knegus

Det gick fort, väldigt fort. Fort från beslut till genomförande. Fort från liv till död. Men det är nog så det ska vara för att inte dra ut på saker och ting i onödan. Åldern tar slutligen ut sin rätt och det kommer till en punkt där de rationella besluten måste segra över de känslomässiga. Idag blev den dagen när det gäller "min" gamle katt Lillen.

Egentligen tycker jag inte om att sätta mig över någon, må det så vara en enkel bondkatt, och bestämma över om dennes liv ska ta slut nu eller om det ska vänta lite. Det är ett liv och det är en individ som trots allt vandrat med mig i mer än tio år. Jag kan inte hjälpa att det känns olustigt att beslutet att hans liv skulle ta slut just idag, inte imorgon eller nästa månad, fattades av mig.

Det kommer att kännas tomt ett tag att ingen ostbågeälskande katt kommer lunkandes för att lägga sig i mitt knä under mer eller mindre passande tidpunkter. Det kommer att kännas tomt ett tag att inte se honom komma inspringande när jag öppnar ytterdörren på kvällen. Och det känns skrämmande att ytterligare en era av mitt liv nu lite tydligare förpassas till historien. Jag tycker inte om att påminnas om det. Det är trots allt som ännu ett vittne till en del av mitt liv nu försvunnit och är borta.

 Och min katt...tja, det berodde nog mycket på att vi hade ganska så likartat temperament. Det var inte så att någon av oss sprang ihjäl oss direkt. Fast min katt, tjaa...

 

 

 ...faktum är att han i princip redan från starten var Bilbos katt. Här pratar vi om riktiga kompisar!

 

 Bortsett från förmågan att på 750 meters håll höra en ostbågepåse öppnas så kunde han på äkta kattmanér inta märkliga sovställningar.

 

 Och lådor var han väldigt förtjust att lägga sig i. Ja, ni ser väl att det ligger en katt i denna bananlåda?

 

 Där är han! Egentligen borde han ha hetat Kronblom...

 

Men som sagt, egentligen var det ju Bilbos katt och nu när jag funderar (ja, det är en efterhandskonstruktion) så var det nog så att det var i och med Bilbos död som Lillen började bli märkbart sämre. Så därför är det väl inte mer än naturligt...

 

...att dessa båda kompisar nu åter är tillsammans här. Och jag lovar, är det några som kan vila i frid så är det dessa herrar. Allt medan vi andra stressar vidare i det som kallas "livet".

 

 

Igår var det Alla helgons dag, och som traditionen då bjuder var det dags för en liten skånetur på diverse kyrkogårdar för att fundera, filosofera, tända ljus och avlämna en och annan blomsterdekoration. Ja, tradition och tradition, en gång är ingen gång och två gånger är en tradition. Så i år var det faktiskt just en tradition. Fem kyrkogårdar avverkades detta år – en mer än i fjol.

Jag har en faiblesse för kyrkogårdar, det är bara att erkänna. Jag älskar att vandra runt på dem och insupa den ofta historiska atmosfär av människors livsöden som finns där. Att smått få fundera över hur livet var för just den personen och känna att lantbrukare Nilsson, avliden 1985, kanske inte lämnat några större historiska spår efter sig men ändå betytt så mycket för så många i hans närhet. Att liksom få se storheten i den lilla människan och samtidigt få varva ner från det ofta genomstressade samhälle vi idag lever i och få lite perspektiv på tillvaron och känna att jag har kontakt med mina rötter -- det gillar jag.

Samtidigt ger det mig lite ångest-, stress-, oros- och olustkänslor. Allt på samma gång. Ångest över att våra liv är meningslösa då de ändå bara kommer att sluta nerstoppade i jorden. Stress över att behöva hinna med så mycket under den ytterst begränsade tid man har när man nu påminns om allt det som aldrig hanns med. Olust över frågan "varför?" när jag ser så många människor vars liv slutat alldeles för tidigt. Oro över att man själv blir en av dessa.

