knegus

...andra sovplatser kan man väl använda en andravånings-brevkorg som huvudkudde, eller vad säger du husse?

En stor skräll är ett faktum! Idag var det nämligen dags för en, om inte hejdundrande, så åtminstone oväntad comeback. Det var nästan 20 år sedan jag senast ägnade mig åt detta, folk har skrattat åt mig när jag sagt att vad det är jag skulle göra och många har inte trott mig. Men nu är comebacken avklarad -- jag har spelat bordtennis!

Jo, det är faktiskt sant. Mannen som lyckades glida undan tre års gympalektioner på gymnasiet har på helt frivillig basis ägnat sig åt en idrott! Jag förstår att det är chockerande nyheter men jag kanske kan skylla på åldern?

Så, vad lärde jag mig då idag då? Jo, följande:

• 20 år är ett ganska långt uppehåll. Den första halvtimmen var det den riktiga fummel-klumpeduns-Persson som var där och inte hade någon koll alls på studsar, bollar och annat. Man tappar en del under dessa år...
• Borden är numera kortare och lägre -- åtminstone kändes det så. Alternativet är att jag är längre nu än då.
• Det tog två kantbollar och en nätserv innan jag märkte att konditionen inte vilat sig i form.
• Pausa inga längre stunder hur trött du än är. Det lilla fotarbete du lyckats få igång försvinner då i någon form timmerstocksbetongfot.
• Imorgon lär jag har en fin träningsvärk. Inte i de klassiska "musklerna du inte visste att du hade" utan i de där musklerna som du inte ens hade innan du började spela. 

Men var det skoj då -- det är ju trots allt idrott och jag blev trött? Japp! Skoj var det -- lika skoj som jag mindes det (när man väl kommer över den värsta ringrostigheten alltså och inte känner sig riktigt helusel längre). Så det är bara att tacka min "bordspartner" som "tjatade" lite på mig att testa igen. Tack! :-)

Ohoj, seglarbröder! Tom-Olof Ström och Valerius Hansson här! Nej visst tusan, det är ju ett annat program...

Nåväl, så har man tagit sig igenom första arbetsveckan efter  semestern, och likt alla tidigare år så har man överlevt den. Vissa (ingen nämnd...) sade att det skulle ta en vecka innan man var inne i det hela igen, men efter två timmar så hade man nästan förträngt att man haft semester och var inne i det hela igen. Och efter många suckar och lite gnällande, men framför allt positiva jobbnyheter så har man nu avverkat en hel vecka -- må vara i ett tempo som innan semester skulle klassificerats som backande...

Dock kvarstår den ständiga frågan: Varför diskrimineras vi kvällsmänniskor så? Varför ska vi tvingas upp i arla morgonstund för att utföra våra arbeten inom de tider som samhället anser vara normala? Med större flexibilitet är jag övertygad om att alla blivit såväl gladare som mer effektiva på sina arbeten. Det viktiga är väl att vi utför våra åtta timmars arbete (eller vad det nu må vara) varje dag? En annan som har en morgonstartsträcka på strax under fem timmar (oberoende av antal sovtimmar), som iinte kan somna före midnatt och som inte är riktigt i form förrän det är dags att bege sig hemåt och då gladeligen skulle kunna köra några timmar till önskar att flexibiliteten vore större i samhället. Om arbetstiden kunde lagts ut på detta vis skulle öppettiderna öka drastiskt (utan någon merkostnad) vilket skulle gynna alla. Låt folk hekt enkelt arbeta utefter sin egen dygnsrytm -- bara de gör sina timmar per dag...

Idag bara jag kände för att skråla fram "Den blomstertid nu kommer" i valfri varierad tonart, för nu är den efterlängtade semestern här. Tar väl minst en vecka innan man varvat ner och fattat att man har semester och sen försvinner väl den sista veckan i vanlig semestern snart slut-ångest, men det blir åtminstone tre riktiga semesterveckor kvar.

Jag beklagar att ni alla fått lida under mitt uppehåll i bloggandet, men nu är jag tillbaka. Åtminstone för en stund...

