Ett besök i Ullared...
Det hände sig för någon vecka sedan att jag fick frågan om jag ville följa med till Gekås i Ullared. Vis av mitt förra besök där för en sisådär sex år sedan och med vetskapen om min fäbless för att beväpnad med kundvagn strida med allehanda white trash-individer i trånga varuhusgångar så svarade jag givetvis med ett klart och tydligt "Nej!". Inuti mitt huvud alltså. För ur min mun kom det ett lika tydligt "Självklart älskling!". Så jag följde med.
Det började så bra. "Vi tar två kundvagnar!" sade jag glatt, för i mitt huvud visste jag att det skulle vi ju ändå behöva. Och att i makligt tempo traska runt med en kundvagn framför sig kändes ju någonstans ganska gemytligt. Oj, så rätt jag hade. Men oj, oj,oj, så fel jag hade. För att på Gekås går det inte att "traska runt" med en kundvagn. Inte ens när de mer rutinerade i sällskapet menar på att där inte är mycket folk, ty "inte mycket folk" i detta sammanhang är synonymt med "gnid in dig med konsistensfett så kommer du förbi utan synliga hudskador". Så efter närmare två timmars kämpande i disciplinen kundvagnsfolkrace, där det i reglerna inte stod att finna varken "högerregel" eller "väjningsplikt", så begav jag mig ut med en tom vagn för att lämna densamma i närmaste depå.
Väl där andades jag ut. Och in. Ut. Och in. Ut och in. Därefter tog jag sats, beväpnade mig med en kundkorg, för nu var det dags för kundkorgsbrottning. Jag begav mig alltså in i smeten igen. Eller infernot. Ja, infernot. Jag kände att jag hade såväl Strindberg som Dante på min sida. Men det vete tusan om det hjälpte.
Eller jo, det gjorde det nog. För beväpnad med kundkorg gick allt mycket lättare. Jag kunde röra mig relativt fritt! Med kundvagn var det en mardröm när man av misstag råkade ta höger i en korsning och plötsligt såg sig själv ståendes inlåst i en fickparkeringsfälla mellan en överviktig kvinna i 50-årsåldern och en desperat småbarnsmamma på underklädesavdelningen. Det tog tre kvart att leta sig ut därifrån, jag lovar. Men med kundkorg gled jag enkelt förbi, men det kan även ha berott på att jag nu lärt mig hitta inne i detta näste.
Och bättre skulle det bli, ty när det vankades eftermiddagskaffe så började folkmassan tydligt tunnas ut. Nu kunde man enkelt sätta upp en destination och tryggt veta att man skulle nå målet inom fem minuter. Så det var nu undertecknad påbörjade sin inköpsrusch. Jag såg ytorna som blottade sig, bytte ut kundkorgen mot den tidigare avpolletterade pansarvagnen och begav mig mot leksaksavdelningen där jag parkerade på legoavdelningen. Efter en stunds velande, en del i sällskapet vill dock mena att "en stund" inte är synonymt med "en timme", så greppade jag legopaket 4204 och begav mig mot automatkaféet för att införskaffa en chokladboll av märke Delicato. Blodsockernivån hade helt enkelt nått en alldeles för låg nivå efter allt springande.
Efter detta intag var nästa anhalt personvårdsavdelningen där det införskaffades en... En... Ett... Ett...klippaggregat. Ett saxsubstitutsaggregat kan man säga. Av mindre modell. En klippanordning av något mindre modell alltså. En sådan maskin som Barbies Ken klipper sig med kan man säga. Ja, jag köpte en öron- och näshårstrimmer. Ja, jag erkänner att jag köpte Lego och en öronhårstrimmer. Man kan säga att jag angriper min begynnande medelålderskris från två håll.
Därmed slutar även min ullaredsbetraktelse. Och tusan vet om jag inte kommer att göra om det, för när väl den stora massan lämnat slagfältet så är det ganska behagligt att traska runt där. Även om det kostade femsiffrigt när det väl var dags att passera GÅ för sista gången...
Det var alltså hit dena resa tog oss. Efter en dubbelkorv med mos (och räksallad) så trodde jag att jag var redo för att bege mig in...
