knegus

Det sägs att man lär sig något nytt varje dag och det stämmer -- åtminstone denna dag. Idag har jag nämligen bland annat lärt mig varför sjuk- och äldrevården i Sverige kostar så mycket pengar och är så ineffektiv, samt att den inte är så bra som den borde vara -- åtminstone inte om dagens två exempel är representativa.

Att när någon boendes på ett äldreboende på morgonkvisten på sitt rum går och ramlar och vid lunchtid har en så uppsvullen handled att sjuksköterska ringes in synes i mina ögon helt okej. Att det sedermera tar drygt två timmar för denna att uppenabara sig kan man ha synpunkter på, men när samma sjuksköterska vid en blick på handleden snabbt konstaterar att den måste röntgas och att hon ska ta tag i remiss, transport och annat omgående, men upplyser oss om att det kan ta en timme (till vilket det givetvis tillkommer väntetid på röntgen) så har man överseende med detta. När hon återkommer med upplysningen att det tyvärr måste tillkallas en läkare först för att titta på handleden innan det kan fixas remiss, transport och annat till röntgen, och att läkaren kommer inom fyra timmar (till vilket det tillkommer väntetid på röntgen), så blir man något brydd. Här ligger en stackare med stora smärtor i en handled som vilken lekman som helst kan se behöver åtgärdas, men där det tvunget ska inväntas en läkare för att konstatera det uppenbara, alltmedan "patienten" har stora smärtor och som smärtstillande endast har fått den dagliga dosen Alvedon -- dock är det troligt att läkaren kommer att ordinera något starkare. När han nu dyker upp om uppemot fyra timmar. Humant? Rationellt? Ekonomiskt försvarbart? Skulle inte tro det.

Att när någon boendes på ett äldreboende på morgonkvisten på sitt rum går och ramlar och på golvet efterlämnar sig blodspår, så synes det i mina ögon inte okej att man som besökare på eftermiddagen ska finna dessa blodspår på golvet. Tvärtom, så indikerar detta en stor brist på respekt och en bland de anställda fruktansvärt oengagerad inställning till sitt jobb att man nästan häpnar.

Jag är fullt övertygad om att det finns många duktiga och engagerade anställda som arbetar inom äldrevården, men jag är numera lika fullt övertygad om att det finns alldeles för många anställda där som har noll och inget intresse i sitt arbete utan enbart inväntar den månatliga löneutbetalningen. Vidare är jag även införstådd i den byråkratiska tungroddhet som råder inom sjukvården och som kostar oss skattebetalare enorma summor pengar och, vilket är det värsta, patienterna stort lidande.

Måtte jag slippa att hamna i händerna på dessa i framtiden.

Måhända att det inte är världens bästa bild, men fläckarna på golvet är inte färska och har inte orsakats av spillt kaffe...

Jag brukar hävda att jag äter allt som av livsmedelsverket klassificeras som människoföda och ännu har jag ej funnit något som motbevisar detta påstående (violgodis är icke föda utan en svagt genmanipulerad krukväxt). För drygt ett år sedan begick jag surströmmingspremiär och jag var väl inte helt övertygad om vad jag egentligen tyckte utan jag lovade att nästa år ge det en andra chans innan jag bestämde mig.

Nästa år är nu, chansen är given och jag har nästan bestämt mig (beslutsångesten ni vet). Det är ju faktiskt väldigt ätbart -- betydligt godare andra gången än den första. Se det som en härlig krydda -- här talar vi verkligen om karaktär! Gott i början och fortsatt ätbart även när man är mätt, men så gott så att man tvingar i sig lite till när det börjar läcka ut ur öronen? Nej, åtminstone inte i år. Men jag återkommer förhoppningsvis nästa år -- tredje gången gillt ni vet.

Likt i fjol var det Röda Ulven som gällde. Huruvida det egentligen var en röd ulv i fårakläder med surströmmingskaraktär vet jag dock inte.

 

En skillnad mot i fjol var att det i år inte mesades med färdigfiléade strömmingar...

 

...utan de små bekymren fick vi själva bena ut. Jag överlät dock med varm hand denna syssla till en något mer rutinerad surströmmingsätare.

Som en blixt från klar himmel träffades jag häromdagen av en gammal favorit; ett fint gammalt hederligt ord som troligen är ett av de härligaste som går att uppbringa i svenska språket. Ordet är givetvis "onomatopoetisk". Bara smaka på det, onomatopoetisk...visst är det härligt?

Jag trodde att jag var för gammal för detta, men när jag i torsdags, den 9 september, klockan 08:41, direkt från Norrköping, fick följande SMS

"Portnoy har hoppat av Dröm Teatern"

så kände jag en tomhet och en overklighetskänsla inombords. Må vara att Dream Theater under de senaste tjugo åren varit det band som stått mig närmast (jag har till exempel sedan början av 90-talet köpt samtliga deras skivor på release-dagen), att den innersta kärnan kännts så stabil och homogen och att Portnoy var en av grundarna och, åtminstone utåt sett, den mest drivande kraften -- men det var ju trots allt "bara ett band". Trodde jag.


Nu kommer dock Teatern att spela vidare och det blir intressant att se dels vem som ska ta över skinnbankandet, och dels hur det musikaliskt kommer att utveckla sig. Säkert är att det inte blir någon dussintrummis och troligen blir det musikaliska också riktigt bra. Det kommer alltså förmodligen bli precis som förr men väldigt, väldigt annorlunda. En gammal vän som varit med en under en stor del av ens uppväxt och liv har delvis försvunnit och kanske muterat en aning. En märklig känsla.