knegus

Det tycks hända med jämna mellanrum och nu var det dags igen. Att jag bara stannar upp och börjar fundera, alltså. På gott och ont.

Under och efter föregående helg hände det mig igen. Vi hade besök, verkligheten knackade på, jag blev berörd, jag funderade mycket och bestämde mig sedan, återigen, ett dygn senare (sittandes i en bilkö på riksväg 23, som om någon nu skulle bry sig om det.)

Vad är det EGENTLIGEN som är viktigt och vad är det EGENTLIGEN jag vill? Varför tror jag hela tiden att dygnet har mer än 24 timmar och att jag kommer att hinna med hur mycket som helst? Det är bara att inse att jag inte hinner med allt det som jag vill, och då gäller det att göra det som ger mig mest. Det finns ingen rationell anledning att ta på sig en massa som enbart kommer att hänga över en  och ge en massa negativ stress.Det är en ynnest att inte hela tiden behövs stressas av allt man borde hunnit med men inte gjort. Jag siktar på det.

 

Vid en annan tidpunkt hade troligen samma aktiviteter enbart varit positiva, men eftersom "nu" inte är en sådan tidpunkt så finns det ingen anledning att ta på sig en massa negativ stress i onödan, må vara att man egentligen tycker det är kul. Eller?

Nej, nu har jag bestämt mig...hoppas jag.