knegus

"Måtte jag slippa att hamna i händerna på dessa i framtiden. " Så avslutade jag förra blogginlägget, ovetandes om att det inte skulle dröja många dagar innan inte heller farmor skulle vara i dessa händer. Hon gick bort på seneftermiddagen den 30 september. Det kom plötsligt men var på något vis samtidigt väntat. Det var verkligen nyss jag träffade och pratade med henne, men så är hon plötsligt borta. För alltid.

Döden kan för en anhörig uppfattas på olika vis när den väl slår till och det går aldrig att förbereda sig för hur man kommer att reagera då det finns så många faktorer som spelar in. I det här fallet är jag närmast övertygad om att döden kom som en befrielse. Farmor var till åren kommen och sjukdomar hade satt sina spår. Det liv hon nu levde kan knappt ens med bästa välvilja klassificeras som värdigt. Sorgen efter henne finns givetvis där ändå.

För mindre än ett år sedan bodde hon hemma. Hemma i den lägenhet där hon bott det senaste halvseklet. Hemma i den lägenhet där hennes barn vuxit upp. Hemma i sin egen trygga lägenhet (om man inte glömt att låsa dörren vill säga). Hon bodde hemma i sitt eget HEM.

När ett brott på lårbenshalsen slutligen satte stopp för det egna boendet och hon via en sjukhusvistelse hamnade på ett äldreboende accelererade den hälsomässiga utförslöpan. Likt många andra i samma situation tappades troligen det sista av den inre livsgnistan då. Detta trots att hon ofta upprepade att hon inte kunde klaga, för hon hade det bra. Vi andra hoppades att det stämde, men det var svårt att tro på det när man såg hur hon alltmer tynade bort.

För egen del känns det mycket bra att ha besökt henne enbart fem dagar innan hon gick bort. Oberoende av att hon denna dag inte var helt kry (se föregående blogginlägg) så ska jag ständigt ha kvar minnet av hennes leende när hon såg att vi kom, hur glatt hon kramade (och pussade!) om oss och hur glad hon såg ut när hon vinkade på oss när vi gick. Hur hon letade i minnet efter namnen på Johannas syskon som hon skulle hälsa till. Hon kände igen oss och var medveten om att vi var där. Nu kan jag bära med mig en glad sistabild av henne. Jag har betydligt sämre erfarenheter av liknande besök sedan tidigare...

Hon frågade en del om hur vi gjort med hennes saker efter flytten från lägenheten. Vem som tagit vad och om den som tidigare sagt sig vilja ha en viss sak nu också verkligen fått saken i fråga. De jakande svaren lugnade henne. Jag tror lite att detta gjorde att hon kunde släppa det hela. Att hon kunde slappna av och somna in. Med vetskapen om att allt var ordnat och att alla "fått det de velat". Med vetskapen om att inga oförrätter fanns. Vetskapen om detta innebar en befrielse som på något vis släckte den sista livsgnistan och med vetskapen om att vi klarar oss ville hon enbart uppnå sin egen befrielse och somna in. Och det gjorde hon.

Nu är hon borta. Hon som har funnits där under hela mitt liv och passat mig så många gånger under min barndom. Hon som, trots sitt kanske lite barska men samtidigt humoristiska uttryckssätt, alltid ville oss alla väl. Det finns så otroligt många minnen som jag kommer att bära med mig.

Finns det ett liv efter detta så har hon det bra nu där hon sitter och pratar med sina syskon, med farfar och med pappa, samtidigt som hon håller ett vakande öga över oss. Vi saknar henne och jag är säker på att hon saknar oss. Men finns det ett liv efter detta så ses vi igen. Förr eller senare.