knegus

Efter regn kommer solsken. Och efter IKEA-besök kommer ihopskruvning av inköpen kommer sortering, utrensning och städning... Efter gårdagens garderobsmonterande så var det idag nämligen dags för lite sorterande och organiserande av diverse olika tingestar. Detta är en syssla som jag är ungefär lika dålig på som att packa. Jag tar lång tid på mig, fastnar gärna i något gammalt som jag måste titta igenom och, framförallt om man får tro mina kritiker, så är jag värdelös på att göra mig av med saker. Det som är bra att ha måste man ju spara och om det inte är bra att ha just nu så kommer den säkert att bli bra framöver och om inte heller det stämmer så bär saken oftast något minne med sig och då kan man ju inte slänga det utav den anledningen, eller hur? Så tänker jag.

I vilket fall så är ju en sådan här syssla positiv i den bemärkelsen att det känns som en nystart. Får man bara ordning och reda på allt så ska man givetvis fortsätta att ha det så och då blir allting mycket enklare och smidigare i framtiden. För det har man ju aldrig sagt förr, eller? Och det har ju gått bra... Men denna gång, då är det banne mig allvar!

Vi får väl se hur det blir med den saken... Imorgon så har jag bestämt mig för att bli klar. Därefter beräknar jag ta ett ryck i garaget – inte för att jag vill men för att jag vet att ni saknat ett inlägg därifrån – det är mycket som ska hinnas med nu när semesterupploppet närmar sig...

Dagen efter ett besök på IKEA brukar innebära en fruktansvärd baksmälla. Eller en "skruva ihop alla platta paket så att de inte är lika platta längre och svär utav bara den under tiden"-dag. Idag var en sådan dag och det som skulle skruvas ihop var några garderober med det fredliga namnet PAX.

Hur det gick? Utan att gå in på detaljer så har Sarah McLachlan gjort en relativt känd låt som heter "Building a Mystery". Ja, jag tror ni fattar...

Plötsligt händer det! Jag besöker, inte bara en, utan två gånger, inom loppet av en vecka, det IKEA-varuhus som enligt vad de själva säger har världens största IKEA-sortiment (vilket sortiment skulle det annars vara?). Jo, det är sant. Två gånger. Inom loppet av en och samma vecka.

Fråga mig inte varför det blev som det blev, men i måndags pratades det om att det vore bra med ett stort matbord och idag kom vi hem med...nya garderober. I vilket fall så kändes det faktiskt lite stort och speciellt. Om inte förr så förstod jag storheten i besöket när en ur personalen hälsade igenkännande på mig. Positivt eller negativt? Eller jag kanske bara behöver raka mig? Avgör själva, men jag tycker det känns bra när jag kan glädja folk.

 Vid hemkomst var man värd lite god dricka, men det enda som fanns var lite sliskig apelsinläsk och ännu sliskigare billigt vin (Schwarze Katz). (Ja jag vet att det inte är någon vits att förklara dåliga vitsar, men va faen...)

Det kanske kommer som en överraskning, men det är faktiskt inte så att alla mina semesterdagar är fyllda med en massa festliga aktiviteter, utan ibland är de lite mer vardagliga. Idag var en sådan dag och jag har därför plockat ut fem slumpmässiga bilder som på ett föredömligt vis demonstrerar en sådan dag. Håll till godo.

 ...denna gynnare. Jag har länge misstänkt att det finns en infiltratör i min närhet som läcker information om mig. Detta eftersom mycket av det jag företar mig hamnar på internet (det talas om en "blogg"?). Nu är det nog slut på det eftersom mullvaden hittats och mördats.

 

 

 En semesterfirande kollegas kontor. Hen arbetar inte heller så gärna med moms.

 

 

Ibland är det faktiskt helt överflödigt med en bildtext...

 

 Vad inte många känner till om franska företag är att de samlar sina bilar och sina medarbetare på samma ställe. Det blir tydligen enklare så.

 

Så, hur har din dag varit?

