knegus

Som en blixt från klar himmel träffades jag häromdagen av en gammal favorit; ett fint gammalt hederligt ord som troligen är ett av de härligaste som går att uppbringa i svenska språket. Ordet är givetvis "onomatopoetisk". Bara smaka på det, onomatopoetisk...visst är det härligt?

På min väg hem idag med tåg från Svågertorp så blev jag av min resgranne, en tös/kvinna någonstans mellan dryga 20 och 35 år (ja, jag är regerande svensk mästare i åldersbestämning av andra människor), benämnd som en "trevlig och vänlig kille". Detta när hon för konduktören (heter det verkligen så numera?) omnämnde mig för att jag inte lyckades växla hennes tjuga till två tior utan helt sonika skänkte henne min enda tia så att hon skulle kunna få lite kaffe ur kaffeautomaten. Att bli benämnd kille samtidigt som man har ena benet inne i medelåldern kändes konstigt...tills det slog mig att min mor fortfarande har tjejträff när hon träffar väninnor i samma ålder som hon.

Nåväl, vad som egentligen förvånade mig mest var att hon bad mig vakta hennes väskor medan hon gick på toaletten. Visst kunde jag göra det, men eftersom hon absolut inte kände mig så var jag inte trovärdigare än någon annan där vi satt att hålla ett öga på hennes väskor, men ändå föll lotten på mig. Man kan undra varför? Antingen led hon av en lindrigare form av sinnesförvirring, eller så utstrålar jag en otrolig aura av trovärdighet och god etik. Troligtvis var det alltså en form av solsting som satt kvar. I vilket fall så genomförde jag, om jag själv får säga det, mitt uppdrag med bravur. Där fanns två väskor när hon gick och lika många vid återkomsten -- en synnerligen god utdelning!

Internet är en informationskälla där i princip allting blixtsnabbt finns att tillgå, måhända att trovärdigheten på ett flertal ställen inte är den bästa. Morgontidningar, däremot, har betydligt högre trovärdighet men lider av det syndromet att de enbart innehåller gamla nyheter, det vill säga sådana som är från gårdagen.

Men om vi då korsar det bästa av dessa världar och låter morgontidningarna publiceras snabbt på internet, då borde det väl bli bra...eller...?

Det kanske kan gå för fort även i tidningsvärlden...eller var de här före sin tid...? Eller det kanske handlar om två olika sporter? Måhända lirar damlaget samtidigt på grusplanen bredvid?

 

På seneftermiddagen i dag passerade jag ett gym, alltså ett sådant ställe där folk betalar för att till allmän beskådan stå och svettas i ett skyltfönster. Detta i sig kan tyckas vara en märklig företeelse, men ännu egendomligare blir det om man försöker se in i dessa individers hjärnor. För hur tänker man när man en fin och lagom varm eftermiddag i augusti väljer att ta en rask promenad...inomhus...på ett rullband...i ett skyltfönster? Istället för att gå utomhus.

Besynnerligt var ordet.

Den 11 juli var det tio år sedan farfar gick bort. Mindre än två månader tidigare hade jag två generationer i rakt uppstigande led kvar i livet -- nu hade jag ingen. Ibland händer saker så snabbt att man knappt hinner reflektera över dem.

Ingen kunde som farfar ringa och prata långsamt och länge om absolut ingenting. Att spela Skitgubbe med honom var en lugnande syssla -- jag undrar om han inte på något vis fick in ett maskningsmoment i detta kortspel. Som barn upplevdes mången mil i barnsits bak på hans cykel. Och den selektiva hörseln han på ålderns höst utvecklade när han, trodde vi, satt och sov i favoritfåtöljen var ibland oberäknelig. Ljuva minnen!

Nu är det offentligt. Det blir i år, på allmän begäran, en upprepning av fjolårets formidabla bloggsuccé: Semesterbloggen. Som en uppvärmning inför detta så kommer här en liten midsommarblogg. Håll tillgodo!

Midsommar ja. En av årets absoluta höjdpunkter och som när det är som bäst helt klart är en sådan dag som gör livet värt att leva. Man äter gott, umgås med en massa härliga människor och vädergudarna är givetvis snälla mot en. Man vill inte att det ska ta slut och därför känner man sig också nästan tom inombords en eller ett par dagar efteråt. Och så bra var årets midsommarfirande -- tummen upp för huvudarrangör och trevliga gäster!

