knegus

Den börjar obönhörligen lida mot sitt slut nu. Semestern alltså. Även om jag försökt hålla semesterslutsångesten stången så har det inte lyckats fullt ut. Det börjar gå upp för mig att allt det där som hängde över en innan semestern inte försviunnit utan faktiskt finns kvar nu efteråt känns lite jobbigt – semestern varar ju inte i en evighet som man kan tro när den väl sparkar igång. Efter att ha fått bekräftat att många som nu ska börja jobba på måndag känner samma sak så känns det dock lite bättre, ty det ligger mycket i att "I brist på egen framgång är andras motgång inte att förringa"... Delad glädje sägs vara dubbel glädje, men delad semesterslutsångest är fan så mycket mer.

Lika mycket som jag ibland älskar att få vara helt ensam och inte umgås med något annat än mina egna tankar – lika mycket älskar jag ibland att lite lugnt få umgås med några andra människor. Ikväll var en sådan stund. Den stillade ångesten. Den påminde mig om självklarheten att allting runtomkring rullar vidare. Det gav mig några kommande timmars aktivitet i form av att bygga en Lego-modell utan bifogad beskrivning (eller beritning som ungarna kallade det en gång i forntiden). Egentligen självklarheter (ja, kanske inte Lego-delen), men ack så nödvändiga ibland.

Jag kastar ett öga på den senaste veckans lilla att göra-lista och inser nu att den var väl optimistiskt tilltagen. Givetvis. Jag är ändå ganska nöjd med vad som hunnits med, men blir irriterad över att jag inte tagit tag i vissa saker som borde prioriterats men som fortfarande inte är överstrukna på  listan. Likt en plogbil skjuter jag bort vissa uppgifter trots att jag vet att de kommer ikapp mig, trots att jag vet att det känns så mycket bättre när dessa ok inte längre tynger mina axlar.

Imorgon är den stora uppsamlardagen då mycket ska förberedas inför det kommande året. Bland annat ska mitt Thomas Wassbergs-skägg bort. Det kommer att bli en stor dag i allt det lilla. Återkommer med sammanfattning under morgondagen.