Så, vad har då hänt sen sist:

• Det är lågkonjunktur och kristider sägs det, men ändå jobbas det 70-80 timmar per vecka (vilket förklarar inaktiviteten här).
• Det har varit midsommar, folk har suttit i baksätet, det har idrottats, alla världsproblem är numera lösta och vi går nu mot mörkare tider.
• Det har klonkats ett nysläpp, en Bunnahabhain Peated 10 Years. Klonken skedde midsommar och då lite väl sent, varför jag i detta nu smakar den igen. Spontant mycket god och mycket rökig, och då mogen rök och inte lika torr rök som vissa standardutgåvor av olika Islay-varianter har. Men...det är nästan bara rök -- det krävs mer substans för högsta betyg.
• Dream Theater har släppt en ny platta. Låter spontant helt ok, den lär växa och bli bättre, men en viss stagnation märks tydligt. De var bättre för 15 år sedan, men är fortfarande så bra att jag köper deras plattor (fysiska cd-skivor alltså ungdomar; nerladdningar sker före releasedagen) på releasedagen.
• Om en vecka (eller 80 arbetstimmar) är det semester i hela fem veckor -- rekord!
• På måndag skall en kär gammal bil på besiktning och jag får en liten att göra-lista till ovanstående semester. Inget jag gråter över -- skönt att göra saker som är helt diametrala mot vad man gör på jobb.
• Jag som aldrig brukat ha tillställningar när jag fyller år har de senaste åren förändrats...eller kanske mognat? Redan nu har jag bestämt att det blir trevligt besök här den 1 augusti (för övrigt det datum då hösten börjar).

Så, det var ungefär vad som hänt sen sist. Inte mycket alltså, men det viktigaste är väl att denna uppskattade blogg återigen är på banan?

Ja, då var tiden kommen och det är väl bara att kapitulera. Efter dagens omgång av den underskattade tävlingsgrenen "hårförkortning på medhavd hjässa" kan jag inte förneka det längre. Mina hårsäckar har numera bosatt sig i ett ej så tättbefolkat område. I nästa års budget kan troligtvis schampokostnaden minskas drastiskt till förmån för bonvaxet.


Positivt är det dock att om det fortsätter i denna takt kommer jag inte hinna bli särdeles gråhårig.

Häromdan var jag och hämtade mitt nya körkort eftersom det gamla fallit för åldersstrecket. "Villkor: glasögon" stod det, om än i en något omkodad sifferform, och det var just efter detta synhjälpmedel jag letade när jag såg den suddiga bilden av mig själv. Men bilden skulle tydligen vara så. Eller så är det jag som är så. Suddig alltså -- jag kunde alltså inte ens vid fotograferingen skärpa mig. Så nu får man dras i ytterligare tio år med en identitetshandling som inte gör sin förebild rättvisa. Men fullt så illa som med mitt gamla körkort blir det nog inte -- där fick jag vid ett tillfälle visa min ännu äldre, av Posten utfärdade, legitimation för att bevisa att jag var jag (vem jag nu annars skulle kunna vara).

Tur man inte är björn, för då skulle man inte få sova något med dessa ID-handlingar...

På toaletten på jobb har vi en flaska doftspray att användas...efter de lite längre besöken. Idag när jag, vid ett av mina korta besök, tittade närmare på nämnda flaska blev jag faktiskt lite rädd, ty bak på flaskan stod att innehållet var...EXTREMT BRANDFARLIGT! Hur tänker de egentligen -- när är det tänkt att denna spray skall begagnas!?

Efter denna upptäckt vet jag faktiskt inte om jag vågar använda mig av sprayen vid nästa längre besök. Åtminstone inte förrän vårt dasspapper är utbytt mot en brandfilt...

Det var inte med någon större glädje jag mottog gårdagskvällens snöfall. Och när jag i morse vaknade av ett ljud som påminde om en smärre skottsalva tänkte jag att hela helvetet brutit lös. Men när jag tittade ut så såg jag till min glädje att det var snön som hade smält...

Det fanns en kort period i mitt liv när jag funderade på att starta en hundkennel. Jag lade dock planerna på hyllan efter mitt misslyckade försök att korsa en golden retriver med en tax:


Troligtvis har detta experiment större chanser att lyckas i den engelskspråkiga delen av världen.

Hugaligen! Det är inte utan man ryser när man tänker på hur gammal man börjar bli. Nu har jag precis samlat på mig ytterligare ett antal vuxenpoäng genom att meddela prenumerationsavdelningen att jag inte längre önskar några leksaker med min Kalle Anka-prenumeration...

Efter att ha studerat vår hankatts beteende mot sina släktingar i dessa tider så slår det mig att många hankatter måste ha bytt namn från Fritz till Fritzl...

