En vecka senare
Det har idag gått en vecka och runtomkring mig härskar tomheten. Jag har ännu inte vant mig vid den. Flera gånger varje dag förväntar jag mig få se honom ligga där i rummet på mattan. Med jämna mellanrum förväntar jag mig att få höra hans tassar mot golvet och många gånger har jag för en kort stund trott att jag hört dem innan jag kommit på att det är en katt. Någon gång per kväll förväntar jag mig att få höra slafsandet vid vattenskålen. Och inte minst förväntar jag mig att få höra ett litet skall när en farlig tröskel skall passeras. Men icke. Här är fortfarande tomt och tyst.
Blundar jag ser jag hans klassiskt ledsna och frågande ögon igen. "Vad är det som händer husse, kan du hjälpa mig?" innan han somnar in. Jag känner hans päls mellan mina fingrar och jag minns den sista kvällen. Jag ser honom ligga bredvid min säng och jag minns den sista morgonen när han låg ivägen precis utanför sovrumsdörren. Jag minns den sista dagen; hur vi inväntade det oundvikliga. Men när jag öppnar ögonen råder den fortsatta tomheten. Och så kommer det att förbli.
Ännu ett tag kommer jag att irra omkring och få leva med tvivlet om beslutet var rätt. Jag kommer att leva med ett stort "OM JAG..." i mitt huvud. Kvar återfinns nu enbart minnena och viloplatsen i trädgården. Där har jag varit varje dag den senaste veckan. Dit hittar jag för där brinner ännu ett ljus.
Att förlora en fyrbent vän
Vaknar efter några timmars dålig sömn och det är tyst. Känner oron och saknaden direkt. Stiger upp och ser givetvis ingen Bilbo. Han ligger inte någonstans. Ingen glad hund som reser sig upp, viftar på svansen, sträcker på sig och tittar på mig och säger med ett litet skall att vi kanske ska gå ut nu. Jag svarar inte att jag bara ska ta en mugg kaffe först, han nöjer sig inte med det och lägger sig inte bakom min stol. Inte idag.
För idag är det dagen efter. Det är dagen efter att min kanske allra bästa och trognaste vän lämnat mig. Det må uppfattas som en riktig klyscha det där om att hunden är människans bästa vän, men det är icke desto mindre sant. Det har jag, om inte förr, förstått nu under den senaste tiden. Han har ju varit en följeslagare som jag umgåtts med i princip 365 dagar om året.
Och därför kändes det så svårt att den hjälp som erbjöds honom mot den allt sämre tassen var…avlivning. Efter allt jag fått av honom så tackar jag honom när han tittar bedjande på mig genom att avliva honom. Det är svårt när de rationella och emotionella tankarna frontalkrockar på detta vis. Skuldkänslorna kommer över en – kunde något gjorts annorlunda? Jag vet att jag gjort rätt men samtidigt att jag gjort fel. Hade han varit yngre hade ett operationsförsök varit givet. Men nu? Det får jag aldrig veta.
Nu sitter jag här och letar efter honom överallt. Jag tittar bakom mig här på kontoret – men icke. Jag slänger en blick mot matrummet för där borde han ju ligga – men icke. När jag satt och tittade på På Spåret igår så ska han ju ligga nedanför soffan – men icke. Jag hade ett ärende ut och tänkte att då kan jag ju kissa hunden samtidigt – men icke. Igår vid maten så visade det sig att ingen skulle vara hemma ikväll. Flera gånger var jag nära att utbrista i ett ”Men hur gör vi med Bilbo?” innan jag kom på att, visst nej.
Jag springer fram och tillbaka och tror att han ligger i just det rum jag nu inte ser, men när jag tittar in där så är där tomt. Nästa rum. Tomt. Det är tomt vart jag än kastar blicken. Tomt. Tomt och tyst. Och ensamt. Fast jag tycker ju om att vara ensam, eller? Men i den ensamheten så har ju alltid Bilbo varit med och jag har pratat med honom.
Det har trillat många tårar den senaste tiden. Jag tror de kommer att fortsätta att trilla, för det kommer att ta ett tag innan jag helt har förstått att han är borta.
Jag går återigen fram och tillbaka mellan rummen. Jag kallar på honom men jag får inget svar; ingen Bilbo som reser sig upp någonstans och kommer gående till mig. Igår vid denna tid hade han gjort det. Men inte nu. Och inte framöver.
Aldrig mer.
Bilbo Baggins
2001-11-06 – 2013-02-08
Hoppas du har det bra i hundhimlen.