 

 

 

 

 

Ibland kvittar det hur mycket och väl du än planerar, för dagen behöver inte alls bli på det viset. Det finns något som kallas "yttre omständigheter" som kan ställa till det en aning. Idag var en sådan dag och den yttre omständigheten går under namnet "Vädret".

Idag skulle det spelas mini...äähh...jag menar bangolf här. Det var planerat sedan ett tag tillbaka. Vädret skulle inte vara någonting att oroa sig för, ty det har ju inte regnat en enda droppe de senaste tre veckorna. Men idag behagade det visst falla lite regn. Inte så mycket, 1,5 mm enligt min mätare, men tillräckligt för att det klena mini...ööhh...bangolfssläktet skulle behaga hålla banorna stängda. Mesar.

Givetvis en miss i protokollet, men inget att göra åt. Det var bara att ha trevligt ändå, vilket inte var några större svårigheter. Och när jag nu tittar tillbaka på dagens bilder så synes det vara en hawaiiskjorta som hela tiden stod i centrum...

 ...men någon idrottsaktivitet måste man ju ha för välbefinnandet, så det fick bli mini-curling istället.

 

 

Som alla ved så tar idrottsaktiviteter på krafterna, och då måste man ha mat. Som de vildmarksmänniskor vi är så tillagas denna på gammalt hederligt vis med egenhändigt kluven...

 

 

 ...ved. Oj, glömde visst hälsa: Go'dag Yxskaft!

 

 Sådär, veden uppstaplad...

 

 

 ...och när den stora stygga hawaiiskjortan blåst och blåst och blåst...

 

 ...så blev det slutligen en härlig värme. Vad vi skulle med värmen till? 

 Med en mättnadskänsla stående oss upp till öronen var det så slutligen dags att avrunda dagen. Missnöjet över detta var hos somliga svår att dölja, men jag hoppas på en snar repris.

Idag när jag bidade min tid i hängmattan läsandes "Rasmus på luffen" (ja, jag är klar med "Vi på Saltkråkan" och nej, jag läser inte enbart barnböcker) så funderade jag samtidigt på en sak:

Kommer hängmattan att hålla hela säsongen ut?

Hängmattan, som är bekant för den trogna bloggläsaren, börjar uppvisa vissa...

 

 ...tecken på slitage som troligen beror på överanvändning...

 

 

 Frågan är om det är möjligt att känna trygghet i den säsongen ut, eller om man en vacker augustidag kommer att dråsa rakt igenom?

 

Vad tror ni?  

 

 

 

Sommar, semester och "Vi på Saltkråkan" hör enligt min mening lika mycket ihop som "Ernst Kirchsteiger" och "barfota". Kanske beror det på att det finns så mycket Melker Melkerson i mig att jag ibland nästan blir rädd. Inte det att jag badar med kläderna på – jag väljer att inte bada alls – utan mer den opraktiskhet i övrigt och den livsfilosofi han eftersträvar.

Förr har jag nöjt mig med TV-serien och eventuellt någon film för att få mitt behov uppfyllt, men i år har jag beslutat mig för att gå ett steg längre. Jag ska nämligen även läsa boken, inte minst för att jag inte kan minnas när jag läste den senast (och kanske framför allt för att den mer eller mindre spontaninköptes häromdan tillsammans med "Rasmus på Luffen"). Och ungefär en tredjedel in i boken är det inget jag ångrar.

Så har vi då kommit till sista delen i denna av UR sponsrade serien "Utblick i det småländska kulturlivet", och vad är då mer småländskt än att avsluta i...

...Älmhult och IKEA. Varuhuset som är omtalat för sin barninlämning och man förstår ju snabbt varför barn inte ska få följa med in...

 

...när man ser vilka produkter de saluför. Ribba på 55 centimeter för 35 kronor!? Den plastikkirurgen är nog inte att lita på. Är det förresten samma pris för mörkhyade? Och att man sedan själv ska få skruva ihop den...

