knegus

Idag tycker jag bestämt att vi tar en liten bilderberättelse...

Folks semestrar är nu i allmänhet slut, ungarna har börjat skolan och semesterträngseln har därmed minskat. De enda som återstår är glada pensionärer och märkliga tyskar och danskar som inte förstår att semestertiderna är finito nu. Vad gör jag då? Jo, åker ut på en liten tur för att kontrollera läget i några av våra orter.

Jag minns en tid när man för att koppla av kunde sätta sig och läsa en bok. Ja just det, man satt och läste en bok och ens huvudsyssla var just att läsa den bok man höll i sina händer.

Givetvis kunde inte detta få fortgå i vårt allt mer sönderstressade samhälle, så för ett antal år sedan tog ljudböckerna, från att i princip ha varit förbehållna synskadade, allmänheten med storm. Stressamhällets happy hour var här och hux-flux var det möjligt att "läsa" en bok samtidigt som man gjorde något helt annat. Två sysslor till priset av en. Effektivitet de luxe!

Och många gånger väldigt praktiskt och bra, det ska erkännas. Men samtidigt kan jag inte undvika att se det som ett tecken över på vårt stressamhälle där mer ska hinnas med på kortare tid.

Det är möjligt att jag kan kallas naiv, men någonstans inbillar jag mig att det inte är en omöjlighet. Någonstans vill jag tro på godheten i alla människor tills något annat är bevisat. Människan utger sig trots allt för att vara en intelligent varelse, men det är långtifrån alltid denna så kallade intelligens går hand i hand med rationellt och etiskt handlande. För när man förstör för andra utan att det går att finna någon egen vinning i det mer än just förstörande, och möjligen en imponerandepoäng i coolhet hos polarna, så blir jag lite tveksam i min grundsyn. Jag vill kunna leva i ett samhälle där det i princip ska kvitta om du låst din dörr eller ej, ty folk förstår ändå skillnaden på ditt och mitt.

Söndag förmiddag. Jag beger mig ut för den sedvanliga hundturen. Genast lägger jag märke till att mopeden inte står parkerad där den stod vid nattens hundkisstur vid ettiden, det vill säga fem meter från husets ingång i skenet av två stycken lampor. Inget konstigt med det det; mopedinnehavaren kan ju ha kört någonstans.

Hundturen fortlöper.  När vi passerar längs med bäcken ser jag en välbekant färg skimra nere i vattnet. Jag tittar närmare och ser att det ju är...den saknade mopeden! Någon har alltså under natten gått in på vår tomt, slitit med sig mopeden och när personen (eller personerna) inte lyckats få igång den slängt ner den i en bäck ett par hundra meter bort.

Och det är det som gör mig aningen förbannad. Okej för att man beger sig in på någons tomt, stjäl egendom därifrån för att få någon egen vinning av det; i det fallet kan jag trots allt förstå tanken hos förövaren. Men i detta fall handlar det bara om ren och skär förstörelse utan någon som helst vinning hos förövaren (bortsett från, om uttrycket ursäktas, eventuell kick...) och då har jag svårt att förstå det hela.

Var förövaren står att finna är för mig också ganska klart. Inte alls långt härifrån var det nämligen under nämnda tid en form av kräftskiva (se även nedan) med en hel del personer av olika slag i rörelse. För mig är det glasklart att någon/några av dessa vid tidpunkten för sin hemfärd tyckt det skulle vara bekvämt att använda sig av en moped. Tyvärr får jag väl tillstå att de fördomar jag trots allt har säger mig att dessa inte har CSN som sina största fordringsägare, men jag kan ha fel.Måhända är det som så att den cykel som under natten dykt upp och nu står lutad mot vår stengärdsgård är förövarens inbyte?

Polisen, kanske någon läsare nu undrar? Jo, det är anmält, men sådant här är ingenting som de sysslar med. Till viss del förstår jag dem, men samtidigt är det sådana här händelser där 15 minuters engagemang från polisens sida hade gett dem så mycket bättre förtroende hos allmänheten.

