Semesterdag 22, den 27 juli 2020
Så var det måndag, och, faktiskt, en arbetsvecka som drar igång så här mitt i semestern. Men det är bara att bita ihop och försöka få ihop det sista så att det slutligen blir någon veckas helledigt i augusti.
Men nu var det inte gnälla jag skulle göra, ty även en måndag kan innebära lite festligheter. Så här sitter jag och, iofs lite småbittert, lyssnar på en spellista till 2020 års Sweden Rock som ju aldrig blev av (men nu är jag åtminstone förberedd till nästa års festival). Och när en revisor festar, då festar han rejält…
…med mandelkubb (såklart)! Och om ni tvivlar på att det är festivalstämning så har jag åtminstone AI:n i mobilen på min sida…
Imorgon är det nästan en hel vecka tills nästa måndag.
Semesterdag 21, den 26 juli 2020
Det hände sig en gång under vårvintern att undertecknad petade ner några små oskyldiga solrosfrön i en kruka. Dessa växte sig långsamt större och slutligen var de så stora att de planterades ut. Detta var i samma veva som jag fick någon form av Bosse Rappne-hybris och planterade ut i princip allt av plantor jag hade i form av gurk-, tomat- och chiliplantor, för ”i mitten av maj blir det ingen frost”. Tänkte jag. Jag tänkte fel. Och det mesta dog.
Dock inte solrosorna, utan de har vuxit på i olika tempo. En del är knappt tre äpplen höga, medan en del stoltserar med en höjd av 2,5 meter. Idag behagade så den första, ett exemplar i medelhöjdsklassen, att visa en blomma…
...och den ser ut på detta vis. Som en solros. Vilket inte är så konstigt, ty det är just en solros det är. Tror det betyder att snart är sommarvädret här. Eller det är vad jag intalar mig.
Imorgon är det måndag, och då inleds en arbetsvecka eller något...
Semesterdag 20, den 25 juli 2020
Efter att under den senaste veckan ha färdats mången mil så är det med gott samvete dagen inte ägnats åt något specifikt.
Däremot vaknade jag upp med ett leende på läpparna över att jag under några sekunder under gårdagen togs för en sprinter, ty under en kort stund trodde någon att mina 12 sekunder och 30 hundradelar (blankt!) var mitt rekord på 100 meter. När det framkom att distansen enbart var 60 meter (men tiden densamma) så lade sig entusiasmen ganska snabbt. Mer atlet än så blir jag nog dock aldrig.
Det syns tydligt att denna kille inte är en sprinter, utan ett konditionsfenomen mer lämpad för långdistans. Dessutom är han ett modefenomen som ännu denna dag är före sin tid just vad gäller mode. Ovanstående stil har ännu inte slått igenom hos pöbeln.
Imorgon...är en annan dag.
Semesterdag 19, den 24 juli 2020
Efter att under de senaste dagarna i genomsnitt ha kört drygt 50 mil per dag så kändes dagens lilla utflykt på dryga tolv mil enkel resa inte längre än att knalla in till grannen och låna ett paket ägg, en liter mjölk samt smörgåspålägg. Och kanske deras pool.
Idag var det dags att gå på femårskalas hos en av de snällaste individer som finns. Dessutom gillar han Lego och prutthumor. Nej, vi pratar inte bara om mig, utan även om killen på bilden.
Även hans syster ville vara med på ett hörn. Bortsett från att hon likt sin morbror tycker det är fint med flamingor, så är hon mest känd för att ha infört frisyren som går under benämningen "fri uppfostran".
Imorgon ska vi tala om något just nu obekant, men några sträckor ska inte köras.
Semesterdag 18, den 23 juli 2020
Sista dagen på denna lilla roadtrip är här, och det blev idel klassiska besöksmål...
...varav det första blev Dalslands största turistmåll, Dalslands Kanal (jag undviker med flit i år att påpeka att K-märkningen gjorde mycket för detta bygge -- vill ju inte bli baktalad)...
...och akvedukten i Håverud i synnerhet. Vet egentligen inte varför, men detta är ett ställe jag länge velat besöka. Och nu är det gjort...
