Nästa år är nu, chansen är given och jag har nästan bestämt mig (beslutsångesten ni vet). Det är ju faktiskt väldigt ätbart -- betydligt godare andra gången än den första. Se det som en härlig krydda -- här talar vi verkligen om karaktär! Gott i början och fortsatt ätbart även när man är mätt, men så gott så att man tvingar i sig lite till när det börjar läcka ut ur öronen? Nej, åtminstone inte i år. Men jag återkommer förhoppningsvis nästa år -- tredje gången gillt ni vet.
Likt i fjol var det Röda Ulven som gällde. Huruvida det egentligen var en röd ulv i fårakläder med surströmmingskaraktär vet jag dock inte.
En skillnad mot i fjol var att det i år inte mesades med färdigfiléade strömmingar...
...utan de små bekymren fick vi själva bena ut. Jag överlät dock med varm hand denna syssla till en något mer rutinerad surströmmingsätare.
0