knegus

Så var den då här, den sista semesterdagen. Dagen som man vet ska komma men som man medelst strutsprincipen försökt undvika in i det längsta trots att ångesten varit på besök relativt länge. Och det innebär även att jag ska gnälla av mig lite här, precis som jag gjort de senaste åren när semestern är slut. Och tittar jag tillbaka så har jag inte förändrats ett dugg, vilket innebär att jag åtminstone är konsekvent.

Men det är märkligt ändå. I slutet av semestern så känns det som om en vecka passerar lika fort förbi som en dag gör i början av semestern. Men nu är vi ändå här och imorgon påbörjas en lång resa tills nästa sommar och semester. Och det känns, märkligt nog, jobbigare för varje år.

Jag tror det beror på att jag någonstans har helt orimliga förväntningar på semestern som den tid på året då jag ska hinna med att göra allt det som inte gjorts innan och ta igen all den tid jag förlorat genom att arbeta för mycket (vår och försommar upplevde jag inte i år). Men det fungerar ju inte, och det vet jag. Så det måste bli en förändring här -- ett stort steg är att inte skjuta upp saker och ting bara för att dödslinjen ligger lite längre fram i tiden (ja, vi har hört den förut!).

Sen är jag ju också en sådan person som har svårt att bryta upp och inte gillar den okända framtiden utan gärna hänger kvar i den trevliga (om den är det vill säga) och bekanta dåtiden där jag känner till hur det fungerar och vad som händer. En trygg semester är därför överlägsen ett till vissa delar okänt arbete. Det där med att leva i nuet är inte heller riktigt min grej, utan det blir lite mycket backspegeltittande. Bortsett från när jag kör bil, kanske är säkrast att tillägga...eller kanske inte.

Nej, slut på amatörpsykologiserandet och ångestluftandet! Vid lunchtid imorgon har jag, på gott och ont, redan glömt bort att jag ens haft semester...

Då återstår bara för Semesterbloggen 2015 att tacka för sig och önska alla trogna läsare på återseende 2016!

Eller ja vänta nu, förhoppningsvis tidigare än så, för om tid finns lär det bli några lågsäsongsuppdateringar också. Och jag har ju lovat er avslutningen på garagestädandet (som, givetvis, drog ut på tiden och inte blev klart idag...). Och fönstermålningen som jag påbörjade förra semestern... Och det ryktas om att mer fyllning ska köras ut med rullebör... Och fiskespöna behöver nog motioneras...Så här kommer att hända saker. Kika därför gärna in någon gång med en kopp kaffe eller så och kontrollera så att jag sköter mig.

 

 

 

Som den frekventa semesterbloggsläsaren känner till så har jag denna säsong investerat i en ny hängmatta. I ett svagt ögonblick utlovade jag även en recension av nämnda ting, men då vädret denna semester inte riktigt varit hängmattekompatibelt så har det inte blivit tillfälle för ett ordentligt långtest. Men då jag är en man (nåja...) som står för vad jag säger så kommer här på semesterupploppet en liten genomgång...

 

 

Klockan 16:30 idag övergick semestern till att vara en sådan där vanlig helg. Och så här på upploppet så börjar den där listan med allt det där som skulle ha hunnits med obenhörligen göra sig påmind. Detta år synes det blir garaget (igen!) som kommer att få den sista semesterinsatsen. Ja, jag vet att jag redan i början av semestern började med garaget, men som vanligt kom det annat emellan (i detta fall bokstavligt menat) och tiden går som bekant allt snabbare ju längre man varit ledig. Så nu står vi här och i ärlighetens namn tror jag inte att jag kommer att bli klar. Vi får se hur det går imorgon, helt enkelt. Det är en väder-/hängmattefråga.

 

 

Dagens inblick i mitt lilla semesterliv kommer att ta er med på en liten resa till något av det svenskaste som vi har, nämligen ett möbelvaruhus. Möbelvaruhuset är givetvis...

 

Vareviga semester har jag ett stående projekt. Detta projekt är inte övermäktigt, tvärtom, men trots detta brukar det inte bli av. Projektet brukar bli så långvarigt att det finns med mig under i princip hela året. Folk skrattar åt mig varje gång jag nämner det. Mitt förtroende är helt enkelt kört i botten på denna punkt. Projektet är att städa, eller kanske snarare hitta, skrivbordet.

Men idag blev det faktiskt gjort. Tiden som avsattes var en dryg timme, för längre tid ska det inte ta. Efter drygt fem timmar bedömde jag att det hela var klart. Nu återstår enbart en hög med papper som ska sorteras, men jag vet åtminstone nu att skrivbordet är vitt. Och att jag är en ekorre vad gäller att samla på saker. Så om jag är Piff och Puff så är omgivningen Paff efter dagens bravad.

