knegus

Det hände sig för någon vecka sedan att jag fick frågan om jag ville följa med till Gekås i Ullared. Vis av mitt förra besök där för en sisådär sex år sedan och med vetskapen om min fäbless för att beväpnad med kundvagn strida med allehanda white trash-individer i trånga varuhusgångar så svarade jag givetvis med ett klart och tydligt "Nej!". Inuti mitt huvud alltså. För ur min mun kom det ett lika tydligt "Självklart älskling!". Så jag följde med.

Det började så bra. "Vi tar två kundvagnar!" sade jag glatt, för i mitt huvud visste jag att det skulle vi ju ändå behöva. Och att i makligt tempo traska runt med en kundvagn framför sig kändes ju någonstans ganska gemytligt. Oj, så rätt jag hade. Men oj, oj,oj, så fel jag hade. För att på Gekås går det inte att "traska runt" med en kundvagn. Inte ens när de mer rutinerade i sällskapet menar på att där inte är mycket folk, ty "inte mycket folk" i detta sammanhang är synonymt med "gnid in dig med konsistensfett så kommer du förbi utan synliga hudskador". Så efter närmare två timmars kämpande i disciplinen kundvagnsfolkrace, där det i reglerna inte stod att finna varken "högerregel" eller "väjningsplikt", så begav jag mig ut med en tom vagn för att lämna densamma i närmaste depå.

Väl där andades jag ut. Och in. Ut. Och in. Ut och in. Därefter tog jag sats, beväpnade mig med en kundkorg, för nu var det dags för kundkorgsbrottning. Jag begav mig alltså in i smeten igen. Eller infernot. Ja, infernot. Jag kände att jag hade såväl Strindberg som Dante på min sida. Men det vete tusan om det hjälpte.

Eller jo, det gjorde det nog. För beväpnad med kundkorg gick allt mycket lättare. Jag kunde röra mig relativt fritt! Med kundvagn var det en mardröm när man av misstag råkade ta höger i en korsning och plötsligt såg sig själv ståendes inlåst i en fickparkeringsfälla mellan en överviktig kvinna i 50-årsåldern och en desperat småbarnsmamma på underklädesavdelningen. Det tog tre kvart att leta sig ut därifrån, jag lovar. Men med kundkorg gled jag enkelt förbi, men det kan även ha berott på att jag nu lärt mig hitta inne i detta näste.

Och bättre skulle det bli, ty när det vankades eftermiddagskaffe så började folkmassan tydligt tunnas ut. Nu kunde man enkelt sätta upp en destination och tryggt veta att man skulle nå målet inom fem minuter. Så det var nu undertecknad påbörjade sin inköpsrusch. Jag såg ytorna som blottade sig, bytte ut kundkorgen mot den tidigare avpolletterade pansarvagnen och begav mig mot leksaksavdelningen där jag parkerade på legoavdelningen. Efter en stunds velande, en del i sällskapet vill dock mena att "en stund" inte är synonymt med "en timme", så greppade jag legopaket 4204 och begav mig mot automatkaféet för att införskaffa en chokladboll av märke Delicato. Blodsockernivån hade helt enkelt nått en alldeles för låg nivå efter allt springande.

Efter detta intag var nästa anhalt personvårdsavdelningen där det införskaffades en... En... Ett... Ett...klippaggregat. Ett saxsubstitutsaggregat kan man säga. Av mindre modell. En klippanordning av något mindre modell alltså. En sådan maskin som Barbies Ken klipper sig med kan man säga. Ja, jag köpte en öron- och näshårstrimmer. Ja, jag erkänner att jag köpte Lego och en öronhårstrimmer. Man kan säga att jag angriper min begynnande medelålderskris från två håll.

Därmed slutar även min ullaredsbetraktelse. Och tusan vet om jag inte kommer att göra om det, för när väl den stora massan lämnat slagfältet så är det ganska behagligt att traska runt där. Även om det kostade femsiffrigt när det väl var dags att passera GÅ för sista gången...

...men det var inte lika enkelt som jag trodde, även om både Strindberg och Dante var med mig.

 

 Men jag kom ut därifrån med detta paket. Som nu är uppbyggt. Dessutom är mina öron slätrakade.