Därefter styrdes kosan mot Smögen! Smögen är en ort som ligger granne med Kungshamn, känt för "Kungen av Kungshamn" -- Paolos finare bror.
Här var det trots corona-tider vanlig turistträngsel. Undertecknad blir dock troligen ej smittad ens av sig själv då han har stor självdistans...
Denna bild på fiskebodarna är enbart med för att det är obligatoriskt när man varit på Smögenbryggan (en brygga som för övrigt ser ut som vilken brygga som helst)...
Parkeringstaxan höll exakt den nivå som man kunde vänta sig av ett ställe fullt av pastellfärgsklädda brats med vax i hår och pappas pengar i plånboken.
Från ett turistmål till ett annat...
...där det gick att okulärbesikta riktiga kändisar...
Efter att ha betalat i kassan styrdes kosan hemåt...
...och efter nästan 266 mil i bil genom halva Sverige så var vi återigen hemma.
Så var då denna upphackade semesters första (men troligen inte sista) roadtrip avslutad.
Imorgon ska vi därför tala om något annat.
Semesterdag 17, den 22 juli 2020
Ny dag och nya mil att rulla...
...och vi börjar vad det verkar hos en leverantör till maffian...
...eller nej, det är ju något betydligt travligare, en svensk tradition när den är som häst...
...och ryktet spred sig snabbt att vi lämnat, för då vågade övriga bege sig dit...
...medan vi hade fullt upp att hinna läsa samtliga skyltar för att ta oss till ett ställe där man kan...
...ta sig en lur på gammalt hederligt vis. Känns tryggt.
Nästa anhalt blev Värmland i allmänhet och...
...sola i Karlstad i synnerhet! Och som bekant är ju Kanarieöarna bara blahablaha...
...så givetvis blev det en kopp kaffe i Säffle!
Hade vi tagit vattenvägen hade detta kanske varit slutdestinationen...
Detta är den enda fisk man kan använda som bränsle i gräsklipparen -- Aspen.
Dagens slutdestination blev ute på den dalsländska landsbygden...
...och det var banne mig sehr schön.
Imorgon ska vi tala om de sista milen på denna lilla tur...
Semesterdag 16, den 21 juli 2020
Bilen är tankad, så då är det väl bara att fortsätta denna lilla tur runt i vårt land...
Avenyn i Sollefteå, eller Ångermanälven som den också kallas. Annars är denna ort mest känd för en sjukhusockupation under tre år, vilken dock på grund av covid-19 sker hemifrån! Ett bevis på att all form av arbete(?) kan skötas på distans...
Någon vidare trängsel var här inte, så det var inga problem att få till en hederlig Magnus-parkering... Min fördomsfulla sida känner att vi nu är på ett ställe där befolkningen knappt har erövrat SMS.
Typisk norrländsk 100-väg. Några djur syntes inte till, inte ens någon väg-ren.
När jag var betydligt yngre än nu gick E14 mellan Malmö och Ystad. Imponerande att de lyckats flytta en hel väg bara sådär. Och kul att få åka på min barndoms asfalt igen.
Sveriges mittpunkter ungefär fyra är, varav vi besöker den punkt som enligt Lantmäteriet "har störst avstånd till landets nordligaste och sydligaste punkt samt till fastlandets gränser i väst och öst."
Någon asfalterad väg fram till detta "turistmål" var det inte direkt, utan vägen var ganska risig...
...och broarna kändes inte direkt anpassade för personer som i sin ägo har en badrumsvåg som envisas med att uppvisa ett tresiffrigt resultat...
Framme! Inte för att jag direkt gillar att stå i centrum, men det var kul att få vara Sveriges mittpunkt för en stund...
Alla vill vara bäst på något. Sveg har löst det genom att bygga världens största träbjörn...
Slutligen framme vid dagens mål -- Mora. Dåligt före, brist på blåbärssoppa och inte direkt något hejdundrande publikjubel, men va tusan...i mål kom vi.
Och Siljan, en sjö som faktiskt inte innehåller någon sill, låg där den skulle. Vid Mora alltså.
Imorgon fortsätter denna lilla resa...
