Det har slagit mig hur lika vi var. Det är med största sannolikhet han som fått mig att aldrig släppa den pojkaktiga och tramsiga sidan inom mig; han som fått mig att bli den som förstått att inget blir bättre av att gå igenom livet gravallvarlig. Samtidigt som vi båda haft en betydligt allvarligare och djupare sida. Tveeggade. På grund av denna likhet finns han alltid kvar inom mig.

På samma sätt kommer många av hans hos mig klassiska citat leva vidare. Kor i cykelställ, klatschande rövballar, hutteboll, "jag skulle ju bara skrämma pågarna" och, inte minst, "morsan, vad är det vi spelar?" kommer för evigt att finnas här. Tyvärr kommer de aldrig mer att få avnjutas live.

Fridens liljor, morfar! Med långa skaft.