knegus

Igår var det Alla helgons dag, och som traditionen då bjuder var det dags för en liten skånetur på diverse kyrkogårdar för att fundera, filosofera, tända ljus och avlämna en och annan blomsterdekoration. Ja, tradition och tradition, en gång är ingen gång och två gånger är en tradition. Så i år var det faktiskt just en tradition. Fem kyrkogårdar avverkades detta år – en mer än i fjol.

Jag har en faiblesse för kyrkogårdar, det är bara att erkänna. Jag älskar att vandra runt på dem och insupa den ofta historiska atmosfär av människors livsöden som finns där. Att smått få fundera över hur livet var för just den personen och känna att lantbrukare Nilsson, avliden 1985, kanske inte lämnat några större historiska spår efter sig men ändå betytt så mycket för så många i hans närhet. Att liksom få se storheten i den lilla människan och samtidigt få varva ner från det ofta genomstressade samhälle vi idag lever i och få lite perspektiv på tillvaron och känna att jag har kontakt med mina rötter -- det gillar jag.

Samtidigt ger det mig lite ångest-, stress-, oros- och olustkänslor. Allt på samma gång. Ångest över att våra liv är meningslösa då de ändå bara kommer att sluta nerstoppade i jorden. Stress över att behöva hinna med så mycket under den ytterst begränsade tid man har när man nu påminns om allt det som aldrig hanns med. Olust över frågan "varför?" när jag ser så många människor vars liv slutat alldeles för tidigt. Oro över att man själv blir en av dessa.

Sammantaget en fundering över den stora och till synes olösliga filosofiska frågan vad meningen med livet egentligen är och vad som är viktigast att fylla det med. När väl det är formulerat återstår återigen den svåraste biten, nämligen att försöka leva som man lär.

"Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva."

Att jag är en nostalgiskt lagd individ torde inte komma som en överraskning för någon av alla er som regelbundet frekventerar denna blogg. Tvärtom. Så när då några tio år gamla fotografier lades framför mitt fagra tryne så kunde jag inte undvika att förundras över att det som kändes som igår faktiskt var för betydligt längre sedan. Och då känna en saknad över den tid som flytt och som aldrig kommer åter.  

...Tjolanta! Enligt vissa även idag ”En mirakeltrasa mot sura miner.” Tusan vet om det inte stämmer.

 

Men om nu individen till vänster på denna bild numera är gymnasist, så torde det innebära att även snubben till höger, hur orimligt det än må låta, har åldrats så pass att han är närmare 40 än 30. Huga. Observera dock frisyren som inte alls uppvisar samma tunnhetstendenser som numera är fallet.

 

 Även om en hel del har hänt under de tio år som förflutit sedan bilderna togs...

 

 ...så är åtminstone litteraturen till stor del densamma. Åtminstone för vissa av oss.