Det är något märkligt med denna semester, för även om den tog slut för ungefär en vecka sedan så lever den än. Jag har nämligen, efter att ha arbetat en vecka nu, semester ytterligare en vecka. Och då är det ju inte mer än rätt att även semesterbloggen får fortsätta ett tag till. Den och jag lever ju i en slags symbios.

Det kan inte utlovas att det blir dagliga inlägg som i den ordinarie bloggen, men ett och annat ska väl fås med innan hösten på allvar knackar på dörren och vill in... Då kör vi!

Sista dagen på semestern och då kanske det är dags för en liten sammanfattning? Den där lite dystra som jag brukar skriva vid varje semesterslut.Jo, jag tycker tyvärr nog det.

Som brukligt varit de senaste åren så har även denna semester känts lite som ett antiklimax. Förstå mig nu rätt. Anledningen är att jag bygger upp förväntningar att under semestern hinna med allt det som jag tidigare under året har skjutit upp till semestern eftersom jag inte hunnit/orkat med det löpande under året. Samtidigt ska jag hinna med att "vila upp mig" och göra saker jag känner att jag vill -- ja, att ha just det som jag kallar semester -- och dessa två storheter kan vara svåra att kombinera. Jag tror det faller tillbaka på att jag generellt ställer för höga krav på mig själv vad som ska göras beroende på att saker ej hunnits med löpande under året. Det är enkelt att löpande skjuta det framför sig till semestern, ty när man går där under vinterns så känns semestern både avlägsen och lång. När jag nu inser att långtifrån allt det uppskjutna hunnits med så känns det milt sagt...kluvet. Precis som det brukar kännas nu när jag tänker efter.

Vad beror då detta på? Jo, helt enkelt att det varit för mycket annat. Tiden sedan föregående semester har många gånger varit nästintill ett rent helsike med många krav och måsten, både interna och externa. Dock måste sägas att en del av det som klarats av under denna tid är jag ärligt talat stolt över. Det är inte varje år jag är stolt över något jag fixat, därtill är min blygsamhet för stor och mitt externa bekräftelsebehov för litet, men att jag utefter rådande omständigheter lyckades fixa vad jag gjorde -- och hur jag gjorde det -- de där två dagarna i slutet av november är jag stolt över.

Men vi går nu obenhörligen mot mörkare och kallare (års)tider och det är inget jag uppskattar. Dagarna blir nu snabbt allt kortare ljusmässigt sett. Dagen jag gick på semester var solen uppe i 17 timmar och 24 minuter. Idag är solen uppe 15 timmar och 18 minuter, vilket är en minskning med mer än två timmar. Nästa gång dagen är lika lång som idag skriver vi den 30 april 2013. Det är inte utan att jag redan längtar dit, även om jag även i år tänker ta med mig det positiva med semestern in i resten av året. Men jag vet att det brukar inte hålla. Det är nog läge att jag lär mig att säga nej till vissa saker så att jag hinner med det som är viktigt. Det får bli den lärdom från denna semester som jag skall försöka leva efter.

Nej, nu ska jag snart ta mig an en ny arbetsvecka. Därefter ska jag vara ledig en vecka. Jo, ni läste faktiskt rätt. Jag tyckte det var en lagom inskolning för mig att börja hösten så. Därefter är det ju faktiskt nästan höst på riktigt så då kanske det inte känns lika tungt.

Så, om inte förr så finns det en stor sannolikhet att vi hörs av igen under vecka 34...

Idag har jag haft besök av vad man nästan kan kalla min extrafamilj. En av de saker som länge -- det är inte första året -- legat på listan över saker som ska hinnas med på semestern. Äntligen blev det av och det var hur bra som helst.

Dessutom så är det nu sannolikare än någonsin att en gammal avsomnad karriär återuppstår; första stapplande steget är taget.  Det hade varit skoj, och nyttigt för mig, om jag åter blir fast. Vi får se hur det utvecklar sig -- en del hänger på den ack så viktiga fikan.

