Semesterdag 4 (eller 11), den 17 juli 2014
Det gick fort, väldigt fort. Fort från beslut till genomförande. Fort från liv till död. Men det är nog så det ska vara för att inte dra ut på saker och ting i onödan. Åldern tar slutligen ut sin rätt och det kommer till en punkt där de rationella besluten måste segra över de känslomässiga. Idag blev den dagen när det gäller "min" gamle katt Lillen.
Egentligen tycker jag inte om att sätta mig över någon, må det så vara en enkel bondkatt, och bestämma över om dennes liv ska ta slut nu eller om det ska vänta lite. Det är ett liv och det är en individ som trots allt vandrat med mig i mer än tio år. Jag kan inte hjälpa att det känns olustigt att beslutet att hans liv skulle ta slut just idag, inte imorgon eller nästa månad, fattades av mig.
Det kommer att kännas tomt ett tag att ingen ostbågeälskande katt kommer lunkandes för att lägga sig i mitt knä under mer eller mindre passande tidpunkter. Det kommer att kännas tomt ett tag att inte se honom komma inspringande när jag öppnar ytterdörren på kvällen. Och det känns skrämmande att ytterligare en era av mitt liv nu lite tydligare förpassas till historien. Jag tycker inte om att påminnas om det. Det är trots allt som ännu ett vittne till en del av mitt liv nu försvunnit och är borta.