Semesterdag 15, den 20 juli 2020
Redan som barn gillade jag att åka runt i bil och få se mig omkring. Jag insöp omgivningarna, lade ett och annat på minnet, kollade upp en del (så gott det gick på den tiden) och så har det fortsatt. Inte sällan har resan varit en nästan större del än själva målet. Och så fortsätter dag två av denna roadtrip...
För en skåning är det allt lite speciellt när Haparanda börjar dyka upp på skyltarna. Haparanda som för undertecknad enbart är en avlägsen plats varifrån Tomas Johansson, den gamle brottaren som under sin karriär lyckades ta en poäng av Karelin, härstamar, och där IKEA en gång öppnade sitt nordligaste varuhus. Jag förstår att intresseklubben antecknar febrilt.
Ytterligare ett bevis på att jag är en bit hemifrån. Gäller högerregeln? Ter en sko sig som ett ordinärt fordon? Frågorna är många -- minnesbilderna från Körkortsboken anno 1990-tal ger inga svar.
Mitt i alla tankar var vi framme vid ett av dagens delmål -- Höga Kusten i allmänhet och bron i synnerhet. En bro som är kry när den hänger (ty det är en hängbro). En bro med 1,2 kilometer mellan pylonerna. En bro som kostade 1,1 miljarder att bygga. Se där -- lite onödig fakta.
Därefter ställdes skutan hit. Till ett ställe med attiraljer jag ibland inte sett sedan mannami...ja, ni kan själva fylla i...
Exempelvis kan här beskådas en likadan manual till VIC-64 som jag en gång haft i min ägo. Och ett likadant hålslag som jag en gång haft i min ägo. För sin tid var det ett modernt hålslag då det gjorde hål på båda sidor av pappret.
Hit tog sig folk med såväl husbil som flyg...
Från de daterade prylarna ställdes kosan mot Örnsköldsvik och en outlet till vilken vi i sann covid-19-anda fick stå i kö för att komma in på. Antar att det är så man är modern detta år.
Falsk marknadsföring! Punkt tre stämmer inte... Jag saknade en fin rökig whisky, men personalen kunde inte alls hjälpa till. Tråkigt.
Att det var andrasorteringsgrejer som såldes bevisas klart av att denna kamouflage-jacka syns...
Nästa anhalt: Skuleberget! "Ta den vackra barnvänliga slingan upp och ta sedan den kortare servicevägen ner" gick att läsa. "Ta den kortare servicevägen upp också för att spara tid" tyckte undertecknad, utan att riktigt fatta att kortare väg = brantare väg. Och det var ett misstag, ty konditionen och maxpulsen hos en betablockerartagande individ med blodsockerfall räckte inte till att ta sig riktigt hela vägen upp...
...där utsikten över Höga Kusten var ganska okej (men det var den även från min hållplats)...
Väl nere fick jag lite musik-feeling. "Om jag välter dessa kommer det att låta som olje-Fats Domino!"...
Efter denna musikaliska upplevelse ställdes GPS:en in på snabbaste väg till Sollefteå, och eftersom vi är norr om Svealand så blev det 20 km på vägar likt denna...
...vilket dock tog oss till Almsjöbadet, där man tydligen själv skulle bygga sin badhytt...
...men till Sollefteå kom vi i skymningen och kunde swisha...förlåt, checka in på ett detta lilla hotell...
Imorgon fortsätter denna, för utomstående kanske något ointressanta, lilla roadtripp. Men hav förtröstan -- er tid kommer!
Semesterdag 14, den 19 juli 2020
Så var det då äntligen dags för semesterns första lilla roadtrip. Som brukligt är finns det ingenting att vänta på utan vi kör igång direkt -- det var många mil som skulle ätas idag…
...ja, det var kanske inte bara mil som skulle ätas -- det är viktigt att även kunna fylla på med snabba kolhydrater om behov skulle uppstå (rutinerade läsare ser direkt att jag inte gjorde en klassisk magnusparkering utan ställde mig nära såväl ingång som annan bil -- svagt). Dagens första rätta (och lätta) beslut blev alltså Cloetta...
...som faktiskt uppmanar fölk till att inte handla så mycket, ty hur ska man annars tolka "Handla med hänsyn"?
Jag beskylls ofta för att vara sist och släpa benen efter mig, men idag lyckades jag faktiskt vara först! I kön alltså...