Formellt sett tog semestern slut idag. Klockan 16:30 tackade den för sig och övergick till att vara en helt vanliga j-a helg. Om någon vet var denna semester tog vägen så kan ni väl vara vänliga och höra av er? Som tack semesterbloggar jag likt tidigare år fram till och med söndag.

Nåväl, som den trogna läsaren av denna blogg märkt så har fjolårets stjärna, Med. och Fil. Doktor Henrik Berg, i år lyst med sin frånvaro. Det är därför på plats att här avsluta med ett visdomsord från denna man, denna gång under rubriken "Sängkläder på hotell":

Det är verkligen ingen trevlig sak att gå och lägga sig i en säng på ett hotell, om man fått blick för den "osynliga" smittovärldens hemligheter!

Tänk på det alla ni som firar er semester boendes på hotell!

Det är med viss munterhet jag tar emot nyheten att Maud Olofsson har fått skattebetalrna att stå för fiolerna för en representationsmåltid...som han haft med sig själv. Här har hon, likt många andra politiker, talat vitt och brett om hur småföretagarvänliga de är och om alla de förenklingar för företagandet de gjort. Uttalanden som i och för sig inte riktigt har stämt med den bild som de som arbetat ute i verkligheten har haft, men ändå.

Men nu är det ändring på det! För säga vad man vill -- det är svårt att förneka att det är väldigt småföretagarvänligt att tillåta avdragsgill representation med sig själv...

Idag kom den. Kylen alltså. Kylen som skall ersätta den frysbox vi haft i skafferiet; en frysbox som har ersatts av en annan frysbox vilken står ute i ormdelen av garaget, det vill säga i snickarboan.

Den anlände tidigt på morgonen, strax efter klockan åtta närmare bestämt. Transportkillarna skrockade lite när de lämnade den och sade att jag skulle vara glad att det inte var en tvättmaskin, ty sådana väger mellan 70 och 80 kilo. De visste dock inte att detta var en kunskap jag redan hade efter att ha hjälpt till att bära en sådan tingest ner i en källare enbart några dagar tidigare. Varför de kom på tanken att jag skulle ha beställt en tvättmaskin när behovet bestod av ett kylskåp har jag dock ännu inte förstått.

Efter att ha fått vila några timmar i det fina förmiddagsvädret så togs kylskåpet in under senförmiddagen. Längre vågade jag inte vänta då det finns en del individer av östatsursprung, åtminstone av deras bilar att döma, som stryker omkring här och praktiserar en egen form av återvinning. De kör helt enkelt efter stängningsdag och hämtar vitvaror från en närbelägen återvinningsstation här och då vet man aldrig hur stor upphetsningen skulle bli om de fick se ett nytt kylskåp som bara stod och skräpade.

När så skåpet var intaget påbörjades operation dörromhängning. Enkelt tycker vissa, i helvete heller tycker andra så snart de märker att instruktionerna till denna åtgärd är skrivna med en hittepågrammatik vilka dessutom skall innefatta samtliga modeller som tillverkaren har på marknaden. Men det gick bra, och svordomar hjälpte bra för att hålla värmen (vilket i sig kan tyyckas märkligt i kylskåpssammanhang)..

Med dörren på rätt håll baxades skåpet in och placerades på sin plats i skafferiet. Trångt men gemytligt, är ledorden för detta skafferi. Efter en del svett så stod dock åbäket på plats och det var enbart dags att omorganisera hyllorna.

Sagt och...inte gjort... Detta är en kylskåpsmodell där dörren måste öppnas i uppskattningsvis 135 grader för att en hylla ska kunna tas ut och sättas i annat läge. Ett mycket uppskattat drag av den som designat kylskåpet i fråga och som verkligen understryker vikten av att industridesigners har en universitetsutbildning. Dock hade denna designer missat att en sådan dörröppning ej är praktisk genomförbar i vårt lilla skafferi. Men va tusan, det räckte så väl med G på den tentan.