I imorgon, lördag, är det åter dags för en härlig men ej så välkänd tradition. Vi har sedan flera år nu i vår "whiskyprovning" lagt till ett eget moment utöver smak, doft och utseende; ett moment som är mer av det auditiva slaget -- klonken!

Vad är då detta? frågar sig den oinvigde. Jo, det är kortfattat det ljud som framkommer när man från en ny flakska whisky häller upp det första glaset. Olika flaskor har olika klonk. En klonk kan vara både kort och lång (a.k.a. dyr klonk eftersom första glaset av tradition fylls tills klonket slutar!), och det finns även förklonk och efterklonk att ta hänsyn till (mer om det i senare inlägg). Att tänka på är även att det ska vara tyst runtomkring när det ska klonkas. Många oinvigda har svårt för just denna regel och vill gärna prata just i klonkögonblicket, men det är närmast dödsstraff på en sådan handling.

Som parentes kan nämnas att ur verbet klonka har sedermera substantivet "klonkare" vuxit fram, och det är då helt enkelt en oöppnad flaska whisky (single malt så klart).

Så, vad ska då klonkas på lördag? Jo, denna lilla spännande skapelse:


Vad är då detta för skapelse? Jo, en Caol Ila lagrad på sherryfat (nummer 10425 på bolaget för den intresserade) vilket för en Caol Ila-idiot som undertecknad synes som en ytterst spännande whisky. Bara att hoppas att den uppfyller mina högt ställda förväntningar. Jag återkommer med resultatet.

Ha, jag vet inte varför jag gör detta då det egentligen är meningslöst, men har jag blivit "utmanad" av min kära syster så får jag ta mig tid att svara. Jag har dock svårt att ta mig förbi första punkten eftersom det så tydligt bryter mot reglerna -- har regelförfattaren inget närminne alls eller vad är det frågan om?

Nåväl, nu kör vi:



1. Vad heter du?: Magnus
2. Ett ord på fyra bokstäver: Mack
3. Flicknamn: Magdalena
4. Pojknamn: Manfred
5. Yrke : Mikrofontekniker
6. Färg: Mellansvart
7. Klädesplagg: Manchesterkalsonger
8. Mat: Mangogriljerad sjömansbiff
9. Sak i badrummet: Maizenabefläckad handduk
10. Plats/stad: Markaryd
11. En orsak att vara sen: Mopedkö
12. Något man skriker: Men vad du hör dåligt då!
13. Film: Mikrofilm
14. Något man dricker: Maltwhisky
15. Band: Marillion
16. Djur: Manet
17. Gatunamn: Malmskillnadsgatan
18. Bil: Maserati
19. Sång: Missouri Uncompromised
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Månggifte

Jag har nu varit förkyld snart en hel vecka. Snörvlig, med ögon som prins Bertil hade varit stolt över och en hals som omöjliggör det för mig att hålla min normala svada (till glädje för somliga skulle jag tro). Men visst är det konstigt hur förkylningar är upplagda? Något måste ha gått helt snett i planeringen av dem:

När man är förkyld blir man trött och seg och man behöver således mer sömn. Men sova kan man inte, för intar man horisontalläget så ökar per automatik förkylningen i intensitet vilket omöjliggör minsta tupplur. Stiger man så upp så minskar intensiteten och vissa perioder är man på gränsen till symptomfri, men då är man så trött att man inte orkar göra något utan bara vill lägga sig. Fast det går ju inte enligt ovan...

Detta medför även att man inte kan stanna hemma från jobb även om man har världens dunderförkylning, ty det är ju så att man är friskare på jobb än hemma. Om man nu inte arbetar inom ett yrke där horisontalläge är vanligt förekommande (och nej, den branschen är inte jag i!). Med all denna kunskap kan vi dock dra den intressanta slutsatsen att när någon säger att de stannat hemma från jobb på grund av förkylning så vet vi vad de arbetar med...snuskhumrar...

Det är sannerligen inte konstigt att man funderat över vilket rikspucko det måste varit som uppfann förkylningen.

Visst är det skönt när man får lite avlastning i sina vanliga sysslor? Normalt så brukar jag göra mina tavlor alldeles på egen hand, men nu har jag banne mig fått en tavla och kan ta det lite lugnare ett tag istället. Lysande!