...men det var inte lika enkelt som jag trodde, även om både Strindberg och Dante var med mig.
Men jag kom ut därifrån med detta paket. Som nu är uppbyggt. Dessutom är mina öron slätrakade.
Abstinens - semesterbloggsepilog
Det är knappt att jag vågar säga det, men jag sitter här och känner en viss abstinens infinna sig. Detta är första dagen på länge som jag inte semesterbloggar, helt enkelt beroende på att jag helt enkelt inte har semester längre. Och jag saknar det. Semesterbloggandet alltså. Må vara att det är starkt förknippat med just semester och saknaden till viss del troligen går att finna där, men ändå. Det är en känsla jag aldrig haft tidigare.
Betyder det att jag nu är fast och...beroende? Behöver jag känna rädsla? Och vad kan jag göra åt det? Finns det kanske avvänjningstuggummin att köpa på Apoteket?
Jag har nu satt semesterskorna 2013 och försöker gå vidare i ett par...liknande skor. Jag såg att Bertil Åberg, min jämnårige bekant, hade ett par liknande.
Bestridande som lönar sig
Som en del av er kanske minns så lyckades vår sengångare till hund rymma hemifrån i somras och vi var många som tyckte polisens agerande i samband med detta var lite märkligt. För de av er som inte orkar
läsa hela händelseförloppet så kan i korthet sägas att hunden var redan inrapporterad som funnen till polisen vid vår anmälan. Han var vid vår anmälan dock ännu inte hämtad av dem från det ställe, 400 meter hemifrån, där han hittades. Till oss sade inte polisen något om att han redan hittats och inte heller höll de sitt löfte att höra av sig till oss när/om han hittades. Så vi var många som letade i flera timmar helt i onödan.
Nåväl, för en dryg månad sedan kom så polisens vidarefakturering från hundpensionatet (som hämtade hunden) för kostnaden för omhändertagande av hund. De ville ha 2.000 svenska riksdaler för detta; 1.700 för transport (en summa som i sig är högst diskutabel) och 300 för "uppstallning". Icke, tänkte jag, bestred fakturan och förklarade varför.
Och polisen höll tydligen med. Förra veckan kom nämligen ett mail om att de skickat ett kreditfakturaunderlag till ekonomiavdelningen. Och idag kom kreditfakturan -- på hela summan!
Ibland hjälper det uppenbarligen att säga till.
Eftertanke
Det tycks hända med jämna mellanrum och nu var det dags igen. Att jag bara stannar upp och börjar fundera, alltså. På gott och ont.
Under och efter föregående helg hände det mig igen. Vi hade besök, verkligheten knackade på, jag blev berörd, jag funderade mycket och bestämde mig sedan, återigen, ett dygn senare (sittandes i en bilkö på riksväg 23, som om någon nu skulle bry sig om det.)
Vad är det EGENTLIGEN som är viktigt och vad är det EGENTLIGEN jag vill? Varför tror jag hela tiden att dygnet har mer än 24 timmar och att jag kommer att hinna med hur mycket som helst? Det är bara att inse att jag inte hinner med allt det som jag vill, och då gäller det att göra det som ger mig mest. Det finns ingen rationell anledning att ta på sig en massa som enbart kommer att hänga över en och ge en massa negativ stress.Det är en ynnest att inte hela tiden behövs stressas av allt man borde hunnit med men inte gjort. Jag siktar på det.
Vid en annan tidpunkt hade troligen samma aktiviteter enbart varit positiva, men eftersom "nu" inte är en sådan tidpunkt så finns det ingen anledning att ta på sig en massa negativ stress i onödan, må vara att man egentligen tycker det är kul. Eller?
Nej, nu har jag bestämt mig...hoppas jag.
Dagens comeback: Fiskröken
Jag vet inte varför, men det händer att jag får märkliga tankar i mitt huvud. Som idag. På min lott stod att jag skulle laga middagsmaten. Mina, troligen, vaxfyllda öron hörde att vi hade lax hemma. Flera timmar senare, när middagstidpunkten närmade sig och det var dags att på allvar börja tillaga densamma, dök en fiskrök upp i mitt huvud. Lax. Fiskrök. Varmrökt lax. Tusan det är ju gott! Och lite stuvad potatis till det. Kan ju inte bli bättre!