Ett missöde med årets firande var dock att jag glömde kameran. Detta trots att jag lade den på ett ställe så att jag inte skulle glömma den. Där låg den också kvar och väntade när vi kom hem. Av den anledningen är nedanstående bilder ett lån från kusin med sambo. Nu sammanfattar vi!

Den gångna helgen började jag totalt övertygad om att det var fyra veckor kvar till den fem veckor långa semestern. Jag var så övertygad att jag, på fullt allvar, hävdade att den kalender som var menad att överbevisa mig enbart bestod av tryckfel. Men när alla kalendrar jag kunde uppbringa för detta år visade samma sak fick jag motvilligt ge mig.

Efter lite väl många år i Lund och likaledes lite väl många akademiska poäng där så trodde jag aldrig att detta skulle inträffa. Likväl så inträffar det i princip varje vår/försommar.

Kristi himmelsfärdsgashelgen... Förr klingade denna ledighet synonymt med lugn och ro och framför allt fiske efter horngädda ute på ön i Limhamn. Numera har den väl ingen särskild klang mer än ledighet några extra dagar och att det snart vänder... I år tyckte jag dock att att lite extra ledighet skulle passa bra. Fem dagars ledighet innan den riktiga stressmånaden sätter in vore väl bra...eller...?

Jo, men så dyker det upp saker som givetvis är värre och mycket struligare än man kunnat ana och eftersom "ja, men det fixar jag" är uttryck som begagnas frekvent så sitter man här på den fjärde på förhand vilodagen och känner att, ja, morgondagen blir en trekvartsdag utan några särskilda "ja men det fixar jag"-uppdrag så då kan jag bara pusta ut...

Jag brukar säga att jag inte vet vem någon är i den ort där vi bor men att alla vet vem jag är. Detta då jag inte känner igen en käft de gånger jag vistas "på byn".

Någon har kommit på att vi ska ha stegräknartävling på jobb. Tävlingen börjar den 26 april och fortlöper i fem veckor. Från ungefär samma dag och två månader framöver har vi som allra mest att göra på jobb och kan knappt gå på toaletten utan att det känns som man skolkar. Under samma tid skall vi alltså ha stegräknartävling. Det skulle man vilja se in i den hjärnan...

Allan Preussen, en av mina stora idoler, uttryckte just denna fras efter att Farbror Freij gjort ett av sina framträdanden. Och jag har idag mer än en gång uttryckt samma önskan inom mig -- det skulle jag vilja se in i den hjärnan (om den finns alltså). Eller, hur tänkte de nu eller gjorde de ens det?

Efter dagens jobbstrapatser, som även dem gav upphov till ovan nedskrivna funderingar men det är något jag ska bespara er och ta med mina lugnande tabletter, så begav jag mig till scoustugan. Jag är numera inte aktiv eller engagerad i denna rörelse, men jag har sedan min tid som kassör (som för övrigt precis är avslutad eller knappt ens det) en del oavklarade uppgifter kvar som skall färdigställas. I vilket fall, när jag kom dit för att hämta några papper och kopiera desamma så märkte jag något besynnerligt -- där kopieringsmaskinen tidigare stått fanns numera en kartong med hamburgerbröd.

Det hade alltså, kom jag efter en stunds eftertanke på, återigen varit inbrott i scoustugan. Efter en stunds efterforskningar på rikskriminalnivå kom jag även fram till hur brottet begåtts...och vad de stulit. Stöldgodset visade sig bestå av, hör och häpna, en styck kopieringsmaskin och uppskattningsvis 75 stycken 90 grams hamburgare. Enabrt köttdelen av hamburgarna alltså, ty bröden låg kvar där kopieringsmaskinen tidigare stått.

Vad sägs om den kombinationen, kopieringsmaskin och hamburgare? Visst skulle man vilja se in i den inbrottstjuvshjärnan...?

Så har vi då återigen blivit lurade. Av miljömässiga skäl så förbjuds nu de gamla glödlamporna då de drar så mycket energi. Istället ska vi begagna oss av lågenergilampor. Inget fel i det...om det nu inte vore för att dessa behagar ha en startsträcka från påslag till acceptabel lyskraft som i många fall är irriterande lång.