Ett stopp blev det i Gävle. På bockjakt. Började lovande, men...
...tydligen syns den bättre till jul än i juli. Gävle anamma!
Note to self: Tyska aluminumfälgar är mjuka. Trottoarkanter i Gävle är hårda. Gävle anamma igen.
Slutligen framme för övernattning i denna lilla stuga någonstans på Moheds Camping...
...och trendkänslig som jag är var jag snabb i att ta till mig campingmodet...
...allt medan omgivningen lyckades med att agera avstressande. Inte dumt alls.
Imorgon fortsätter denna lilla tur runt i det avlånga land som fått namnet Sverige
Semesterdag 13, den 18 juli 2020
Att förbereda vad man ska göra är en syssla jag ägnat mig åt idag. Ni vet, sortera, packa, tömma bil, leta upp diverse saker, fylla bil etc. Eller som när jag ägnar mig åt sådant: springa runt som en yr höna och flytta runt saker. Samt att vattna blommor.
Ja, det är sådant man gör när semestern närmar sig.
För att undvika träningsvärk när semestern väl behagar anlända så smet jag ifrån arbetandet en stund för att träna. Här. På att ligga i hängmattan. Ett kort pass, men jag tyckte jag låg i bra.
Imorgon blir det kanske en geografilektion eller bara lite vanlig kartläsning.
Semesterdag 12, den 17 juli 2020
Under en liten runda i en butik springer man på diverse olika produkter – konstigt vore det annars. De flesta av dessa väcker inga större tankar inom en, medan andra får en att fundera ett varv till och om hur det man nyss läste egentligen hänger ihop. ”Är det verkligen samma person som designat hela förpackningen?” tänkte jag idag när mina ögon fastnade på en förpackning med…
…dammsugardoftkulor! En produkt som på entreprenörernas innovationslista över tillbehör du inte visste att du behövde till din dammsugare enbart ser sig slagen av Tomas Brolins härliga dammsugarmunstycke ”Twinner Pro”!
Av illustrationen att döma är det dock ingen produkt som ska stoppas in i munnen…
…men samtidigt så… Hur man än gör blir det fel…
”Har du svalt kulorna? Det får du inte!”
”Jo, jag förvarar dem!”
Förvirrande.
Imorgon är vi en dag närmare ledigheten.
Semesterdag 11, den 16 juli 2020
Semesterbloggens kundtjänst har meddelat att det inkommit förfrågningar uppgåendes till flera singular, det vill säga plural, huruvida det kommer att bli någon liten turistrundresa i vårt avlånga land detta år. Det är ju lite av semesterbloggkonceptets ryggrad att bege sig ut för att hålla koll på hur det ser ut i landet under sommaren och lite försynt dokumentera såväl små som ännu mindre observationer och händelser.
Det är därför det med glädje meddelas att så kommer att ske även i år. Ja, det är faktiskt som så att detta år kan blir det mest roadtrip-intensiva någonsin när det väl sätter fart. Klart att jag hänger med i trenderna och ska trängas i hemlandet!
Planeringen är åtminstone igång för den första lilla turen, så håll ut, håll tummar och håll…det lär jag nog få under någon liten stegräknaraktivitet…
Imorgon kanske vi ska tala om något som har hänt…eller kanske inte.
Semesterdag 10, den 15 juli 2020
Det händer sig att mitt arbete tar mig ut på exotiska utflykter. En sådan återkommande utflykt är till Ystad – staden där det av någon anledning känns som att allting går på halvfart. Idag var det så dags för en tur dit för att arbeta en heldag i halvfartstempo, vilket är bättre än tvärtom och känns som en lite lagom nedvarvning inför den kommande semesterledigheten. Inga tvära kast här inte.
Dagens arbetssällskap. Tyvärr fel ras för att hjälpa till med dagens skatteberäkningar – till det krävs en tax…
Om du någonsin tvivlat på sommarstaden Ystads koppling till det forna östblocket – sluta med det.
Mer spännande än så var inte dagen. Imorgon fortsätter nedvarvningen av det ena och kanske uppvarvningen av det andra.
