för säkerhets skull semester även under vecka 34.
Från och med vecka 35 är jag sedan på plats igen.
Trevlig sommar!
/Magnus
Hmm, om jag säger det så är det väl så då.
Det innebär också att det återigen är dags för den i vissa läger så hett efterfrågade Semesterbloggen, eller? Visst kan det bli trevligt att köra denna ett fjärde år och då få läsa och se trevliga inlägg om hängmatteutsikter, läkarråd, allvarliga funderingar, semesterutflykter och allt annat mellan himmel och jord?
