Semesterdag 34, den 12 augusti 2017
Med medelåldern kommer det för många en obehaglig åkomma kallad "medelålderskris". Den innebär i korthet att de inte alls vill befinna sig i medelåldern då de inte inte alls känner sig så gamla. Detta trots att de aldrig tidigare i livet varit just medelålders och därmed inte vet hur det känns att vara medelålders. De gör därför allt för att inte uppfattas som medelålders men eftersom de ju trots allt är medelålders och känner sig precis just så som de känner sig så innebär ju det att medelålders är just så som de känner sig, varför det är en logisk kullerbytta att inte vilja uppfattas som medelålders när man är just medelålders eftersom medelålders är just vad de är.
Jag begriper inte detta och trodde att jag var förskonad från detta trams Risken finns dock att så inte är fallet, ty den absolut vanligaste åkomman hos en medelålderskrisande individ är att de får ett plötsligt begär av att ägna sig åt träning (ta bilen till ett gym och gå en snabb promenad i ett skyltfönster) och idrott. För idag har jag nämlgen ägnat mig åt idrott...
...nämligen mini...f'låt, bangolf (minigolf säger ju bara amatörerna). Träningsvärken lär garanterat komma imorgon, men det spelar ingen roll. Risken är att jag är fast igen (ja, igen, ty jag har faktiskt spelat i korpserien i Svedala en gång för sisådär dryga kvartseklet sedan). För trots bollar som inte gick dit jag siktade och banor som drog åt olika håll trots att de såg raka ut så blev jag inte putt (höhö) utan kände bara glädje och lugn. Det kan ha berott på det trevliga sällskapet, eller så har jag helt enkelt blivit...medelålders...
Så var denna dag slut. Imorgon ska vi tala om det bittra slutet. Slutet på det som egentligen aldrig startade på rikigt.
Kommentarer
Trackback