 

 Och denna produkt...inte särdeles barnvänlig den heller tror jag?

 

 En annan märklig sak med detta varuhus produkter är att i SAMTLIGA av dem saluförda speglar som jag tittade på, så var det exakt samma...

 

 ...snubbe som var på bild i dem. Obegripligt.

 

 Härmed avslutas denna del av semesterbloggen vilken nu återgår till mer normala utgåvor.

 

 

 

 

Vår lilla serie "Små inblick i en kortare semesterresa i Småland" fortsätter...

 Eftersom de där parkerar precis hursomhelst så begav vi oss denna gång mot den inte så dumma ön...

 

 

 ...Visingsö, som likt en charterort runt Medelhavet hälsade oss välkomna.

 

 

 Här fick jag stifta bekantskap med märr-kliga djur som jag vanligtvis inte litar på...

 

 ...men nu kände mig helt bekväm med, varför kunde jag inte försto...

 

 

 Men när vi stannade och jag skulle ta mig upp i denna topp kunde de inte hjälpa mig...

 

 

 ...och än värre var att jag varken fick ha glass eller renklämma med mig.

 

 

 Så de där uppe i toppen fick vänta...

 

 

 ...och vänta...

 

 ...tills det slutligen började röra på sig där nere i luckan...

 

 ...och jag slutligen likt en smidig nageltrångsdrabbad gymnast...

 

 ...krampaktigt ihållandes räcket kunde ställa upp mig för en bild. Jag kan stå här, jag är inte höjdrädd... Jag kan stå här, jag är inte höjdrädd...

 

 

 Med knogar vita som mina osolade ben ville jag bara ner till mina älskade hästar. (Vänta, skrev jag det!?)

 

 Åter i hamnen var det några som inte kunde respektera ANK-ringsförbudet. Svagt.

 

 

Därfefter lämnades ön med ett större välkomnande än vid ankomsten. Märkligt.

 

 

 

 

Ja, det bor ett barn i mig, det är bara att erkänna. Senast jag var på dagens utflyktsmål var jag nog inte mer än ett kvartssekel gammal vilket ju är alldeles för ungt, så nu var det dags igen. Dagen till ära gjorde jag det till en stor modedag, ty det var säsongens...

...shortspremiär! Tada, med de benen, den klädseln och en kamera runt halsen var dte många som misstog mig för herr Storch.

 

 

 Resmålet var således detta, en plats som en solig högsommardag besöktes av oss...

 

 

...och ett par stycken till. Man kan få pippi för mindre.

 

Tur att ordningsmakten fanns på platsen så det blev ordning och reda.

 

 

 Även om det kanske inte syns just här så var även Katthult befolkat ida'.

 

 

 Dock saknades av natlurliga skäl Ricky Bruch.

 

 Detta är förlagan till SunTrips så populära nässkydd. 

 

Det gladde mig att se att marknadskepsmodet börjat gro hos de yngre.

Men mest gick jag runt och funderade på hur de kom fram till just 149 stycken. Då slog det mig att 150 är ju så himla många att det får inte plats.

Vad vore en semesterblogg om den inte innehåller en liten utblick i den stora vida världen? Ingenting, så därför kommer en utblick även i år. Målet denna gång är en tripp till Småland, så vi startar väl med en gång med den i dessa sammanhand klassiska modellen "en bild säger mer än...".

Som ni känner till är jag inte världens bästa packare, men det viktigaste får jag som synes med mig.

 

 Då jag som bekant börjar få lite åldersnoja så blev första stopp ett besök på klassiska Börjes – stället där man får en räkmacka för 25 spänn och en kopp kaffe för 1,50. Perfekt. Och som synes är det även ett ställe där jag fortfarande kan gå under benämningen "ung och lovande".

 

 

 På detta ställe säljer de även en massa hästgrejer...eller om det är s&m-prylar – gränsen är troligen ganska hårfin.

 

 

 Hmm, visst är det en form av gräsklippare...?