Semesterdag 9, den 14 juli 2020
För mig är det något speciellt med den där dagen då jag bestämmer mig för att…"nej, nu får det vara nog! Nu växlar jag ner och anpassar mig, lite sådär gradvis, för semester på riktigt."
Idag var den dagen och nu blir det förhoppningsvis enbart en pendlingsdag till denna månad och under tiden blir det någon form av halvtidsarbete och semesteraktiviteterna kan gradvis ta sin början…
…och en sådan syssla är antagligen gräsklippning! Åtminstone selektiv sådan, ty jag blev tydligen underkänd i min Hermods-kurs i gräsmattegödselspridning…
Imorgon ska vi tala om heltidsarbete i halvtidstempo.
Semesterdag 8, den 13 juli 2020
Trogna läsare av denna blogg är säkert bekanta med min förkärlek för att parkera bilen med gott om luft runt densamma. Man kan säga att jag uppfann covid-19-parkeringen långt innan covid-19 var på tapeten. Tydligen har denna in parkeringsfilosofi inte nått gatan utanför mitt jobb…
…ty där var det någon som tyckte att deras ändalykt närmast skulle vidröra min framlykta. Själv satt jag kvar bakom lykta dörrar. (Och ja, jag var först på plats...)
Imorgon är det liksom idag en dag närmare semesterledigheten…
Semesterdag 7, den 12 juli 2020
Många menar, inklusive undertecknad, att jag kan vara lite seg, ofta har båda tummarna fastsatta i akternästet och att jag där kan behöva såväl en som två sparkar för att komma någon vart. Tillika är jag ibland ganska bra på att falla in i någon form av nostalgiskt stiltje bara av ett beträda en plats jag besökte för så kort tid sedan som 30 år eller så. Sådan är jag.
Dock finns det tillfällen då jag är bra på att se framåt, och det är bland annat när söndagsångesten slår in. Istället för att njuta av söndagens ledighet så räknar jag snabbt hem måndagens förväntade tristess. Det är nog av den anledningen tiden går så himla fort, ty min vecka består enbart av sex dagar…
(Nu är söndagsångesten inte direkt påträngande denna tid på året, men nu är det söndag och därför såg jag en för en gångs skull relevant koppling…).
Gick ett varv runt sjön i LANade skor. Nu har jag ont i benen – kan det vara nätvärk?
Imorgon är…det måndag igen.
Semesterdag 6, den 11 juli 2020
För att undvika förra årets debacle där semesterns första flanörrunda runt sjön inföll exakt samtidigt som semesterns sista runda och därtill först sista dagen av semestern, så tänkte jag i år vara ute i god tid. Jag lade arbetet åt sidan (jag ser ljuset!) och begav mig ut på den där traditionella rundan som många av er är välbekanta med (och till och med efterfrågar) sedan den tid jag hade en hund i det medhavda kopplet.
Tyvärr måste jag nog redan nu göra er nyhetstörstande individer besvikna, för nyheterna lyste med sin frånvaro, men visst är det tryggt att kunna konstatera att en del är precis som vanligt…?
Solen visade sig, vilket vi inte varit så bortskämda med. Men den utstrålade inte så mycket värme att den kan kallas nyHET.
Fåren är kvar…och om denna bild inte ljuger så har de många att skämmas för i den familjen.
Inte helt oväntat kanske, ty annars hade det ju inte blivit en runda runt densamma, men den är kvar. Ni sehr schön, va?
Jag får ofta kritik för att jag går långsamt, men vad ska jag göra när det är omgångsförbud och jag hamnar bakom en sådan här…? ”Escargot!” säger ni kanske, men det kan jag inte för jag heter inte ”Escar”…
Sjön är ett populärt tillhåll för allehanda ungdomsgäng. Ser ut som blivande kvacksalvare…
En nyhet ändå! Runt sjön går det nu att lyssna på Spotify, efter att dess grundare sponsrat rundan… (Fattar inte varför en del tycker jag är långsökt…?)
Imorgon ska vi givetvis tala om något helt annat.