Så fram med röken. Och laxen! Laxen. Laxen... Var kan den tänkas ligga... Hmm...det finns ju ingen lax här hemma. Äsch, fram med lite härlig sej-filé istället och in med den i röken. En chansning, men det smakade ju riktigt gott.
Så nu är enbart frågan varför jag inte kommit på idén att använda den gamla klassiska fiskröken tidigare,,,?
Här står min gamla flamma och gör sitt första arbetspass detta sekel. Och med den äran, dessutom.
Det må vara septembers sista helg, men eftersom tidpunkt och temperatur inte framgår av bilden så kan vi väl låtsas att det är en sommarbild? Då sejer vi det.
Kattvakt
Vår gamla hund har nu som gammal pensionär blivit anlitad som kattvakt...
Hjälp, jag är omringad av katter!
Om jag sover så kanske de försvinner...
...men nej, det verkar som om de stannar här.
Fax
Det är lika bra att börja med en gång och förklara för mina yngre läsare vad en fax är - jag är inte helt säker på att alla är bekanta med denna fantastiska uppfinning.
Med en fax (apparaten) kan man skicka ett fax (ett papper). Man stoppar ner ett papper i en apparat någonstans och en liten stund senare dyker det meddelande som fanns på det nedstoppade pappret upp som ett fax på ett annat papper dit man valt att medelst telefonlinjen skicka (faxa) sitt meddelande. Allting går fort och när faxen introducerades undrade man hur den normala posten skulle överleva detta hot. Ett fax är ju som en bättre variant av e-mail då det skrives ut automatiskt. Men det visste man inte då, och när sedan e-mailen dök upp försvann lite av vitsen med att faxa saker eftersom det är så kul att manuellt få trycka på knappen för att skriva ut. Gärna flera gånger, för det verkade inte som de första fem klickan tog. Så istället för ett fax sitter individer då med sju kopior av samma meddelande. Faktum är dock att fax-liket fortfarande lever, främst bland diverse myndigheter, men det är en annan femma vi inte ska behandla här.
Nåväl, när jag för en sisådär tio år sedan på allvar tog steget ut i arbetslivet blev jag förvånad över att det fanns en fax som fortfarande användes - jag trodde att dessa försvann någon gång i slutet av förra seklet. Nu, runt tio år senare, finns som sagt fortfarande faxen kvar och den till och med används faktiskt fortfarande. Till viss del som mottagare av utdrag från diverse myndigheter vars namn slutar på ransportstyrelsen och katteverket, men främst är det reklam som maskinen får arbeta med. Eller så kallade fax-spam.
Och det är ett sådant vi ska behandla här. Med tanke på all dess information är så omfattande så tar vi enbart upp halva faxet här och dessutom tar vi det i delar. Tro mig, det hade blivit för mycket annars. Då kör vi!
Okej... Vill de sälja någon form av spritdryck...?
Nej, givetvis vill de, medelst innovativt användande av citationstecken och egenhändigt ihopsnickrad meningsbyggnad, sälja ett "fakturerings-program". Hur kan man motstå ett sådant program som inte bara är enklaste-att-använda?
Ah, det har ju till och med de funktioner som företaget behöver! Äntligen! Kan man annat än avsky alla de program man dagligen använder som enbart har funktioner man inte behöver? Nu är det slut på det.
Ojojoj! Citationsteckens-bonzanan fortsätter. Tänk att man kan köpa det gratis! Oj, förlåt, "köpa" menade jag ju.
Men här tappar de mig helt... Man får "köpa" det gratis, men får betala 139,- för frakten samt 99,- per månad under de första 12 månaderna. Därefter kostar det enbart 99,- per månad, men det är ju samma pris som jag fick betala första året när jag fick "köpa" det gratis?. Vad är det jag missar i detta fantastiska erbjudande?
Okej, hur räknar de nu? Om jag räknar rätt så blir första året 139,- dyrare än andra året på grund av frakten. Det får de till att jag sparar 3.800 kronor? Är det bara jag som tycker det vore intressant att se fakturor framställda med detta eminenta program?