 

 

Väl framme så kan man bara undra över varför vi egentligen har ett helt meningslöst vinterhalvår? Och om meningen är att stressa ihjäl sig majoriteten av årets månader för att bara kunna få vara under en kortare stund? Verkar helfel.

 

 

"Livet e gött, världen e stor...". Roy och Roger skaldade det hela så fint...

 

Jag vet att det finns en del som inte tvivlar längre, men ibland börjar jag faktiskt själv fundera på om det står rätt till i skallen på mig. En varm och härligt sommardag, visst är den som gjord för att tillbringas i ett varmt kök bakandes pizzabullar? Nej, det är den inte, men nog tusan så gör man det ändå. Obegripligt. Ja, på gränsen till idiotiskt faktiskt. Men, men...

 OBS! Han är icke att förväxla med den i Sverige kanske mer kände Borsch, Stefan Borsch. Hans adcress är för övrigt Rosenhill.

 

 

 Efter att Bosch arbetat så fick degen arbeta på egen hand...varpå den växte...

 

Det ni ser på bilden är även ett bevis på att pizzabullsbak är den nya flugan.

 

 

 En samling pizzabullar i väntan på ugnen. Många tror att de är laktosfria fram tills dess att de gräddas, men det är felaktigt. Degen innehåller faktiskt mjölk.

 

 

Efter gräddningen ser de ut på detta vis. Nittiotre stycken blev det totalt, och jag torkade svetten ur kastrullen...äähh pannan...och begav mig ut för en välförtjänt paus i hängmattan...

 

 

 ...bara för att mötas av detta...upptaget! Bomber och granater, apsvansade analfabeter, pistaschgubbar och blomkålsstuvning, kanapéer och konjakskransar, vid bockfotens egen svärmor! Hängmattan är ockuperad!

 

 

 Så det var bara för mig att sätta mig i hängmatteväntrummet och invänta min tur...

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag när jag befann mig ute på det däringa internet så slog det mig återigen att när folk befinner sig där så kan de utan att tveka uttrycka sig och tycka en massa om saker och företeelser som de inte har den minsta kunskap eller det minsta intresse av. Varför ska jag då, tänkte jag, vara sämre? Det finns det ju ingen anledning till.

Och det var i den stunden jag bestämde mig för att jag ska bli en modebloggare.

Utifrån vad jag sett och läst så borde det ju passa mig perfekt; jag har varken intresse eller, vilket jag får medge, kunskap om ämnet utan tycker mest det består av en märklig följa john-mentalitet där det uppstår en obegriplig korrelation mellan snyggt och modernt. .

Hur börjar man då en framgångsrik bana som modebloggare? Jo, givetvis med en sådan där obegriplig spegelbild på sig själv. Sagt och gjort:

Hmm, ni kanske minns mitt inlägg från semesterdag 6 om de där genomskinliga flugfångarna som vid närmare granskning inte alls var särdeles transparenta? Jag tror nog att jag nu kommit på varför. Det var nog förpackningen som var fel. Produkten var egentligen en kamouflerad kattfälla...

...för ser man på, här har fällan lyckats fånga en katt! Att sedan katten sprang iväg med fällan beror troligen på att produkten inte är helt färdigutvecklad. Jag fick därför manuellt fånga in katten...

 

 

 ...och valde därefter att vaska den. Hårt straff, kan tyckas, men jag tycker katten får skylla sig själv – hade den bara ätit sina avvaskningspiller så hade det inte hänt.

 

 

Välkomna till matrutan! Sommarvärmen kanske har gjort att ni inte har någon större aptit utan gärna nöjer er med ett lite enklare födointag? Så bra, för då har jag ett förslag som passar just en varm sommardag. Jag pratar givetvis om en enkel, svalkande och lite lyxig skinkmacka på Magnus vis.

Ni börjar med att baka ett eget bröd. Ingen svår limpa, utan en klassisk Bark-is är vad som gäller.

