knegus

Att jag är en nostalgiskt lagd individ torde inte komma som en överraskning för någon av alla er som regelbundet frekventerar denna blogg. Tvärtom. Så när då några tio år gamla fotografier lades framför mitt fagra tryne så kunde jag inte undvika att förundras över att det som kändes som igår faktiskt var för betydligt längre sedan. Och då känna en saknad över den tid som flytt och som aldrig kommer åter.  

...Tjolanta! Enligt vissa även idag ”En mirakeltrasa mot sura miner.” Tusan vet om det inte stämmer.

 

Men om nu individen till vänster på denna bild numera är gymnasist, så torde det innebära att även snubben till höger, hur orimligt det än må låta, har åldrats så pass att han är närmare 40 än 30. Huga. Observera dock frisyren som inte alls uppvisar samma tunnhetstendenser som numera är fallet.

 

 Även om en hel del har hänt under de tio år som förflutit sedan bilderna togs...

 

 ...så är åtminstone litteraturen till stor del densamma. Åtminstone för vissa av oss.

 

 

Första arbetsveckan efter semestern är avklarad, och vad ska man då ägna sig åt? Jo, klassiskt fredagsmys så klart! På med hörlurarna och insup lite musik, fram med lite Lego och häll upp en liten whiskypinne i glaset så myser vi. Eller, hur är det man ska göra?

Allting har ett slut och så även semestern anno 2013. Det är alltså dags för det där dystra avslutet som blivit lite av mitt signum att avsluta varje års semesterblogg med. Orkar ni inte med dysterkvistar som bara gnäller och har ångest så vänligen hoppa över de tre följande styckena, tack.

Tittar jag tillbaka så synes känslorna och ångesten vara likartad mot tidigare år, även om det självklart känns värre nu när man är uppe i det (man glömmer ju så fort och dessutom har man ju överlevt tidigare år). Vilket på sätt och vis borde kännas tryggt; jag gillar ju inte osäkerhet. Frågan man ställer sig är hur fem veckor kunnat gå så snabbt? Och vad man egentligen har hittat på? Och varför det förhatliga mörkret och senare även kylan tvunget ska komma och ta plats? Idag är solen här uppe i 15 timmar och 23 minuter – två timmar mindre än första semesterdagen. Nästa gång den är uppe så länge skriver vi den 1 maj 2014. Inte utan att man redan börjar längta.

Känslan av att inte hunnit med en bråkdel av det jag någonstans trott mig hinna med är en klassiker, men en titt i backspegeln ger att en hel del trots allt gjorts. I år igen. Likaså är känslan av att inte ha hunnit njuta ordentligt av vår- och sommarhalvåret som vanligt överhängande; att jag trots att jag aktivt tänkt det inte hunnit insupa allt det goda med denna årstid som jag gillar. Det där med "att ladda batterierna" som det talas om. Ytterligare en titt i backspegeln ger dock att jag nog brukar lyckas med detta också, ty jag minns ju det goda och är bra på att minnas och njuta även i efterhand och kanske inte lika mycket i stunden. Det går ju trots allt inte att stoppa tiden. Jag lever nog för lite i nuet och längtar efter de goda svunna tiderna och oroar mig för kommande tider som man inte vet något om. Vilket givetvis är idiotiskt. Det får bli årets lärdom där jag skall försöka förbättra mig framöver. Det, och ta tag och få saker gjorda och inte skjuta upp en massa. Då går det ju dessutom att släppa det. Jag kommer att bli en lugnare och sundare människa efter semestern!

Nej, nu hoppas jag på en ordentlig nystart och att diverse frågetecken kan rätas ut. Tyvärr så nollar ju inte semestern ut allt tråkigt som fanns innan semestern, även om man kanske hoppas både det och tror att semestern varar en evighet. Precis som man trodde sommarloven gjorde när man gick i skolan. Fast de var ju faktiskt längre.

Så då återstår bara att tacka alla trogna semesterbloggsläsare för denna semester. Jag vet inte hur jag lyckats fylla ut alla dagar, för första dagen kändes det helt tomt i skallen, men nu sitter jag här med saker som inte fått plats. Bara en sådan sak. Men de ämnena kan sparas till senare. Om inte förr så kommer det väl fler semestrar...

Nu är det väl snart bara 46 veckor och fyra arbetsdagar tills det är semester igen, eller?

"Pisse-Lasse kan stanna ute, annars måste jag tvätta trasan idag igen!"

Detta är några av de första ord jag hör efter att jag klivit ur bilen. Säg detta på blekingska och ord kan i mina öron inte vara mer välkomnande. Möjligen att Pisse-Lasse, som är en katt, tycker annorlunda, men han har ingen rösträtt i denna fråga.