Faxen är verkligen en gudagåva till mänskligheten!
Filosofi
Så var jag där igen och nallade i tidsoptimistsyltburken. Denna gång blev resultatet att jag nu sitter och läser filosofi - må vara att det är en distanskurs på halvfart. Men det ska ju göras ändå och det tar ju som bekant betydligt mer tid i anspråk när man väl sitter där med en massa övningar än när man planerar att man ska läsa en kurs för att det är skoj. Vi får väl se hur kul det är...
Än så länge har jag i princip enbart lärt mig att vi inget vet. Eller som jag, likt en annan Allan Preussen, plitat ner i utkastet till första övningen: Utifrån ett sådant synsätt torde vi egentligen inte kunna veta någonting, men å andra sidan finns det då inte heller något att veta, ty det går inte att veta vad det är vi eventuellt vet då detta inte går att verifiera.
Var jag inte snurrig tidigare lär jag bli det nu...
Förföljd
Varning! Detta är ett litet försök att kompensera för bristen på hund- och kattinlägg i årets semesterblogg. Jag har nämligen förstått att sådana numera är väldigt populära -- ja närmast moderna -- och då ska jag som den modemedvetna person jag är givetvis inte vara sämre.
Det är inte det att jag är paranoid, men folk och andra varelser följer ständigt efter mig och när jag vänder mig om är de som bortblåsta. Men så igår kom jag på två skyldiga gynnare som glatt förföljde mig under kvällsrundan med hunden. Hela tvåkilometersrundan var de med och har nu fått se något som med lite vilja kan kallas tätort. Jag tror fortfarande de befinner sig i något slags chocktillstånd.
Gynnare nummer ett heter Krösa-Maja, men kallas i kattkretsar för "Halvljuset". Detta då hon är enögd och därmed inte kan blända mötande bilar.
Gynnare nummer två heter Jansson. För att undvika pinsamma situationer, som att en såld hankatt plötsligt får ungar, ges numera eventuellt nytillkomna katter enbart ett efternamn; så kallade hen-katter.
Singularartiklar
Under gårdagen var jag på en trevlig tillställning. Ett bröllop faktiskt. Enligt de intruktioner jag fått så skulle samtliga födointagsartiklar vara av så kallad engångstyp och därmed placeras i lämplig sopsäck efter användandet.
När det så var dags för kaffet så visade sig dock denna information inte vara helt med verkligheten överensstämmande. Vis av tidigare erfarenhet där undertecknad vid ett tillfälle, felaktigt skulle det visa sig, envist hävdat att tallrikarna visst var av engångstyp och skulle slängas så vidtog värdparet följande försiktighetsåtgärd:
Jag kan inte mer än känna mig hedrad och känner nu att jag tagit ytterligare ett steg på den ack så svårnavigerade vett och etikett-stigen.
Hakat upp sig...
En antik arbetsvecka
Så var då den första arbetveckan efter semestern avklarad och det återstår nu enbart 221 arbetsdagar tills nästa semester. Kom inte och säg att det inte går undan!
Som den obotliga optimist jag är (nu hör jag många sucka ett högt "nåja...") så måste jag bara påpeka den glädje jag känner över att jag nu sparat in en hel veckas semester. "Sparat", kanske någon utbrister, men så är det ju. Eftersom jag arbetat denna vecka och den nu är slut så har jag ju kvar de semesterdagar som jag nödgats ta ut om jag skulle varit ledig den nyss passerade veckan. Och eftersom den nu är slut så har jag ju kvar de semesterdagar som jag då skolat tagit ut om jag varit ledig, men då jag inte varit det så har jag de dagarna kvar att begagna vid ett senare tillfälle. Bara en sådan sak.
Nåväl, för att återgå till dagen idag så har jag idag funderat på skillnaden mellan andrasortering och antikt. Det jag kom fram till var att den enda reella skillnaden mellan andrasortering och antikt är att för det antika är felen bestämda på förhand.
Som exempel, ta ett vanligt dricksglas i vilket det finns några, kan tyckas, slumpmässigt placerade luftbubblor. Påstår man att dessa bubblor var avsiktliga så blir priset genast multum högre än om någon säger att de uppstått på grund av ren och skär inkompetens. Visst är det märkligt att någon i efterhand påstådd avsikt kan påverka priset på detta vis?