 

 Lufttorkad skinka är för många en lyx som de inte har råd att unna sig, men det är väldigt enkelt att göra en egen variant. Tillagningstid är beroende på hur mycket det blåser. För KRAV-märkt skinka krävs att klämmorna är av obehandlat och ekologiskt odlat trä.

 

Så, då var vi färdiga. Enkelt, eller hur?

 

 

Det kanske bara är jag, men visst tusan verkar denna sommar kunna bli en flugsommar utan dess like? Jag tycker åtminstone att de små enerverande krypen redan gjort sig påminda ordentligt och har därför börjat vidta kraftiga motåtgärder. Som den trogna bloggläsaren säkert kunnat räkna ut så har jag ständigt en flaska Radar inom räckhåll, men jag har även införskaffat ett mer defensivt vapen, nämligen klassiska klisterremsor att fästa i valfritt fönster. Ja, gärna i fler fönster än ett för att så att säga maximera dess effektivitet.

Dessa attiraljer har ju dessutom den egenskapen att de är genomskinliga och därför inte sticker ut och märks så mycket förrän de är så fulla med flugor att de ändå ska bytas. Eller?

 Informationstexten gav ingen anledning till oro. "Genomskinlig och kan lätt döljas bakom krukväxter och gardiner" är ju precis det man vill ha...

 

...så man blir ju något förvånad när de ser ut på detta vis. Jag vet inte vad ni säger, men genomskinliga vet jag inte om jag vill kalla dem, eller? Förpackningen innehåller dock även en modell mod solrosor på, men inte heller den vill jag kalla genomskinlig. Men varför klaga, de fyller ju som synes sin funktion...

 

 

 

När jag vaknade i morse/förmiddags så slogs jag av den för mig lite galna tanken att jag skulle ikläda mig shorts. Kort därefter ekade röster i mitt huvud som sade: "Magnus i shorts!? Nej nu blommar löken!"

Så jag gick helt sonika ut och kontrollerade det hela...

...och som synes blommade inte alls löken. Så jag fick helt enkelt bära långbyxor även denna dag.

Sommar och semester är eftertänksamhetens och filosoferandets tid, har någon sagt. Tror jag åtminstone. Skulle det vara så att ingen har sagt detta, vilket som sagt synes otroligt, så säger jag det nu, och då har ju någon sagt det när ni kommit så här långt i texten.

I vilket fall, själv så tänker och filosoferar jag dagligdags och denna dag var inget undantag. Tvärtom skulle jag vilja säga att jag idag funderade mindre än vanligt, men en del hann jag åtminstone med:

Tänk om det är detta som är den så beryktade inkörsporten till tyngre missbruk? Läskigt!

 

Det är nästan så att jag blir irriterad... Det pratas ofta om "rimmat sidfläsk", men hur vore det om någon avslöjade vade de rimmar det på? (Nej, "ridfläsk" och "skidfläsk" är väl knappast tänkbara svar?) Förslag, någon?

 

 

 Jag har nu äntligen(?) förstått att Radar använder man för att ta livet av flugor, men vad ska man då använda för att hitta dem?

 

Det är idag 13 år sedan min farfar gick ur tiden. Han var mannen som utan att skämmas valfri helgmorgon kunde sitta och vänta i två timmar innan han vid åttasnåret ringde upp en och efter femton minuters prat om ingenting kunde konstatera att han inte ville någonting. En del säger att vi har många likheter jag och farfar, bland annat vår förmåga att inte stressa, men morgonpiggheten har inte gått i arv.

'

Mer än så har jag inte tänkt idag. Åtminstone inte av vikt. Och på tal om vikt så har jag idag efter att ha satt i mig en ordentlig kinamatsbuffé lyckats gå ner ett halvt kilo i vikt. Alla märkliga förkortningsdieter kan således slänga sig i väggen.

 

 

 

 

Jag vet inte vad som hänt med mig (jag måste sluta med att börja varje blogginlägg på detta vis, okej?), men för tredje året i rad var det nu dags för mig att gå på marknad. Och samma marknad dessutom – Hästveda Marknad. Vad som hänt där sedan förra året? Absolut ingenting.