Men nu ska jag framöver hålla god ordning på mitt skrivbord. F-n tro't.

 

 

"Sommaren är kort" skaldade en av detta lands, om inte största, så åtminstone mest välkända, om inte poeter, så åtminstone låtskrivare. Och ja, det kan stämma, men främst är det semestern som är kort. Efter flera månader av arbetsveckor på minst sex dagar à 10-14 timmar vardera så känns det gott med den där lååånga semestern på hela fyra veckor där man ska hinna ta igen allt man missat och dessutom hinna med allt annat. Men så blir det aldrig och aldrig lär man sig att det aldrig blir så heller. Tragiskt.

Semestertider är även repristider. Man gnäller lite på vädret. Man försöker aktivt göra ingenting. Man skjuter upp saker till morgondagen. Och man tar sina utflykter. Idag var det därför dags till en liten tur till Hällevik -- en plats trogna bloggläsare känner igen och därför blir vi kortvariga där.

 

 

Plötsligt händer det! För första gången denna säsong, men nu är det avklarat. Vad, kanske någon undrar? Jo, vädret behagade att bli lite bättre så jag iklädde mig helt enkelt shorts. Jo, det är sant. Den tredje augusti 2015 kommer därmed att gå till historien som den senaste shortspremiären någonsin. Och jo, lite hybrisvarning var det kanske, ty i skuggan, där jag av gammal sed oftast befinner mig, var det ingen värme att skriva hem om (varför jag nu skulle göra det -- jag var ju redan hemma), men ändå.

 

 

Söndagen är som bekant den stora Vilodagen. Enligt uppgift är det just söndag idag och min aktivitetsnivå har därför inte varit särdeles hög.

Imorgon påbörjas den sista semesterveckan och det är då allting ska hinnas med. Denna lista är så lång att jag inte riktigt har koll på den, så det får helt enkelt bli en överraskning. Det är dock, beroende på utgången, möjligt att upplösningen av den spännande familjebataljen i backgammon kommer att presenteras. Efter att ha legat i malpåse under väldigt många år så dammades det gamla spelet av idag. Vid ställningen 2-2 avbröts det hela på grund av orsak. Mycket talar för att hur än denna tillställning slutar så kan det bli dålig stämning för en stund.

 

 

Den första augusti är inte bara den dag då hösten normalt tar sin början, utan även min födelsedag. Detta år skulle 37 ersättas av 38, vilket nu alltså innebär att jag är närmare 40 än 35. Min åldersnoja säger att detta är skrämmande.

Nåväl, hur firar man då sin födelsedag? Jag kom på en i mitt tycke smart lösning i det att jag tillsammans med några släktingar flydde in i Blekinge och där delvis annekterade en annan födelsedagsfest. Genialt, tyckte jag. Förvirrande, tyckte mången blekingebo som i desparata försök att förstå vilka dessa skåningar var och få ordning på släktträdet försökte tala skånska och kom då fram till att jag var gift med min kusin, vars man var jag eller kusin med min nästkusin vars mor utvandrat från Skåne. På ett ungefär.

Blekingebor har inte bara en förkärlek för att röra till släktträd, utan även för att röra sig till dans. Och i dans, lärde jag mig, gäller inte de regler som jag fått lära mig som barn att man ska lyfta på fötterna när man går. Istället ska man släpa fötterna i golvet, vilket skulle kunna passa mig som ofta släpar fötterna efter mig, men riktigt så enkelt är det nu inte. Eller jo, enkelt säger de att det är, men de lär alla ut det på helt olika vis. En säger att man ska räkna till fyra, en annan att man inte behöver räkna utan bara gå till musiken, och en tredje att man ska räkna till två, med fördel på skånska, och sedan byta håll. Håll fick jag, förstod hur man skulle röra sig gjorde jag inte och återlämnad genom att åberopa "öppet köp" blev jag.

 

 

Idag lider jag av någon form av semesterbaksmälla. Semester är till för att vila upp sig men efter 122 mils västgötarundresa behövs lite vila. Samtidigt vet man att i efterhand är det de där intensiva dagarna när man gjort något som känns som vila när man en mörk novemberkväll med snedregn och Antikrundan på TV tänker tillbaka. Man behöver alltså vila upp sig efter vilan för att vilan i efterhand skall anses vara vila.

Märkligt. Det är nästan så att man vill utbrista i ett "Det var bättre förr"...