knegus

Jag brukar hävda att jag äter allt som av livsmedelsverket klassificeras som människoföda och ännu har jag ej funnit något som motbevisar detta påstående (violgodis är icke föda utan en svagt genmanipulerad krukväxt). För drygt ett år sedan begick jag surströmmingspremiär och jag var väl inte helt övertygad om vad jag egentligen tyckte utan jag lovade att nästa år ge det en andra chans innan jag bestämde mig.

Nästa år är nu, chansen är given och jag har nästan bestämt mig (beslutsångesten ni vet). Det är ju faktiskt väldigt ätbart -- betydligt godare andra gången än den första. Se det som en härlig krydda -- här talar vi verkligen om karaktär! Gott i början och fortsatt ätbart även när man är mätt, men så gott så att man tvingar i sig lite till när det börjar läcka ut ur öronen? Nej, åtminstone inte i år. Men jag återkommer förhoppningsvis nästa år -- tredje gången gillt ni vet.

Likt i fjol var det Röda Ulven som gällde. Huruvida det egentligen var en röd ulv i fårakläder med surströmmingskaraktär vet jag dock inte.

 

En skillnad mot i fjol var att det i år inte mesades med färdigfiléade strömmingar...

 

...utan de små bekymren fick vi själva bena ut. Jag överlät dock med varm hand denna syssla till en något mer rutinerad surströmmingsätare.

Puh, det var på tiden, men nu är den borta. Det tog dock drygt 32 år att bli av med den. Oskulden alltså -- jag är inte längre oskuld. Surströmmingsoskuld alltså, ty idag idag fick jag äntligen äta denna...maträtt...

Två burkar "Röda Ulven" inhandlades. Jag har tidigare i min ägo haft en burk av detta fabrikat, men denna såldes oöppnad som sjunkbomb till försvaret efter att den efter ett par år i kylskåp intagit formen av en boll.

 

Här ser vi skillnaden mellan två surströmmingsburkar och en glad...

 

Såja, nu var de öppnade. Doften infinner sig dock inte på denna bild så den får ni bara tänka er...

 

Alla var inte helt överens med den doft som infann sig. Tycker ni bilden saknar skärpa så är det fel -- det är bara doften som kommit med på bilden.

En bild på undertecknads tallrik en bit in i matchen.

Hmm, något skeptisk... Svårt att bestämma mig för vad jag tycker om det egentligen. Förlängd betänketid önskas!

Efter en tapper match återstår trots allt nästan en hel burk. Nåväl, en gjorde så gott en kunde.

 

Så, hur är då mitt betyg efter denna omgång? Jo, det smakar ungefär som det doftar, och det doftar som mina fötter ibland kan göra efter en varm dag på jobb i ett par skor... En annorlunda smakupplevelse alltså som jag tror det behövs ytterligare en match med nästa år innan jag vet vad jag egentligen tycker. Men jag åt det och kan tänka mig att göra det igen, så fortfarande kan jag nog säga att jag äter allt...

Jag har egentligen ett märkligt förhållande till kaffe. Jag är inte lika beroende som en del andra, men jag tycker det har en mysfaktor i sig. Jag kan mycket väl bli sugen på en mugg, brygga en kanna och hälla upp -- och sedan glömma att dricka det. Då är det bara att hälla ut det kalla och hälla i varmt kaffe från bryggaren -- bara för att glömma bort att dricka det. Så kan det hålla på tills jag är nere på nivån där kaffet övergått till någon asfaltsliknande konsistens och om inte förr så tar jag en klunk då, mest för att inte hela kannan som bryggdes skall kännas förgäves (ehuru myskänslan trots allt gjort att det inte är helt bortkastat).

Nåväl, idag är en dag då kaffet faktiskt dricks upp och det var mitt i en sådan kaffeklunk som jag bara kände mig tvungen att leta fram nedanstående klassiker igen:



Köffet inmundigas nu till tonerna av Steve Vai och en brummande tvättmaskin.

På grund av olyckor i trafiken och mitt bristfälliga intresse för att sitta i bilköer så undvek jag höromsistens denna syssla genom att istället ta en runda på ett City Gross-varuhus. Sin vana trogen signalerade då mitt livsmedelscentrum i hjärnan att något dylikt inköp kanske vore passande, så sagt och gjort -- jag bromsade in på livsmedelsavdelningen.

Efter idoga ögonkast så fann jag något intressant för en whiskyfåne som undertecknad att inmundiga vid hemkomsten: "Bror Jakobs Whisky. Rökt skinka. Berusande god." Dryga hektot inhandlades för intag efter ytterligare några mils "undvikande av halk-körning" (men det är ju så härligt med vinter!).

Dock måste något hänt när jag kom hem, ty av whiskysmaken fanns inga spår och särdeles berusad blev jag inte heller. Det smakade helt enkelt bara rökt skinka och efteråt kändes det också bara som om det var just det jag tuggat i mig.

Åh denna falska marknadsföring!

Oj, knappt jag trodde det själv men det är dags för mitt andra blogginlägg i historien! Vad ska jag skriva nu då? Efter vad jag sett är det viktiga vid bloggning att skriva så substanslösa inlägg som möjligt och som helst inte ska handla om något väsentligt alls. För att följa denna praxis skulle jag kunna skriva några rader om att jag under kvällen tillsammans med familjen betittat den lite gulliga filmen WALL·E och i samband med detta avnjutit ett glas av den goda och prisvärda whiskyn The Glenlivet Nàdurra 16 Years (denna avnjutning stod jag dock alldeles allena för). Men nej, det vore ju alldeles för formulär 1A-aktigt att ta upp sådana saker.

Istället tänkte jag därför dryfta en tanke som många gånger slagit mig, och det är den gällande sambandet mellan priset och kvantiteten mat när man äter ute -- må det sedan vara lunch eller middag. När man äter ute så är det väl trots allt maten man betalar för? Varför är det då som så, att ju dyrare det är, desto mer TALLRIKSYTA får man åskåda innan man ens rört maten? En dagens rätt för 75 spänn ger oftast mer mat och mättnadskänsla än en så kallad affärslunch för 300 kronor -- på den sistnämnda får man se mer tallrik och det ska jag säga er att det måste banne mig vara väldigt fint porslin för att uppväga prisskillnaden. Det är dessutom gratis aty beskåda porslin i flertalet burtiker varför ett restautangbesök bara för att få se porslin synes onödigt. Finns det någon som kan förklara för en matglad individ som denna varför det är på detta vis? Hellre mätt än fransk servering (mycket tallrik -- lite mat) som jag brukar säga.

Ljud som nu tränger in i öronen: Queensrÿche - "Eyes of a stranger"


PS. Eftersom driftsäkerheten här på blogg.se synes ligga på samma nivå som en lottodragning (utan tilläggsnummer!) finns denna blogg t.v. även att beskåda på http://blogg.knegus.se). DS.