Dagens kosa styrdes mot släkt i Blekinge, en i semestertider traditionell utflykt. En utflykt där jag upplever en svårbeskrivbar värme och enkelhet och ett liv och en miljö som blir allt svårare att finna i dagens samhälle. En form av institution som håller på att dö ut, helt enkelt. Det ger tid för reflektion och får en att fundera över det stora i det lilla och vad som egentligen är viktigt. Och jag älskar det.

Jag älskar att där få höra små anekdoter och vardagsberättelser. Jag älskar att få höra att det är lika bra att själv plocka de omogna smultronen, för annars kommer någon annan och tar dem. Jag älskar att få höra vardagsbetraktelser om marknadsbesök Jag älskar att höra att anledningen till att en ort är bättre än en annan är att man kan ta sig dit utan att passera genom en rondell. Jag älskar att få uppleva den kombination av självklarhet och förvåning hos någon som plötsligt upptäcker att det ligger en femkrona i kaffekoppen...efter att hen druckit upp kaffet. Och framför allt älskar jag att på en fråga om hur det är med minnet få det självklara svaret att "jag har fortfarande ett bra minne, annars är det bara att ljuga lite".

 Anledningen till att årets kräftfiske blev inställt berodde helt enkelt på att det saknades en viktig ingrediens...

 

 ...nämligen vatten. Vi hoppas på bättre lycka nästa år. Som parentes kan nämnas att jag imorgon troligen skall fiska lite. Jag funderar på att ta med mig Darth Vader eftersom han är en jäkel på gäddaj.

 

-Gå nu och sätt dig! Du ska sitta i baksätet!

-Vardå nånstans?

 

 Vi avslutar med lite nostalgi de luxe: På denna skjutvall, när den var i bruk för en sisådär 25 år sedan, var jag som pojk väldigt glad om jag lyckades hitta...

 

 

 ...några tomhylsor i denna tunna (som ju fortfarande står kvar). Idag blev det dock b(l)om.

 

 

 

 

 

 

Ojojoj, vad saker och ting upprepar sig. Dagen idag har nämligen till största del ägnats åt garagestädning eftersom "allt blir mycket enklare och man känner sig mindre stressad om det är ordning och reda omkring en och nu ska det banne mig bli en nystart efter semestern och det ska hujeda mig aldrig bli oordning igen". Detta är inget jag har sagt tidigare. Dessutom far jag aldrig med osanning.

I vilket fall, mer spännande har inte min dag varit. Imorgon hoppas jag däremot på att snappa upp några härliga anekdoter... Mer om det då.

Åh, vad allt upprepar sig från semester till semester. Man har aldrig så mycket att göra som nu under de sista dagarna, vilket dock fungerar ångestdämpande.

Under ganska lång tid nu så har garaget varit en plats där man ställt in allehanda ting vid städning av andra utrymmen för att man ska ta tag i dem och få ordning "vid ett senare tillfälle, kanske semestern?".

 

 Där är vi nu, så det var bara att flytta runt sakerna (ej slänga, det kan ju vara bra att ha!) och så här såg det ut när jag gav upp för dagen. Återstår gör nu finliret och sedan hoppas jag på att det kan hållas ordning. Ingen som behöver...ja vad som helst, förresten? Säg då bara till, för jag har troligen hittat det.

 

Det är väl bara att erkänna att jag är nostalgiskt lagd. Väldigt nostlagisk, faktiskt, och ännu mera nostalgisk än vad som är brukligt i min ålder. Det är nästan så att jag tycker att nostalgin var bättre förr. Detta trots att jag vet att mycket beror på att man har en överdriven förmåga att minnas de bra och gemytliga stunderna från förr (för inte var väl lumpen, ni som gjort den, enbart alla de roliga minnen som återberättas?).

Liknande kan sägas om alla de ställen man besöker under sin sommarsemester och som är så mysiga och trevliga – det beror ju till största del på att det just är sommar. Återkom under övriga nio månader och det är inte bättre än hemma. Eller som en bekant sade häromdan: "Jag var i Kivik i vintras och gick en runda i centrum. Det enda som syntes till var en katt – i övrigt var det helt dött, ungefär som gamla Östeuropa." Inte direkt den bild av Österlen som säljs in till gemene man som enbart är där under sommaren.

Min nostalgiska sida beror till stor del på att det som hänt är säkert och inbegriper därför inga osäkerhetsfaktorer, åtrminstone inga större, jämfört med framtiden. Osäkerhet och därmed icke-kontroll är inget som harmonierar med mig. Att inte veta eller ha kontroll kan lätt innebära ångest.

Nåväl, dags att lämna detta stickspår. Idag slog mig tanken att jag i början av denna bloggs karriär begav mig ut på äventyr i skogen. Mycket riktigt, semesterdag 6 år 2009 handlade om detta. Därför tänkte jag, med risk för att detta blir väldigt meta, se hur det tidens tand har hanterat...skogen. Det är ju trots allt femårsjubileum...