Vad händer då? Jo, istället för att som förr tända lampan i rummet, göra vad man ska och sedan släcka lampan när man går där ifrån två minuter senare så är nu lampan tänd hela tiden. Istället för att ha lampan tänd sammanlagt 30 minuter per dygn så är den nu tänd 24 timmar per dygn. Istället för att göra av med 60 W x 0,5 h = 30 Wh per dygn så gör vi nu av med 7 W x 24 h = 168 Wh per dygn.

Energibesparande? Jo, tjenare...

En av de bilar som för närvarande finns i vår ägo är en invandrare från det stora landet i väster. Det är inte så lätt att se det på honom för han har ett typiskt svenskt utseende så länge detaljerna inte granskas. Gör man det så upptäcker man dock en del grejer som faktiskt bekräftar en del av de fördomar som finns om invånarna i det stora landet i väster. För vad sägs om denna information som så fint finns på den högra dörrbackspegeln?

Man lär sig något nytt varje dag!

Som alla av er säkert känner till, såtillvida ni inte är av släktet brunbjörn (Ursus arctos) och därmed nu ligger i ide, så är denna vinter en av de kallaste och snörikaste på länge -- åtminstone för oss här nere i den södra landsänden. "Härligt med en riktig vinter med snö och kyla" ropar en del. På allvar dessutom -- åtminstone verkar de mena vad de säger. Undertecknad har väldigt svårt att förstå detta och började därför leta argument till hur de kan tycka som de gör.

Efter idogt grävande kom jag dock bara fram till en enda sak -- mysigt. Just precis, mysigt. De tycker att vädret är mysigt och lyfter dessutom fram detta. Jösses säger jag.

Vintern och snön innebär ju kalabalik i trafiken, ökade samhällskostnader i form av bland annat snöröjning, fler olyckor på grund av halkan och därmed större belastning på sjukvården, större energiförbrukning till bland annat uppvärmning (och därmed större miljöpåverkan), minskad BNP på grund av att folk inte kan ta sig till sina arbeten med mera, med mera. Men allt detta uppvägs tydligen av att det är mysigt med vinter och snö. Nej, fy fan för mysigt!

Så, när nästa elräkning dimper ner här, som med tanke på vintervädret givetvis är saltad, så ska jag genast vidarefakturera denna till första bästa som dyker upp och säger att vädret är mysigt. Är nu denna mysighet värd så mycket så skall de banne mig få betala för den också!

Måhända mysigt -- men enbart på kort

Idag är det den 23 januari och det är farsans födelsedag. Han fyller 58 år. Ingen anmärkningsvärd ålder i sig, om det inte vore för att han själv har missat sina tio senaste födelsedagar. Han tackade för sig vid 48 års ålder och det är inte utan att det känns lite underligt att han numera enbart är drygt 15 år äldre än jag.

En dag som denna förundras jag också över hur fort tiden springer iväg. Det är snart tio år sedan han dog och jag minns fortfarande i detta nu många detaljer från år 2000. Perioden därifrån till nu kan i många avseende kännas suddig, men just detaljer från år 2000 finns kvar och händelserna då känns inte alls så avlägsna som de kanske borde. Jag sneglar bort på en bild av honom och han känns inte mer frånvarande än ett telefonsamtal bort.

År 2000 var på många sätt ett riktigt helvetesår på "bortgångssidan" (farsan, farfar med flera) men där vissa klara ljusglimtar nog räddade mig från att helt gå under, även om jag ännu till dags dato har en bra bit kvar innan jag är helt tillbaka. Och det ska inte heller förnekas att jag nu exakt tio år efteråt blev aningen rädd att 2010 skulle komma att bli upprepelsens år efter att farmor åkt in på UMAS. Nu verkar det lyckligtvis inte vara så allvarligt så 2010 har möjligheter att bli det bästa året hittills under 2000-talet -- många andra händelser under 2010 pekar åtminstone ditåt.

Nåväl, åter till dagens födelsedag. Den firade på sedvanligt vis på en minneslund nära mig. Denna gång hade jag för första gången sällskap av Bilbo (som med sitt ryckiga gångsätt på de glashala gatorna och trottoarerna tvingade mig att leka balanskostnär -- Hässleholms kommun sparar sannerligen på sandningen så den notan lär inte vara saltad (höhö)).