Semesterdag 5, den 10 juli 2020
Säga vad man vill, men när det verkligen gäller så synes det lilla uns av självdisciplin jag någonstans gömt inom mig ändå finnas kvar, även om den med ålderns rätt dyker upp allt senare för varje år. Eller så är det bara min principfasthet och mitt dödslinjedriv som visar sig. Anledningen till dessa tankar? Jo…
…trots att denna närmast desperata plastförpackning tittat på mig varje dag de senaste veckorna, och att vädret varit väldigt TV-spelsvänligt, så har jag inte ens tagit av skyddsplasten, ty ”Gärna TV-spelsbelöning på semestern när vädret uppvisar ensiffriga celsiusgrader, men först färdigarbetad” eller vad man nu säger… Snart är vi där.
Imorgon ska vi kanske hinna tala om något lite mer substantiellt
Semesterdag 4, den 9 juli 2020
Det hände sig häromveckan att jag vid ett mer eller mindre obevakat tillfälle namndroppade Ulf Schenkmanis och Lars-Eric Samuelsson. För en person med någon form av fäbless för folk från förr så var det med viss förvåning med vilken duns dessa båda namn fullständigt kraschlandade i golvet utan att någon närvarande gjorde någon ansats att ens försöka få mig att tro att de visste vilka dessa båda personer var för att mildra fallet. Och då har ändå Ulf S. skrivit praktverket ”50 Kortspel”, utgiven på ICA-bokförlag. Minnet hos vissa är...kort.
Nåväl, mest kända är dessa båda numera komposterade herrar för att de under 25 år ledde programmet ”Trädgårdsdags” i Sveriges Radio P1. Och det var denna tanke som slog mig idag när jag hemkommen från jobb parkerade bilen på en lite väl ogräsbeklädd infart (vilken imorgon, när jag kör till jobb, märkligt blir en utfart). Det var då jag tog en liten runda i min egen trädgård för att se om något av det som på grund av tids- och, framför allt, energibrist detta år inte alls fått den omvårdnad som var tänkt. Det bör dock poängteras att de där frostnätterna i maj månad tog livet av många växter, vilket nu i sommar tvingar mig att äta skräpmat istället för egenodlad gurka och tomat…
Här är något som tittar upp fast att de inte borde – de är tydligen inte så räd(d)a av sig…
Av ursprungligen 10 squashplantor synes en ha hämtat sig. Nästa år ska jag testa att odla padel istället.
Åh, en del växter hör tydligen mina bönor! I detta fall en stångbrytböna. Har ingen aning vad jag ska ha den till, men eftersom den växer bra så är vi kompisar.
Och hallonen kan man lita på! Det beror troligen på att de sköter sig själva och vi ömsesidigt struntar i varandra. Borde se det som ett tecken.
Det fanns en gång en man som hette Tage. Tage hade många idéer. Bland annat hade Tage en tes om att om man satte tändsticksliknande frön skulle det bli blommor. Det var en Tagetes.
Inte alla fröer blir tagetes. En del tänker bli solrosor. Det gäller då främst solrosfrön. (Skämt om "gated community" undanbedes pga stängslig.)
Tar vi oss inomhus ser vi bland annat att liljorna frodas och har slått ut rejält. Men så är det ju också fådda blommor. Ytterligare ett tecken på att jag inte ska bry mig.
Imorgon ska vi tala om något betydligt mindre skitundernaglarna-kompatibelt.
Semesterdag 3, den 8 juli 2020
Idag skulle det så ha varit dags för en riktig klassiker i Semesterbloggen, nämligen det traditionella marknadsbesöket. Men då tiderna är som de är och marknadsförsäljarna inte ens är så knalla att de behagar stå med stånd för färre än 50 personer så blir det inget reportage från marknadsverkligheten detta år. Eller jo, det blir det ju, ty verkligheten är att det inte blir någon marknad. Den traditionsbundna individ jag har inom mig tycker givetvis det är lite tråkigt, men för att försöka göra det bästa av situationen kommer här några repriser av tidigare år för den som så önskar stilla sin abstinens (och få bekräftat att jag inte åldrats ett dugg):
Tradition ja… Givetvis iklädde jag mig, trots omständigheterna, den traditionella marknadskepsen även idag. Den fungerade även på hemmaplan, ty inte heller här kom någon och ville prata med mig.
