knegus

Hmm, det kanske inte var så farligt ändå att fylla 36? Men det är trots allt som så att jag nu är närmre 40 än 30 och fasen vet om jag snart inte kvalificerar mig för att kallas medelålders? Var går den gränsen, förresten?

Ja, jag erkänner att jag har en viss åldersnoja, även om jag vet att alternativet mot åldrandet kanske inte är så trevligt. Jag slits mellan att känna rädsla över att bli äldre och tacksamhet över att jag faktiskt får bli det. Rädsla över att jag har missat något och tacksamhet över den kunskap och erfarenhet jag samlat på mig. Och en osäkerhet i att jag nu förväntas kunna en massa som jag inte har den blekaste aning om och irritation över att förväntas göra en massa saker som inte är jag. Månne är jag bara inte i fas med omvärlden. Eller är inte den i fas med mig?

Egentligen har jag inte så mycket emot att bli äldre. Även om jag många gånger tvivlar på att jag bär på en större kunskap nu än för tio år sedan så vet jag innerst inne att jag samlat på mig en del kunskap och erfarenhet som inte är så dum att ha. Och jag närmast älskar situationer där jag får bekräftat att det är så.

Men det är just vad åldrandet, förr eller senare, slutligen mynnar ut i som jag inte riktigt gillar. Jag har svårt att förlika mig med att min generation inte längre är den yngsta vuxengenerationen. Jag har svårt att förlika mig med att det finns "vuxna" som är så pass mycket yngre än jag att jag ska vara någon form av förebild. Jag har svårt att förlika mig med att jag inte längre "kan mycket för min ålder" utan istället "har barnasinnet kvar". Jag har svårt att förlika mig med att min ena läkare är yngre än jag. Dessutom har jag snart mer hår i näsan och öronen än på hjässan. Sammantaget får det mig att känna mig mossig och barnslig på samma gång.

Trettiosex år. Kan jag nu kalla mig dubbelmyndig? Grattis till mig själv, förresten!