knegus

Det är inte utan att det tittar fram en liten nostalgisk år i ögonvrån när det slår mig att det idag den 22 februari är exakt tio år sedan som Stellan Sundahl gick bort. Tio år kan synas vara en lång tid men samtidigt känns det inte som om det var så länge sedan. Under min uppväxt var han lite av en husgud (om man nu kan säga så); på 80-talet följde jag "Helt Apropå" (lillgammal, jag?) och från mitten av 90-talet var jag en hängiven beundrare av "Snacka om nyheter".

Idag tänkte jag därför se om det fanns några klipp från det sistnämnda programmet på Youtube, men tyvärr fanns det väldigt lite av den varan. Men det lilla som fanns återväckte en mängd minnen -- vilket kanonprogram det var! Och det finns många skämt som är lika roliga nu som då.

Varför, kan man då fråga sig, har ingen tagit sig för att sammanställa en DVD med exempelvis det bästa från "Snacka från nyheter" från den här tiden? Eller från "Helt Apropå" med för den delen? Det måste ju vara en guldgruva att gräva ur! Har vi några frivilliga? Jag lovar att vara den första som köper ett exemplar.

Jag har egentligen ett märkligt förhållande till kaffe. Jag är inte lika beroende som en del andra, men jag tycker det har en mysfaktor i sig. Jag kan mycket väl bli sugen på en mugg, brygga en kanna och hälla upp -- och sedan glömma att dricka det. Då är det bara att hälla ut det kalla och hälla i varmt kaffe från bryggaren -- bara för att glömma bort att dricka det. Så kan det hålla på tills jag är nere på nivån där kaffet övergått till någon asfaltsliknande konsistens och om inte förr så tar jag en klunk då, mest för att inte hela kannan som bryggdes skall kännas förgäves (ehuru myskänslan trots allt gjort att det inte är helt bortkastat).

Nåväl, idag är en dag då kaffet faktiskt dricks upp och det var mitt i en sådan kaffeklunk som jag bara kände mig tvungen att leta fram nedanstående klassiker igen:



Köffet inmundigas nu till tonerna av Steve Vai och en brummande tvättmaskin.

Jag vet inte om det är ett tecken på att jag samlat på mig fler eller färre vuxenpoäng, men i vilket fall tänkte jag skriva några rader om något som alla synes ha en åsikt om: Melodifestivalen. Festivalen i sig innehåller väldigt sällan någon musik som jag skulle lyssna på i normala fall, men som en kul grej kan hela spektaklet fungera som just...en kul grej.

Så här efter tre deltävlingar kan jag konstatera att kvällens deltävling i Leksand var den klart sämsta denna omgång -- ja kanske till och med den sämsta deltävlingen någonsin. Om någon rättvisa funnits skulle kvällen deltävling mycket väl kunnat vara en placeringsmatch om platserna 25 till 32. Hur går egentligen tankarna hos de som sätter samman de olika deltävlingarna? Och hur låter egentligen de över 3000 bidrag som inte kom med i tävlingen? Det är inte utan att man ryser bara vid tanken.

Vidare bara måste jag skriva några rader om Petra Mede. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är det sämsta, Mede eller manuset. Men de få gånger som det infinner sig något i manus som egentligen är ganska roligt så förstörs det av att Mede får det att låta så förbaskat inrepeterat och utan den minsta spontanitet att man riktigt känner hur skämtet gör en taskig landning om än på korrekt bana. Det ska dock sägas att hon faktiskt blivit bättre för varje deltävling -- mycket av mellanstadieredovisandet där det stirrades i och läses innantill från manuslappar hela tiden är borta, men det är en bit kvar till att få godkänt. Hon bevisar åtminstone att alla som vill faktisk kan få "jobba inom media"...

Röstningssystemet är en annan beståndsdel som fått mycket kritik denna säsong och det klagas på att fortfarande efter tre deltävlingar så är det omöjligt att förstå. Här måste jag dock säga att om man följer spektaklet och fortfarande inte förstår hur röstningen går till så finns det fortfarande en möjlighet att man besitter alla nödvändiga komponenter, men det är högst tveksamt att de är korrekt ihopsatta. Så himla svåra är de faktiskt inte att förstå. Att de sedan är totalt fåraktigt upplagda och totalt motarbetar sitt eget syfte (de förstärker inte spänningsmomentet utan gör det bara segt och utdraget) är en annan femma.


Såja, nu återgår jag till dagens artist -- Tori Amos (som med tanke på det förbenade vädret döpts om till Tore Snömos).

Jag har nu varit förkyld snart en hel vecka. Snörvlig, med ögon som prins Bertil hade varit stolt över och en hals som omöjliggör det för mig att hålla min normala svada (till glädje för somliga skulle jag tro). Men visst är det konstigt hur förkylningar är upplagda? Något måste ha gått helt snett i planeringen av dem:

När man är förkyld blir man trött och seg och man behöver således mer sömn. Men sova kan man inte, för intar man horisontalläget så ökar per automatik förkylningen i intensitet vilket omöjliggör minsta tupplur. Stiger man så upp så minskar intensiteten och vissa perioder är man på gränsen till symptomfri, men då är man så trött att man inte orkar göra något utan bara vill lägga sig. Fast det går ju inte enligt ovan...