Lärdomen blir i vilket fall att man av ekonomiska skäl bör hävda avsikt framför slump.
Med blandade känslor
Så var midsommar över för detta år. Som brukligt så är det med blandade känslor, ty även om det är en av årets bästa dagar, ja kanske till och med den bästa, så innebär den vändningen mot mörkare tider. Livet blir inte mycket bättre än midsommar.
I årets sammanfattning skall vi i princip helt inrikta oss på den sportsliga sidan i allmänhet och fotbollen i synnerhet. Som brukligt är låter vi bilderna tala:
Testet som MC Hammers bleka bror föll inte väl ut.
Som diabetiker är det mycket "se men inte röra" när det gäller sötsaker.
Så var det då det här med fotbollen...
I motsats till föregående år där jag var en halv målvakt fick jag i år agera hel utespelare...
...vilket innebar att jag ibland i sann Phoebe Buffay-stil sprang åt helt fel håll...
...när jag inte skällde ut den obefintliga domaren...
Springer man åt fel håll så får man givetvis just det...håll...
...varpå man blev utskrattad av motståndarna...
...och då var det lika bra att ta en vätskepaus.
När man efter det blev så här hårt tagen...
...så ville man givetvis byta och försökte ställa sig in hos avbytarbänken...
...men möttes enbart av total ignorans.
Så det var bara att bege sig ut i spelet igen...
...för att dra på sig nya skador.
Idrott är banne mig farligt! Har ni förresten tänkt på att folk som säger att man lever längre genom att träna lägger all denna extratid på just träning -- vad är meningen med det?
Ännu en trevlig midsommar läggs härmed till handlingarna!
Bilbyte
Det är bara att krypa till korset och erkänna: Jag har bytt bil. Bettan är numera degraderad till andrabil och utbytt mot Berra. Han är 20 år och 42000 mil yngre. Han är ingen Volvo utan en Saab. Han och jag skall framöver tillbringa mer än tio timmar tillsammans varje vecka. Hur det går återstår att se.
Bettan finns fortfarande kvar, men på grund av en eskalerande förtroendekris som kulminerade vid ett, skulle det visa sig, tillfälligt dödsfall i Hurva med efterföljande bogsering hem med hjälp av min ICE-Kenneth, så är hon nu degraderad till reservbil. Framtiden för henne är ännu oviss och beror till stora delar på mitt humör och tålamod gentemot henne. Men en klenod som Bettan gör man sig inte av med hursomhelst, så vi får se.
I vilket fall, inköpet av Berra förlöpte smärtfritt tills säljaren sade att de hade tvättat och vaxat honom, varpå jag genmälde att "Bettan tvättade jag varje gång jag bytte kamrem, det vill säga vartannat år, och eftersom Berra har kamkedja kan du själv räkna ut när nästa tvätt blir." Därefter ombads jag att köra hem och helst inte återkomma förrän efter nästa tvätt...
Miljöfara
Klart att bilen klassificeras som en miljöbov när katten sitter fel.
Trafikskolan del 1
Det säger en del om trafkanternas kunskapsnivå när ett förtydligande likt det på bilden nedan krävs:
Det är inte utan att man nu kan känna sig trygg när man flanerar omkring här...
Önskemål från ovan
Comeback
Mitt bloggande har aldrig legat på någon högre frekvens, bortsett från mina oerhört uppskattade semesterbloggningar, det ska villigt erkännas. Men aldrig har det varit sådan stiltje som nu. På något vis så innebar farmors bortgång även att denna, min sporadiska blogg, tynade bort.
Men på allmän begäran ska det nu bli ändring på detta. Jag har nämligen lyckats förhandla mig fram till en extra timme varje vecka så att det nu ska finnas tid till att skriva allt det som jag sedan länge känt ligga och klia i mina fingrar.
Som exempel kan nämnas tråkordens tråkord, nämligen perrong. Smaka på det. Perrong. Finns det något som smakar gråare, tristare och mer tråk? Nej, tänkte just det. Om detta hade jag kunnat skapa ett helt eget blogginlägg om, om det bara den där timmen hade funnits just då. Men det fanns den inte. så därför får perrong dela detta inlägg med annat. Som det kan bli.