 ...och här var det väl vi skulle svänga av...?

 

 

 Hmm, jag vill minnas att det var betydligt enklare att ta sig fram är år 2009. Som sagt, det var bättre förr!

 

 

 Det är vid tillfälle som detta som man saknar att man känner någon Stig...

 

 Då var det väl bara att bege sig in i klockriket – urskogen.

 

Bara att erkänna att jag hade fel, för jag trodde inte att jag skulle träffa en enda kotte.

 

 Men vad har hänt här!? Det lilla tornet är demolerat, förstört, tillintetgjort! Skandalöst! Bara att vända hemåt igen.

 

 

 För att avsluta denna lilla metanostalgirunda så hade det varit bättre om ligisterna valt att sänka mopeden i år när det inte finns så mycket vatten i ån. Men, men...

 

 

 Slutligen kan det från hängmattan rapporteras att det nu märks tydligt att vi går mot höst, ty solen orkar sig inte riktigt över trädtopparna. Positivt ur hängmatteliggandesynpunkt, men i övrigt...tragiskt.

 

 

 

 

 

Kanske berodde det på all inandning av lösningsmedel, alkydoljeångor, slipdammsmoln och thinnerwannabelacknaftedimmor, men bäst som jag idag gick där med en pensel i handen så slog det mig: Under alla de tillfällen jag tidigare lyssnade på musik så lyssnar jag, när övriga omständigheter så tillåter, numera allt oftare på pod-radio. Egentligen vet jag inte varför musiken fått en degraderad ställning i mitt liv, men en trolig förklaring är att det inte känns lika speciellt längre med en ny platta av någon nu när det mesta sker elektroniskt över nätet. Den där speciella känslan att på releasedagen av ett nytt album sätta sig i fåtöljen iklädd hörlurar och läsandes konvolutet...den finns inte längre. Jag saknar den tiden, men det kanske bara är ett uttryck för hur gammal jag är?.

Men, vad är det då jag lyssnar på i pod-radioväörlden? Jo, om vi börjar på Sveriges Radio så missar jag i princip ingenting av nedanstående:

• Bildoktorn (Trots att tummen är centralt placerad tycker jag det är skoj i mån av tid!)

• Elfving möter (Ja, jag närmar mig medelåldern, men jag gillar den varma mysstämningen.)

• Medierna i P1 (Aktuellt och snabbt vilket fått mig att fastna.)

• P3 Dokumentär (Oftast väldigt bra även om upplägget kan bli tjatigt, men det beror på ämnet.)

• På Minuten (Klassiker! 100 % närvaro!)

• Spanarna i P1 (En annan klasiker som är synonymt med fredag, E22-köer och helg.)

• Språket i P1 (Missar inte ett program.)

Nedanstående program lyssnar jag mer sporadiskt på beroende på vilket ämne som avverkas eller vilken person som är med:

• Sommar i P1 (Är ju även lite säsongsberoende...)

• Kaliber i P1

• Vetandets Värld

• Filosofiska Rummet

• P1-/P4-dokumentär

Av de renodlade podradioprogrammen har jag hittills blivit en mer eller mindre regelbunden lyssnare av följande:

• Värvet (Lyssnat sedan starten, gillar det lugna och vänliga upplägget. Dock ganska gästberoende.)

• Adam och Kompani (Enkelt och utan krusiduller. Är svag för Alsing.)

• Alex & Sigge (Har kluvna känslor för Schulman, men Sigge Eklund gillar jag skarpt (hans pappa var ju inte bara starkt bidragande till att jag läste ekonomisk historia och nationalekonomi en gång i tiden, utan även till att jag bytte bank...))

• Olof och Rickards Podcast (Olof är ju lite långdragen – hur blev den killen årets talarae? – men Rickard Olsson är helt ok.)

• Mattsson & Helin (Intressant om medielandskapet och tänket bakom vissa publicistiska ställningstaganden även om lite mer djup önksas. Även "kul" hur många pudlar de tvingas göra i varje pod; man är kanske inte så dum ändå...)

• Pådden med Olsson och Ekwall (Godkänd, men mer repetitiv än den borde vara – Ekwall behöver exempelvis inte i varjhe avsnitt påpeka sin musikinkompetens och Olssons minne av vad de redan behandlat kanske inte är det bästa.)

Utöver dessa har jag en del poddare som står på ingång, men jag vågar knappt ta tag i dem på grund av tidsbrist... Jag lyssnar redan med uppskruvad hastighet för att hinna med – illavarslande att stressamhället letar sig in även här...

Så, hur ser det ut för er, kära läsare, i denna fråga? Har jag missat något?