Detta medför även att man inte kan stanna hemma från jobb även om man har världens dunderförkylning, ty det är ju så att man är friskare på jobb än hemma. Om man nu inte arbetar inom ett yrke där horisontalläge är vanligt förekommande (och nej, den branschen är inte jag i!). Med all denna kunskap kan vi dock dra den intressanta slutsatsen att när någon säger att de stannat hemma från jobb på grund av förkylning så vet vi vad de arbetar med...snuskhumrar...

Det är sannerligen inte konstigt att man funderat över vilket rikspucko det måste varit som uppfann förkylningen.

Visst är det skönt när man får lite avlastning i sina vanliga sysslor? Normalt så brukar jag göra mina tavlor alldeles på egen hand, men nu har jag banne mig fått en tavla och kan ta det lite lugnare ett tag istället. Lysande!

På grund av olyckor i trafiken och mitt bristfälliga intresse för att sitta i bilköer så undvek jag höromsistens denna syssla genom att istället ta en runda på ett City Gross-varuhus. Sin vana trogen signalerade då mitt livsmedelscentrum i hjärnan att något dylikt inköp kanske vore passande, så sagt och gjort -- jag bromsade in på livsmedelsavdelningen.

Efter idoga ögonkast så fann jag något intressant för en whiskyfåne som undertecknad att inmundiga vid hemkomsten: "Bror Jakobs Whisky. Rökt skinka. Berusande god." Dryga hektot inhandlades för intag efter ytterligare några mils "undvikande av halk-körning" (men det är ju så härligt med vinter!).

Dock måste något hänt när jag kom hem, ty av whiskysmaken fanns inga spår och särdeles berusad blev jag inte heller. Det smakade helt enkelt bara rökt skinka och efteråt kändes det också bara som om det var just det jag tuggat i mig.

Åh denna falska marknadsföring!

Så har då vintern återigen gjort ett försök att inta även denna del av landet. Och återigen hörs en del spridda positiva uttalanden om hur skönt det är med detta väder; ett uttalande som för mig är totalt obegripligt. Låt oss se på vad vintern bland annat består av:

• Kyla. Vem gillar att frysa? "Men det är så fin luft och så friskt när solen skiner." Visst, men det kan det vara utan att det är minusgrader modell tvåsiffrigt.

• Snö. Vem gillar en vit massa som bara följer med in och gör det blött överallt? Vem gillar en vit massa som gör det svårare att ta sig fram?

• Halka. Vem gillar att tvingas göra bilresor med livet som insats och som dessutom tar dubbelt så lång tid?

• Mörker. Vem gillar att det är mörkt långt mer än hälften av dygnets timmar? "Men snön lyser ju upp!" säger den märkliga vinteroptimisten. Jovisst, men var det någon som gillade snön i första läget? Ont skall med ont fördrivas, eller vad är det frågan om?

• Uppvärmningskostnad. Vem gillar att betala en massa bara för att hålla värmen inomhus? Om nu kylan vore så härlig skulle man ju kunna ha kallt inomhus också, men icke, där går på något vis gränsen även för vinterälskarna.

Inte mycket positivt med vintern alltså, så jag tror banne mig att jag fortsätter att ha bilen på tomgång extra länge bara för att skynda på växthuseffekten.

Det har på senare tid, och även en tid dessförinnan, klagats en del på våra polisers oförmåga att klara upp brott, men de är ju faktiskt inte alltid ute och cyklar. Jag sprang nämligen på en artikel som handlade om en försvunnen kvinna där jag helt förbluffad kunde läsa att:

"Polisen utgår dock från att hon kan befinna sig antingen i Sverige eller utomlands."

Vad ska man säga? Det är ju inte helt enkelt att förneka detta påstående! Jag känner att polisen är något på spåren; de är på väg att upprätta sin heder igen. De vil! De kan! De ska!

Efter regn kommer mer regn! Och efter ett besök på IKEA kommer...montering av allehanda IKEA-inköp... Det var alltså nu det var dags; IKEA-inköpen skulle förvandlas till något praktiskt och användbart. Men även denna gång gick det faktiskt bättre än man kunnat befara, och det var bara att konstatera att ryktena som ständigt florerar angående saknade monteringsdetaljer i IKEAS paket är högt överdrivet -- allt var medskickat även denna gång.

Vad som dock slog mig var att jag, en individ som för bara ett par år sedan hade tummen placerad på ett ställe som gav den blåsor när jag applåderade, nu utan bekymmar inte bara kan montera IKEA-möbler, utan även som den värsta Timell bygga en egen sängkonstruktion inkluderandes köksskåp, reglar, kraftiga sågmaskiner och mängder av skruvar! Och det utan att utbrista i mer än 17 olika svordomar. Otroligt!

Imorgon ska jag fortsätta dessa praktiska övningar, av många titulerade eskapader. Då skall det även blands in lite ellära och kabelsammanfogning i konceptet, så då gäller det att vara i stöt. Och nu när termometern visar sig från sin negativa sida tror jag minsann att jag ska salta lite för att undvika sladd. Kontaktsvårigheter är inget jag vill vara med om.