Semesterdag 2, den 7 juli 2020

Att sommaren 2020 kommer att bli ovanlig råder det nog inga tvivel om. Vi kan inte röra oss lika fritt som vi är vana vid och många av de evenemang som annars hör sommaren till blir inte av, vilket säkert även kommer att påverka Semesterbloggen.

 

Därför är det extra trist när man tar del av av dagens nyhet att folk som trots allt ändå måste förflytta sig tydligen är en extrem riskgrupp:

 

 

 
 Hoppas innerligt att de åtminstone var utrustade med fallskärm….

 

 

Imorgon ska vi tala om något mer traditionellt



Semesterdag 1, den 6 juli 2020

Efter dagens arbetspass (ordinära semestersysslor får vänta lite till) slog det mig att jag länge har levt i vad som visat sig vara en villfarelse, nämligen den att jag fortfarande skulle vara en smidig och smärt pöjk. Jag har helt enkelt trott att anledningen till att samtliga byxor i min garderob blivit mindre var att de unisont utropat ”Killevippen!” och därefter krympt.

 

Att så inte var fallet blev jag varse vid mitt senaste inköp av kläder, ty jag är nu uppe i byxstorlekar jag aldrig tidigare varit med om. Inte på längden, där håller jag banne mig samma mått som för 25 år sedan, men nu har omkretsen liksom kommit ifatt benlängden. Jag är numera lika rund som lång. Bedrövligt. Den enda fördel jag kan se är att jag nu slipper fundera på vad som är längd och vad som är bredd – jag är 36 tum på samtliga ledder. Samt att jag får mer tyg för samma peng.

 

Det får mig också osökt att fundera på varför bredd känns mer än höjd, och varför höjd i sin tur känns mer än längd. Att färdas fem mil på längden känns inte så märkvärdigt, men fem mil rakt upp i Thomas Di Leva-kosmos – då känns fem mil svindlande! Och 36 tum ben (de är oftast på höjden, eller i vertikallängd) känns ingenting mot 36 tum midja, vilket känns orättvist. Tycker jag nu, men så har jag också blivit part i målet.

 

 

En som likt majoriteten av samtliga läsare av denna blogg inte bryr sig ett jota om min byxstorlek är katten Jansson. Han är å andra sidan inte ens byxmyndig. Vilket vid närmare eftertanke kvittar då han är kastrerad.

 

 

Imorgon ska vi troligen tala om något minst lika ointressant.

 

 


Semesterbloggen 2020 – prolog

Kanaljer! Gamänger! Lymlar! Spjuvrar! Swingpjattar! Folkpensionärer!

 

Ja, oberoende av vad ni identifierar er som så är nästan ett års väntan nu över! Vecka 28 är alldeles snart här, och även om det i dessa märkliga tider (man ska tydligen säga så för att vara trendig) är svårt att få sommarjobb, så har Semesterbloggen även detta år lyckats få en anställning från och med vecka 28. Precis som vanligt, alltså. Vilket innebär att undertecknad inledningsvis även i år får dubbelarbeta någon vecka. Precis som vanligt, alltså. Vilket dock innebär att Semesterbloggen även detta år högst troligt får arbeta i sex veckor. På gott och ont.

 

Ja, bortsett från det lilla, lilla faktum att världen är lite uppochner så är allting som vanligt vad gäller Semesterbloggen. Den har inte ens bytt namn till det möjligen ack så mer trendiga Hemesterbloggen, ty nymodigheter och förändringar…pyttsan…det räcker och blir över med ”dessa märkliga tider” ovan.

 

Det finns således ingen anledning till oro – denna tolfte årgång blir precis likadan som tidigare. Vilket jag hoppas ska kännas tryggt.

  

 En annan som likt Semesterbloggen inte utvecklas alls är Staffan Pärs (eller Stefan Pärs som han ursprungligen hette). Här sedd under sitt hejdundrande framträdande av sin största och enda hit, ”Mitt Lilla Rugbylag”. Inte ens hans hits förändras alltså.
 

  

 Så snart ovanstående slagdänga med herr Pärs började ljuda hörde en viss Bagge av sig och ville ha Del av stimkakan…

 

 

Härmed förklarar jag 2020 års upplaga av Semesterbloggen för invigd!


Nyare inlägg
RSS 2.0