knegus

Som en del av er kanske minns så lyckades vår sengångare till hund rymma hemifrån i somras och vi var många som tyckte polisens agerande i samband med detta var lite märkligt. För de av er som inte orkar läsa hela händelseförloppet så kan i korthet sägas att hunden var redan inrapporterad som funnen till polisen vid vår anmälan. Han var vid vår anmälan dock ännu inte hämtad av dem från det ställe, 400 meter hemifrån, där han hittades. Till oss sade inte polisen något om att han redan hittats och inte heller höll de sitt löfte att höra av sig till oss när/om han hittades. Så vi var många som letade i flera timmar helt i onödan.

 

Nåväl, för en dryg månad sedan kom så polisens vidarefakturering från hundpensionatet (som hämtade hunden) för kostnaden för omhändertagande av hund. De ville ha 2.000 svenska riksdaler för detta; 1.700 för transport (en summa som i sig är högst diskutabel) och 300 för "uppstallning". Icke, tänkte jag, bestred fakturan och förklarade varför.

 

Och polisen höll tydligen med. Förra veckan kom nämligen ett mail om att de skickat ett kreditfakturaunderlag till ekonomiavdelningen. Och idag kom kreditfakturan -- på hela summan!

 

Ibland hjälper det uppenbarligen att säga till.

Det har gått ganska många år nu, men ibland så bara jag fastnar i tankarna och kastas tillbaka i tiden. Det är nog något naturligt, men det är inte utan att jag varje gång funderar över var tiden tagit vägen och börjar räkna åren. Och så sitter jag där och funderar. Och minns. Funderar och minns. Och vill inte att det som hände för länge sedan ska ha hänt. Men det har det ju.

 

Denna gång satte tankarna igång i samband med inmundigandet av en öl. Ölen var belgisk. Sorten heter Leffe. Leffe. Leffe-luring. En sådan skulle jag vilja dela med farsan, Leif. Far och son. Sextio respektive trettiofem år gamla i år. Pratandes om allt möjligt. En sådan skulle vi ha delat då.

 

Om vi bara fått möjligheten.

 

Leffe, och i bakgrunden en annan gammal man.