knegus

Det är väl bara att erkänna att jag är nostalgiskt lagd. Väldigt nostlagisk, faktiskt, och ännu mera nostalgisk än vad som är brukligt i min ålder. Det är nästan så att jag tycker att nostalgin var bättre förr. Detta trots att jag vet att mycket beror på att man har en överdriven förmåga att minnas de bra och gemytliga stunderna från förr (för inte var väl lumpen, ni som gjort den, enbart alla de roliga minnen som återberättas?).

Liknande kan sägas om alla de ställen man besöker under sin sommarsemester och som är så mysiga och trevliga – det beror ju till största del på att det just är sommar. Återkom under övriga nio månader och det är inte bättre än hemma. Eller som en bekant sade häromdan: "Jag var i Kivik i vintras och gick en runda i centrum. Det enda som syntes till var en katt – i övrigt var det helt dött, ungefär som gamla Östeuropa." Inte direkt den bild av Österlen som säljs in till gemene man som enbart är där under sommaren.

Min nostalgiska sida beror till stor del på att det som hänt är säkert och inbegriper därför inga osäkerhetsfaktorer, åtrminstone inga större, jämfört med framtiden. Osäkerhet och därmed icke-kontroll är inget som harmonierar med mig. Att inte veta eller ha kontroll kan lätt innebära ångest.

Nåväl, dags att lämna detta stickspår. Idag slog mig tanken att jag i början av denna bloggs karriär begav mig ut på äventyr i skogen. Mycket riktigt, semesterdag 6 år 2009 handlade om detta. Därför tänkte jag, med risk för att detta blir väldigt meta, se hur det tidens tand har hanterat...skogen. Det är ju trots allt femårsjubileum...

 ...och här var det väl vi skulle svänga av...?

 

 

 Hmm, jag vill minnas att det var betydligt enklare att ta sig fram är år 2009. Som sagt, det var bättre förr!

 

 

 Det är vid tillfälle som detta som man saknar att man känner någon Stig...

 

 Då var det väl bara att bege sig in i klockriket – urskogen.

 

Bara att erkänna att jag hade fel, för jag trodde inte att jag skulle träffa en enda kotte.

 

 Men vad har hänt här!? Det lilla tornet är demolerat, förstört, tillintetgjort! Skandalöst! Bara att vända hemåt igen.

 

 

 För att avsluta denna lilla metanostalgirunda så hade det varit bättre om ligisterna valt att sänka mopeden i år när det inte finns så mycket vatten i ån. Men, men...

 

 

 Slutligen kan det från hängmattan rapporteras att det nu märks tydligt att vi går mot höst, ty solen orkar sig inte riktigt över trädtopparna. Positivt ur hängmatteliggandesynpunkt, men i övrigt...tragiskt.