knegus

Det händer att jag, och andra som känner mig lite mer än ytligt, benämner mig så som varandes nostalgiker. Inte så att jag är en bakåtsträvare som tycker att allting var bättre förr, utan mer som att minnas och kanske förstå det som en gång varit. Att kunna sätta in saker i sitt korrekta sammanhang även tidsmässigt medför att det finns så mycket mer att uppskatta även om man inte själv har upplevt det, samt att det går att förstå folk från äldre generationer. Och har man upplevt det så blir det en extra bonus. Utöver detta så är de positiva nostalgiska tankarna en trygghet då man nu sitter inne på facit och vet huruvida det var bra eller inte och då enbart nostalgicerar de positiva minnena.

Var vill jag komma i denna kvasifilosofiska lilla utläggning? Jo, när jag var mindre än 50 % så gammal som nu så spelade jag ett datospel som heter Diablo. Och när detta sekel var väldigt ungt satt jag i min studentlya i Lund och spelade uppföljaren med det mycket krativa och fantasifulla namnet "Diablo II". Och ytterligare drygt 10 år senare agerade jag taxichaufför åt diverse ungdomar (jag själv klassificerade mig då inte längre som en sådan) när dessa på releasedagen skulle införskaffa spelet med det fantasieggande namnet "Diablo III". Undertecknad införskaffade också ett exemplar som sedermera spelades igenom.

Nu, sju år efter denna utflykt har jag så återigen spelat igenom sagda spel. Jag hoppas att det kan tillräknas kategorin "meningslös semestersyssla som trots allt innebär viss avkoppling". Om inte var det helt i onödan, liksom detta inlägg.