Sammantaget en fundering över den stora och till synes olösliga filosofiska frågan vad meningen med livet egentligen är och vad som är viktigast att fylla det med. När väl det är formulerat återstår återigen den svåraste biten, nämligen att försöka leva som man lär.

"Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva."

"Måtte jag slippa att hamna i händerna på dessa i framtiden. " Så avslutade jag förra blogginlägget, ovetandes om att det inte skulle dröja många dagar innan inte heller farmor skulle vara i dessa händer. Hon gick bort på seneftermiddagen den 30 september. Det kom plötsligt men var på något vis samtidigt väntat. Det var verkligen nyss jag träffade och pratade med henne, men så är hon plötsligt borta. För alltid.

Döden kan för en anhörig uppfattas på olika vis när den väl slår till och det går aldrig att förbereda sig för hur man kommer att reagera då det finns så många faktorer som spelar in. I det här fallet är jag närmast övertygad om att döden kom som en befrielse. Farmor var till åren kommen och sjukdomar hade satt sina spår. Det liv hon nu levde kan knappt ens med bästa välvilja klassificeras som värdigt. Sorgen efter henne finns givetvis där ändå.

För mindre än ett år sedan bodde hon hemma. Hemma i den lägenhet där hon bott det senaste halvseklet. Hemma i den lägenhet där hennes barn vuxit upp. Hemma i sin egen trygga lägenhet (om man inte glömt att låsa dörren vill säga). Hon bodde hemma i sitt eget HEM.

När ett brott på lårbenshalsen slutligen satte stopp för det egna boendet och hon via en sjukhusvistelse hamnade på ett äldreboende accelererade den hälsomässiga utförslöpan. Likt många andra i samma situation tappades troligen det sista av den inre livsgnistan då. Detta trots att hon ofta upprepade att hon inte kunde klaga, för hon hade det bra. Vi andra hoppades att det stämde, men det var svårt att tro på det när man såg hur hon alltmer tynade bort.

För egen del känns det mycket bra att ha besökt henne enbart fem dagar innan hon gick bort. Oberoende av att hon denna dag inte var helt kry (se föregående blogginlägg) så ska jag ständigt ha kvar minnet av hennes leende när hon såg att vi kom, hur glatt hon kramade (och pussade!) om oss och hur glad hon såg ut när hon vinkade på oss när vi gick. Hur hon letade i minnet efter namnen på Johannas syskon som hon skulle hälsa till. Hon kände igen oss och var medveten om att vi var där. Nu kan jag bära med mig en glad sistabild av henne. Jag har betydligt sämre erfarenheter av liknande besök sedan tidigare...

Hon frågade en del om hur vi gjort med hennes saker efter flytten från lägenheten. Vem som tagit vad och om den som tidigare sagt sig vilja ha en viss sak nu också verkligen fått saken i fråga. De jakande svaren lugnade henne. Jag tror lite att detta gjorde att hon kunde släppa det hela. Att hon kunde slappna av och somna in. Med vetskapen om att allt var ordnat och att alla "fått det de velat". Med vetskapen om att inga oförrätter fanns. Vetskapen om detta innebar en befrielse som på något vis släckte den sista livsgnistan och med vetskapen om att vi klarar oss ville hon enbart uppnå sin egen befrielse och somna in. Och det gjorde hon.

Nu är hon borta. Hon som har funnits där under hela mitt liv och passat mig så många gånger under min barndom. Hon som, trots sitt kanske lite barska men samtidigt humoristiska uttryckssätt, alltid ville oss alla väl. Det finns så otroligt många minnen som jag kommer att bära med mig.

Finns det ett liv efter detta så har hon det bra nu där hon sitter och pratar med sina syskon, med farfar och med pappa, samtidigt som hon håller ett vakande öga över oss. Vi saknar henne och jag är säker på att hon saknar oss. Men finns det ett liv efter detta så ses vi igen. Förr eller senare.