Imorgon ska vi tala om något mindre traditionsbundet.
Semesterdag 2, den 7 juli 2020
Att sommaren 2020 kommer att bli ovanlig råder det nog inga tvivel om. Vi kan inte röra oss lika fritt som vi är vana vid och många av de evenemang som annars hör sommaren till blir inte av, vilket säkert även kommer att påverka Semesterbloggen.
Därför är det extra trist när man tar del av av dagens nyhet att folk som trots allt ändå måste förflytta sig tydligen är en extrem riskgrupp:
Hoppas innerligt att de åtminstone var utrustade med fallskärm….
Imorgon ska vi tala om något mer traditionellt
Semesterdag 1, den 6 juli 2020
Efter dagens arbetspass (ordinära semestersysslor får vänta lite till) slog det mig att jag länge har levt i vad som visat sig vara en villfarelse, nämligen den att jag fortfarande skulle vara en smidig och smärt pöjk. Jag har helt enkelt trott att anledningen till att samtliga byxor i min garderob blivit mindre var att de unisont utropat ”Killevippen!” och därefter krympt.
Att så inte var fallet blev jag varse vid mitt senaste inköp av kläder, ty jag är nu uppe i byxstorlekar jag aldrig tidigare varit med om. Inte på längden, där håller jag banne mig samma mått som för 25 år sedan, men nu har omkretsen liksom kommit ifatt benlängden. Jag är numera lika rund som lång. Bedrövligt. Den enda fördel jag kan se är att jag nu slipper fundera på vad som är längd och vad som är bredd – jag är 36 tum på samtliga ledder. Samt att jag får mer tyg för samma peng.
Det får mig också osökt att fundera på varför bredd känns mer än höjd, och varför höjd i sin tur känns mer än längd. Att färdas fem mil på längden känns inte så märkvärdigt, men fem mil rakt upp i Thomas Di Leva-kosmos – då känns fem mil svindlande! Och 36 tum ben (de är oftast på höjden, eller i vertikallängd) känns ingenting mot 36 tum midja, vilket känns orättvist. Tycker jag nu, men så har jag också blivit part i målet.
En som likt majoriteten av samtliga läsare av denna blogg inte bryr sig ett jota om min byxstorlek är katten Jansson. Han är å andra sidan inte ens byxmyndig. Vilket vid närmare eftertanke kvittar då han är kastrerad.
Imorgon ska vi troligen tala om något minst lika ointressant.
Semesterbloggen 2020 – prolog
Kanaljer! Gamänger! Lymlar! Spjuvrar! Swingpjattar! Folkpensionärer!
Ja, oberoende av vad ni identifierar er som så är nästan ett års väntan nu över! Vecka 28 är alldeles snart här, och även om det i dessa märkliga tider (man ska tydligen säga så för att vara trendig) är svårt att få sommarjobb, så har Semesterbloggen även detta år lyckats få en anställning från och med vecka 28. Precis som vanligt, alltså. Vilket innebär att undertecknad inledningsvis även i år får dubbelarbeta någon vecka. Precis som vanligt, alltså. Vilket dock innebär att Semesterbloggen även detta år högst troligt får arbeta i sex veckor. På gott och ont.
Ja, bortsett från det lilla, lilla faktum att världen är lite uppochner så är allting som vanligt vad gäller Semesterbloggen. Den har inte ens bytt namn till det möjligen ack så mer trendiga Hemesterbloggen, ty nymodigheter och förändringar…pyttsan…det räcker och blir över med ”dessa märkliga tider” ovan.
Det finns således ingen anledning till oro – denna tolfte årgång blir precis likadan som tidigare. Vilket jag hoppas ska kännas tryggt.
En annan som likt Semesterbloggen inte utvecklas alls är Staffan Pärs (eller Stefan Pärs som han ursprungligen hette). Här sedd under sitt hejdundrande framträdande av sin största och enda hit, ”Mitt Lilla Rugbylag”. Inte ens hans hits förändras alltså.
Så snart ovanstående slagdänga med herr Pärs började ljuda hörde en viss Bagge av sig och ville ha Del av stimkakan…
Härmed förklarar jag 2020 års upplaga av Semesterbloggen för invigd!