Så det var bara att baxa ut möget igen, omorganisera hyllorna och baxa in skåpet igen. Och må djävulen ta den som nu vill ändra placeringen av hyllorna, ty nu finns det även hinder i form av väggfasta hyllor för att ytterligare försvåra en förflyttning av kylskåpet i fråga.

Slår på OS-sändningarna och det är boxning. Jag förflyttas 20 år tillbaka i tiden. Det är OS i Barcelona. Vi sitter i de småländska skogarna vid en liten TV på 14 tum och tittar på boxning. Morfar koncentrerad men samtidigt skrattandes. Ivrigt kommenterar han varje träff med diverse olika uttryck. Genuina morfar-kommentarer. Morfar älskade att titta på boxning. Saknar honom.

Med risk för att se ut som den dysterkvist som jag är så så vill jag bara meddela att idag, den 6 augusti, är sista dagen för året som solen på min breddgrad går ner efter 21:00. Nästa gång det sker är den 9 maj 2013. Må det gå fort.

Det var bara det.

Vad inte många vet är att det inom mig bor en liten Ernst. Ernst Kirchsteiger alltså. Det är faktiskt så okänt att jag inte ens känner till det själv. Men ibland tittar han fram, kniper tårna om den lurviga ryamattan och insuper rummets atmosfär så till den milda grad att det inte blir något över till övriga. Just det här att Ernst insuper rummet är det som fysikerna kallar det krökta rummet.

Idag var en sådan dag när Ernst tittade fram, och se vad som hände...

Jaha, så var semestern snart slut... Hur jag märker det? Jo, på att jag på sistone börjat göra lite nyttiga saker. Ni vet, sådant som man under årets resterande elva månader säger sig skall göras på semestern. Som att måla om balkongräcket som man så genomtänkt plockade ner för tre år sedan eller vad det var.

Så nu har jag ägnat stora delar av kvällen och en bra bit av natten åt att grundmåla en massa identiska träbitar. Det tog uppskattningsvis fem timmar effektiv tid. Och då talar vi bara om grundmålningen; lägger vi till förarbete i form av slipning och tvättning så blir tidsåtgången så stor att jag inte vill tänke på den. Det är ju egentligen inte klokt att polackerna tar semester när man behöver dem som bäst.

Nåväl, nu ligger det hela på tork. Turligt nog fixar träbitarna det på egen hand.

Idag var den stora jaktdagen. Dagen då vi gav oss ut för att finna den familjemedlem som nu varit borta en vecka och som enligt beräkningarna ska vara borta en vecka till. Vi tänkte att ett litet besök kanske skulle vara på  sin plats och medlemmen i fråga tyckte att det kunde kombineras med utbyte av viss packning samt påfyllning av godisförrådet.

Sagt och gjort, kosan styrdes mot något som de kallar scoutläger. Mottagandet blev varmt, och undertecknad fick den första och kanske även den längsta kramen av objektet i fråga.

Scoutläger kallades det...

Jag har länge varit av med min ena tumme, men så idag tittade jag i handen och där var den ju. Glad över detta upphittande kände jag mig nödgad att göra något praktiskt. Göra något som innehöll delar från såväl Hajk, Äntligen Hemma som de gamla träslöjdslektionerna med Conny och Sten Engquist. Jag gick helt sonika till min bänk för ett tänk, undvek att sabba borren och snitsade till en trevlig dörrstopp. Mer händig än så blir jag aldrig.

Så var det dags att fylla år igen. Denna gång trettiofem, eller halvsjuttio som jag säger. Det är nu om inte förr som man peakar. Man står precis på gränslandet mellan att vara vuxen och inte. Man står precis på gränsen mellan att vara 50 eller 20.

Det inkom ett meddelande igår från Blekinge. "Vi ska fiska kräftor imorgon klockan 16." Så det var bara att packa in allt i bilen för att kunna återse Blekinge och en del av dess invånare enbart tre dygn efter senaste besöket. Tätt kan tyckas, men icke. Detta är ju en plats och folk som jag tycker om.