Morfar
För tre veckor sedan gick min morfar ur tiden. För en vecka sedan begrovs han. Det känns alltid tugnt när en del av ens rötter tynar bort; när någon som man delat mycket tid med och som alltid varit med plötsligt försvinner. När historien tas ifrån en och den gemensamma nämnaren till många minnesvärda episoder ur ens liv för evigt försvinner. Då känns det förbaskat tomt.
Det har slagit mig hur lika vi var. Det är med största sannolikhet han som fått mig att aldrig släppa den pojkaktiga och tramsiga sidan inom mig; han som fått mig att bli den som förstått att inget blir bättre av att gå igenom livet gravallvarlig. Samtidigt som vi båda haft en betydligt allvarligare och djupare sida. Tveeggade. På grund av denna likhet finns han alltid kvar inom mig.
På samma sätt kommer många av hans hos mig klassiska citat leva vidare. Kor i cykelställ, klatschande rövballar, hutteboll, "jag skulle ju bara skrämma pågarna" och, inte minst, "morsan, vad är det vi spelar?" kommer för evigt att finnas här. Tyvärr kommer de aldrig mer att få avnjutas live.
Fridens liljor, morfar! Med långa skaft.
Hakat upp sig...