Men om det nu inte blivit tid för vanlig blogg så kanske det funnits tid för lite hippt mikrobloggande, tänker ni nu. Jo, det är delvis sant. Men det har inte blivit så mycket av det heller, men resultatet finns att följa här: Knegus på Twitter
På återhörande nästa vecka!
Besviken
Jag är besviken, riktigt besviken. På vad, kanske ni nu undrar? Jo, på allt snack om växthuseffekt och global uppvärmning. Var det inte så att all miljöförstöring skulle ge upphov till att vi skulle få mildare klimat och i takt med det smältande inlandsisar och havsnivåhöjning?
Varför sitter jag då här, i Skåne, i mitten av oktober, och kikar på en termometer som talar om för mig att det utomhus är -7 grader Celsius, samtidigt som jag med fasa minns förra vinterns utdragna kyla? Hade det inte varit för att jag börjar tvivla på miljöförstöringens inverkan på den globala uppvärmningen så hade banne mig den katalysatorfria bilen fått stå på tomgång hela natten.
En bild sägs säga mer än tusen ord, och tur är väl det, ty annars hade här stått "j-a, j-a, j-a, j-a, j-a kyla!" ad infinitum...
Äldrevården
Det sägs att man lär sig något nytt varje dag och det stämmer -- åtminstone denna dag. Idag har jag nämligen bland annat lärt mig varför sjuk- och äldrevården i Sverige kostar så mycket pengar och är så ineffektiv, samt att den inte är så bra som den borde vara -- åtminstone inte om dagens två exempel är representativa.
Att när någon boendes på ett äldreboende på morgonkvisten på sitt rum går och ramlar och vid lunchtid har en så uppsvullen handled att sjuksköterska ringes in synes i mina ögon helt okej. Att det sedermera tar drygt två timmar för denna att uppenabara sig kan man ha synpunkter på, men när samma sjuksköterska vid en blick på handleden snabbt konstaterar att den måste röntgas och att hon ska ta tag i remiss, transport och annat omgående, men upplyser oss om att det kan ta en timme (till vilket det givetvis tillkommer väntetid på röntgen) så har man överseende med detta. När hon återkommer med upplysningen att det tyvärr måste tillkallas en läkare först för att titta på handleden innan det kan fixas remiss, transport och annat till röntgen, och att läkaren kommer inom fyra timmar (till vilket det tillkommer väntetid på röntgen), så blir man något brydd. Här ligger en stackare med stora smärtor i en handled som vilken lekman som helst kan se behöver åtgärdas, men där det tvunget ska inväntas en läkare för att konstatera det uppenbara, alltmedan "patienten" har stora smärtor och som smärtstillande endast har fått den dagliga dosen Alvedon -- dock är det troligt att läkaren kommer att ordinera något starkare. När han nu dyker upp om uppemot fyra timmar. Humant? Rationellt? Ekonomiskt försvarbart? Skulle inte tro det.
Att när någon boendes på ett äldreboende på morgonkvisten på sitt rum går och ramlar och på golvet efterlämnar sig blodspår, så synes det i mina ögon inte okej att man som besökare på eftermiddagen ska finna dessa blodspår på golvet. Tvärtom, så indikerar detta en stor brist på respekt och en bland de anställda fruktansvärt oengagerad inställning till sitt jobb att man nästan häpnar.
Jag är fullt övertygad om att det finns många duktiga och engagerade anställda som arbetar inom äldrevården, men jag är numera lika fullt övertygad om att det finns alldeles för många anställda där som har noll och inget intresse i sitt arbete utan enbart inväntar den månatliga löneutbetalningen. Vidare är jag även införstådd i den byråkratiska tungroddhet som råder inom sjukvården och som kostar oss skattebetalare enorma summor pengar och, vilket är det värsta, patienterna stort lidande.
Måtte jag slippa att hamna i händerna på dessa i framtiden.
Måhända att det inte är världens bästa bild, men fläckarna på golvet är inte färska och har inte orsakats av spillt kaffe...