Så har då vintern återigen gjort ett försök att inta även denna del av landet. Och återigen hörs en del spridda positiva uttalanden om hur skönt det är med detta väder; ett uttalande som för mig är totalt obegripligt. Låt oss se på vad vintern bland annat består av:

• Kyla. Vem gillar att frysa? "Men det är så fin luft och så friskt när solen skiner." Visst, men det kan det vara utan att det är minusgrader modell tvåsiffrigt.

• Snö. Vem gillar en vit massa som bara följer med in och gör det blött överallt? Vem gillar en vit massa som gör det svårare att ta sig fram?

• Halka. Vem gillar att tvingas göra bilresor med livet som insats och som dessutom tar dubbelt så lång tid?

• Mörker. Vem gillar att det är mörkt långt mer än hälften av dygnets timmar? "Men snön lyser ju upp!" säger den märkliga vinteroptimisten. Jovisst, men var det någon som gillade snön i första läget? Ont skall med ont fördrivas, eller vad är det frågan om?

• Uppvärmningskostnad. Vem gillar att betala en massa bara för att hålla värmen inomhus? Om nu kylan vore så härlig skulle man ju kunna ha kallt inomhus också, men icke, där går på något vis gränsen även för vinterälskarna.

Inte mycket positivt med vintern alltså, så jag tror banne mig att jag fortsätter att ha bilen på tomgång extra länge bara för att skynda på växthuseffekten.

Det har på senare tid, och även en tid dessförinnan, klagats en del på våra polisers oförmåga att klara upp brott, men de är ju faktiskt inte alltid ute och cyklar. Jag sprang nämligen på en artikel som handlade om en försvunnen kvinna där jag helt förbluffad kunde läsa att:

"Polisen utgår dock från att hon kan befinna sig antingen i Sverige eller utomlands."

Vad ska man säga? Det är ju inte helt enkelt att förneka detta påstående! Jag känner att polisen är något på spåren; de är på väg att upprätta sin heder igen. De vil! De kan! De ska!

...har jag i princip aldrigt ätit eller varit särskilt förtjust i. Troligtvis beror det på att fluffris i honungsgriljerat socker är lite väl sliskigt. Men trots detta debacle har ordet etsat sig fast i mitt huvud som om det vore ett uttryck jag begagnar dagligen -- men icke. Åtminstone begagnas det inte i en form som går att uppfatta auditivt, utan det är mest i mitt stilla sinne det finns. "Kalaspuffar vad bra det blev!" kan jag tänka, men det är sällan jag säger det.

Det är inte utan man blir lite oroad över sin psykiska hälsa när man som ett av de mest positiva uttrycken har ett som innefattar en flingsort (om det nu kan klassificeras som flinga) som man inte ens gillar något vidare. Men det är nog så att ordet smakar bättre än produkten, för visst låter inte "Corn Flakes vad bra!", eller "Snap, Crackle & Pop vad bra det blev!" lika övertygande? Det låter mest som att man skojar till det lite, och det är ju absolut inte fallet. Så nej, jag tror banne mig att jag i mitt stilla sinne fortsätter att utbrista i ett outsagt (hur man nu gör det) "Kalaspuffar!" så fort något går min väg.

Idag lördag har jag tillbringat en stor del av min tid på ett IKEA-varuhus, och man lär sig faktiskt en hel del av dessa besök. Idag lärde jag mig bland annat att...

...om det inte finns plast runt produkterna när man kommer till kassan så är det fritt fram för kassörskan att slänga övriga varor ifrån sig när man påpekar att lite flexibilitet inte är av ondo...

...man själv får springa och hämta motsvarande produkt, om än inplastad, fast att klockan är 18:08 och de stänger 18:00...

...man banne mig inte får sälja en vara som man påpekar att det är en mindre skada på (trots att man då inte hinner hämta en felfri), men om man säger att man inte ser skadan förrän man är hemma så är det inga problem...

...köttbullsportionerna är för små, för det går utan större bekymmer att sätta i sig 30 köttbullar, 1,5 portioner potatis, samt en halv skål överbliven pommes frites utan att någon tarm tar skada...

...den inköpsbudget man innan besöket sätter upp kommer att spräckas med minst 50%....

...jag ännu inte lärt mig huruvida den nedlagda kostnaden är värd sitt pris när allt är färdigt...men jag hoppas...

Se där, visst lär man sig mycket...varje dag!? Och undrar någon vad som inhandlades, så finns en del av detta att beskåda hos min älskade fru här.