knegus

Jag rullar skrivbordsstolen bakåt. Dess hjul låter mot golvet, men det är något som saknas. Jag rullar inte in i något. Ingen reser på sig. Det är inga förväntansfulla tassar som låter mot golvet. Ingenting händer utöver att hjulen fortsätter rulla över golvet. Han är verkligen borta.

Det har idag gått en vecka och runtomkring mig härskar tomheten. Jag har ännu inte vant mig vid den. Flera gånger varje dag förväntar jag mig få se honom ligga där i rummet på mattan. Med jämna mellanrum förväntar jag mig att få höra hans tassar mot golvet och många gånger har jag för en kort stund trott att jag hört dem innan jag kommit på att det är en katt. Någon gång per kväll förväntar jag mig att få höra slafsandet vid vattenskålen. Och inte minst förväntar jag mig att få höra ett litet skall när en farlig tröskel skall passeras. Men icke. Här är fortfarande tomt och tyst.

Blundar jag ser jag hans klassiskt ledsna och frågande ögon igen. "Vad är det som händer husse, kan du hjälpa mig?" innan han somnar in. Jag känner hans päls mellan mina fingrar och jag minns den sista kvällen. Jag ser honom ligga bredvid min säng och jag minns den sista morgonen när han låg ivägen precis utanför sovrumsdörren. Jag minns den sista dagen; hur vi inväntade det oundvikliga. Men när jag öppnar ögonen råder den fortsatta tomheten. Och så kommer det att förbli.

Ännu ett tag kommer jag att irra omkring och få leva med tvivlet om beslutet var rätt. Jag kommer att leva med ett stort "OM JAG..." i mitt huvud. Kvar återfinns nu enbart minnena och viloplatsen i trädgården. Där har jag varit varje dag den senaste veckan. Dit hittar jag för där brinner ännu ett ljus.