Det var samma försäljare med samma produkter på samma platser. Langos är fortfarande matmässigt som 25 % av en pizza till 100 % av priset. Av alla otroliga uppfinningar som saluförs av ivriga demonstratörer är det märkligt om inte nobelpriset går till någon av dem inom det snaraste. Måhända att det i år fanns något fler Kalle Moraeus-kopior, men det statistiska underlaget är något osäkert så jag låter det vara osagt.

Efter fjolårets succé iklädde jag mig även i år den rosa kepsen. Det är ett ypperligt plagg för längre män på väg mot medelåldern som annars riskerar att tappas bort i folkmyllret. Att man sedan ser borttappad ut är en annan femma. Man ska dock inte felaktigt få den uppfattningen att män i rosa keps skulle ligga i topp på listan över märkliga marknadsbesökare – denna utstyrsel tar en enbart upp till knapp medianplats på nämnda lista.  

 

Visst har det varit tyst om TV-Shop på sistone, men att det gått så dåligt för dem att man kan få hela verksamheten för 90 kronor bara man köper en BH också trodde jag aldrig.  

 

Med denna bild på en samling mobilskal hade jag kunnat dra något slitet skämt om skalbolag, men nej, det vore alldeles för enkelt. Istället vill jag bara nämna att jag tycker hela hysterin kring dem är skal.

 

För den som så önskar så finns det fortfarande enstaka exemplar kvar av kepsmodell rosa. En sådan är som sagt ett mösste!

 

 Ett misslyckat försök att ta en så kallad Instagram-bild; jag äter för snabbt.

 

 

 Vet inte varför denna bild kom med – jag tror bara att jag slant.

 

 

Trevlig dryck, men berätta istället vad som hände med de sex andra dvärgarna!

 

 

Jag vet inte vad det är som hänt med mig, men jag börjar bli orolig, Ja, riktigt orolig faktiskt. Det är bara semesterdag två och jag har redan gjort en massa sådant som jag i normalfallet inte brukar göra förrän semesterdag...trettiotvå. Igår tränade jag med trimmern, och idag lade jag hur många timmar som helst på att måla. Vad har hänt med mig?

Ja, just det. Måla. Aldrig har ett självmål(at) varit mer önskvärt... Målning är nämligen en syssla som enbart kan vara (hal)vkul första strykningen när man ser någon skillnad. En syssla som helst skall utföras i skuggigt väder och inte i direkt solljus. Tyvärr stämde inget av detta idag. Eller jo, det var mulet den första halvtimmen. Och dörrfodret var faktiskt inte grundmålat tidigare. Så varför klagar jag?

Så var den då äntligen här, den första semesterdagen. Den tid på året är här då man ska hinna med allt det man inte hunnit med tidigare. Alla de där femtioelva sakerna som man sagt att man ska göra under semestern – det är nu man ska ta tag i dem alla. Elva månaders ackumulerade uppskjutna sysslor ska nu hinnas med under loppet av fem veckor. Och som om inte det vore nog så ska man nu även hinna med att koppla av från all den stress som man upplever under dessa elva månader. Säg, visst är det märkligt? Inte utan att man kan känna sig semesterstressad.

Nåväl, en sådan syssla är att hålla sig i någorlunda trim. Det ska erkännas att jag nog aldrig varit någon större atlet, men sedan Bilbo försvann har i princip all motionsaktivitet försvunnit från min agenda och det märks av på mer än ett plan. I början försökte jag fortsätta med de gamla vanorna, men att gå ut och gå med hunden utan hund kändes snabbt ganska...meningslöst. Och märkligt, eftersom man inte visste vems skit man plockade upp.

Men nu är det så dags att tag i det hela igen. Med hjälp av en för ändamålet speciellt framtagen maskin ska jag nu åter komma i trim. För visst är det så att för att komma i trim så är det en trimmer man ska använda?