Semesterdag 23, den 1 augusti

Trettionio...fyrtio... Fyrtio. Fy tusan, då är man alltså medelålders på riktigt. Usch. För min del innebär det väl egentligen bara att det är genomsnittet av min mentala ålder (20) och min fysiska ålder (60). Men ändå, det ger mig lite ångest över hur mycket jag missat göra och att man nu redan är en bit in på andra halvlek.
 
Fyrtio... När farsan var fyrtio skriver vi 1992. Det är 25 år sedan. Ett kvarts sekel sedan. I mina dåvarande ögon var han gammal då. Vi satt i en stuga på semestern och tittade på OS från Barcelona på en liten TV på 14 tum. Färg, kanske ska tilläggas. Vi tittade på boxningen. Han, jag och morfar. Morfar var i mina ögon ännu äldre. Mycket har hänt sedan dess, men samtidigt känns det som om det var igår. Morfar skulle fylla 65 det året. Om lika många år fram i tiden fyller jag 65 år. Men redan nu börjar jag mot min vilja att känna mig gammal.
 
Och som lök på laxen är vi nu inne i augusti och hösten är därmed här. Sommaren vi så länge längtat efter infann sig inte riktigt i år. På något plan.
 
Hunden på bilden har ingenting med inlägget att göra mer än att vi i princip är jämngamla, om vi räknar om hans människoår till hundår vill säga. Och han springer fortfarande runt efter bollar och räcker tunga åt folk. Så hoppet finns kanske kvar för mig också... 
 
Så var denna milstolpe till dag slut. Imorgon ska vi tala om något betydligt positivare (utan att veva).
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0