Ibland blir det inte alls som man planerat. Idag var en sådan dag. Jag hade nämligen planerat att, så snart den sista bilpoleringstrasan slängts, ta en lugn dag i hängmattan för att ladda upp inför kommande vecka, som ju är den sista semesterveckan och därmed den mest intensiva vad gäller saker som skall göras. Jag har ju till och med gjort en liten lista över vad som ska göras och kanske var det därför min planering för dagen sprack.

Jag tittade nämligen på listan och kände ett plötsligt behov av att...tjuvstarta. Fram åkte stålborstar, målartvätt, stege, penslar och färg. Och vid mörkrets inbrott hade jag en liten men klar ledning över nästa veckas att göra-lista. Samt alldeles för många kletiga färgklickar i håret. Det finns en uppenbar risk för en hårförkortning imorgon.

Bildbevis på detta? Tyvärr, det var svartmålning.

Som rapporterades redan igår så har nu semestern börjat gå in i den fas där all märklig semestergöra ska göras. Jag brukar göra en liten lista eftersom, har jag lärt mig, sådan ordning och reda är bra för mitt psykiska välbefinnande. Hade jag sedan verkligen gjort sakerna på listan hade det varit ännu bättre, men en sak i taget.

På nämnda lista finns en punkt vid namn "Tvätta och städa bilen". Jag kör en del bil, drygt 4000 mil per år brukar jag tillbringa bakom ratten, och jag har ett visst intresse av bilar. Men att hålla på och tvätta dem...icke. Varje gång jag står där och tvättar och putsar lite på bilen så lovar jag mig själv att aldrig göra om det eftersom det är så segt och tråkigt. Men likförbaskat står jag där igen nästa år. Och där är jag nu.

 ...men inte ens katten trodde sina ögon – började jag verkligen att tvätta bilen!?

 

 

 Jovars, och det blänkte väl lite mer efteråt?  

 

 

Imorgon tänkte jag fortsätta med polering och annat. Jag brukar inrikta mig på att få en blank och fin motoruhuv eftersom det är den jag ser när jag kör bilen i fråga. Inte tusan har jag glädje av att dörrarna blänker då, eller hur?

 

 

 PS. Detta kom just in! Kom inte och säg att det inte händer saker här i metropolen Vinslöv! DS.

Hmm, det kanske inte var så farligt ändå att fylla 36? Men det är trots allt som så att jag nu är närmre 40 än 30 och fasen vet om jag snart inte kvalificerar mig för att kallas medelålders? Var går den gränsen, förresten?

Ja, jag erkänner att jag har en viss åldersnoja, även om jag vet att alternativet mot åldrandet kanske inte är så trevligt. Jag slits mellan att känna rädsla över att bli äldre och tacksamhet över att jag faktiskt får bli det. Rädsla över att jag har missat något och tacksamhet över den kunskap och erfarenhet jag samlat på mig. Och en osäkerhet i att jag nu förväntas kunna en massa som jag inte har den blekaste aning om och irritation över att förväntas göra en massa saker som inte är jag. Månne är jag bara inte i fas med omvärlden. Eller är inte den i fas med mig?

Egentligen har jag inte så mycket emot att bli äldre. Även om jag många gånger tvivlar på att jag bär på en större kunskap nu än för tio år sedan så vet jag innerst inne att jag samlat på mig en del kunskap och erfarenhet som inte är så dum att ha. Och jag närmast älskar situationer där jag får bekräftat att det är så.

Men det är just vad åldrandet, förr eller senare, slutligen mynnar ut i som jag inte riktigt gillar. Jag har svårt att förlika mig med att min generation inte längre är den yngsta vuxengenerationen. Jag har svårt att förlika mig med att det finns "vuxna" som är så pass mycket yngre än jag att jag ska vara någon form av förebild. Jag har svårt att förlika mig med att jag inte längre "kan mycket för min ålder" utan istället "har barnasinnet kvar". Jag har svårt att förlika mig med att min ena läkare är yngre än jag. Dessutom har jag snart mer hår i näsan och öronen än på hjässan. Sammantaget får det mig att känna mig mossig och barnslig på samma gång.

Trettiosex år. Kan jag nu kalla mig dubbelmyndig? Grattis till mig själv, förresten!

Den 31 juli och den i mina ögon sista sommardagen. Ja jag vet att jag är relativt ensam om att tycka det, men även om augusti ofta har fint sommarväder så känns det nu som en tydlig brytpunkt i att dygnets ljusa tid nu snabbt blir allt kortare – som för att förebrå oss om vad som komma skall. Låter jag negativ? Det är jag också, och som lök på lök på laxen så ,fyller jag även år imorgon...och blir lika gammal som Alfons Åbergs pappa. Svårt att känna sig ung och pigg och positiv då.

Jag återkommer i ämnet, troligtvis under morgondagen.