knegus

Jaha, så står vi då här. Den sista semesterdagen 2017 är här. Den sista semesterdagen på den semester som egentligen, med några undantag, aldrig egentligen kom igång. Semestern där hjärnan aldrig kopplat av vilket med all önskvärd tydlighet har märkts under den nionde upplagan av Semesterbloggen. Under semestern är det väl enbart de dagar som man aktivt pysslat med något annat och då helst på annan geografisk plats än hemma som varit semester och jobbtankar inte funnits i skallen. Dessa dagar uppgår i år maximalt till 10, men då är det högt räknat. Men det är så det är och nästa år (och tiden fram tills dess) måste därför bara bli bättre.

 

Jag hade ändå kunnat berätta om min ångest över att semestern och sommaren nu tar slut, att löven redan börjat falla från träden, att vädret under sommaren varit tveksamt och att vi nu går in i ett allt tydligare mörker, att man ska tillbaka till det som åtminstonde just nu inte alls känns roligt eller inspirerande, men för de av er som önskar läsa om detta hänvisar jag till de senaste årens inlägg. Känslan brukar vara densamma även om det även i år känns som att den är värre än tidigare.

 

Jag hade kunnat skriva om att jag nu ska bli bättre på att säga nej (det ska jag), att jag ska ta tag i saker direkt (det ska jag) och att jag ska få bättre struktur i allt jag gör (det ska jag) men vis av erfarenhet så vet jag att det som är enkelt i teroin inte alltid är enkelt i praktiken.

 

Istället så slutar årets semesterblogg här enbart med löftet att det blir bättre nästa semester, ty sämre kan det inte bli.

 

Med hopp om återhörande till nästa års tioårsjubileum! Men innan dess kan det bli ett och annat sporadiskt inlägg...