Minneslunden var i princip helt täckt av snö -- det enda som syntes tydligt var ljusträdet.

 

Efter mycket bråkande med vind och tändstickor blev det slutligen fyr på ljuset, och vad jag vet brinner det fortfarande i detta nu.

 

Bakom det repiga glaset finns en klart brinnande låga. Förhoppningsvis är jag inte långt borta från att komma igenom reporna och nå dit.

Ojdå, jag höll ju på att glömma del 2 och nu är det en hel vecka sedan den utspelades och ännu en innehållsrik helg har passerat (eventuellt mer om det i senare inlägg). Men i korta ordalag:

Vad kan tänkas komma dagen efter en biskopsmiddag? Jo, prästvigning med efterföljande liten fest. Nej, jag har övergivit Mammon för någon annan Gud utan det var frugan som numera kan titulera sig präst. Hmm, undrar förresten om jag då kan titulera mig prostata...?

Nåväl, det får vara hur det vill med det, men en del tankar slog mig under dagen och dagarna därefter:

Det kostar en hel del både vad gäller tid och pengar att anordna en liten fest för ett 50-tal personer, men det är skoj att kunna omge sig av idel trevliga människor -- både folk som man känner väl och folk som man aldrig träffat tidigare. Extra roligt är det med folk som man träffar alltför sällan och folk som alltid lyckas sprida någon form av positivism så att man per automatik blir på glatt humör -- en underbar känsla.

Nackdelen med så pass många gäster är att man inte hinner prata med alla, vilken känns lite tråkigt och nästintill lämnar en med dåligt samvete när allt är över. Det är bara att hoppas att gästerna inte känner på samma vis.

Nu veckan efter så är jag kvar med en positiv känsla. För första gången så står vi här nu med två inkomster där den ena inte är en CSN-utbetalning. Det känns som om något börjar på riktigt och man börjar så smått känna sig allt mer positiv och glad. Bara att hoppas att det håller i sig och slår igenom på fler plan. Och att man inte blir alltför vuxen...

Den gångna helgen har jag varit med om två händelser som jag troligtvis aldrig kommer att vara med om igen -- biskopsmiddag och prästvigning. Och det skall sägas med en gång -- jag har lärt mig en hel del.

Biskopsmiddagen var en upplevelse. Det är intressant att betrakta hur olika personer uppträder på en sådan tillställning; hur vissa på något vis har en lite finare yta att leva upp till och därmed inte verkar kunna sänka sig till den nivå där de har roligt. Det är märkligt, egentligen, att en del synes tycka det är viktigare att vara strikta och visa upp en vad de tycker är en respektfull och trovärdig fasad än att ha roligt och tillåta sig själva att skratta. Själv är jag tvärtom och har mer respekt för, och ser mer upp till, folk som är sig själva. Och som låter sig ha roligt. Fast det är klart -- mina uttalanden är lite väl långtgående med tanke på att jag knappast känner personerna i fråga. I vilket fall så vågar jag nog påstå att vår lilla kvartett-hörna hade trevligast av alla under kvällen.

Ja, vår hörna ja, för det var precis vad det var. Jag vet inte om ryktet hade gått innan vi kom, för visst måste det finnas någon tanke bakom bordsplaceringen:

Jag undrar om det var en tillfällighet att jag placerades där jag gjorde? Men jag klagar absolut inte eftersom det var bästa platsen runt bordet -- alltid skönt att ha en flank fri om man skulle behöva fly fältet.

 

Jag är inte heller någon större vän av mer avancerad vett och etikett -- varför göra det svårt för sig bara för att det anses som fint? En sak som jag absolut inte förstår är varför man har en varmrättstallrik (eller vad facktermen kan tänkas vara) som undertallrik under hela middagen -- kan någon vänlig själ förklara det för mig?

 

Att man börjar med förrättstallriken på varmrättstallriken fattar jag, för när man plockar ut förrättstallriken så är det bara att smälla på med varmrätten på den redan ditställda tallriken -- rationellt och bra! Men icke i detta fall, utan då fick man en ny varmrättstallrik på den gamla och sedan mat på den. Aha, tänkte jag då, det är givetvis för att om man ska ta en andra portion så ska man göra det på en ren tallrik. Men tji fick jag. Och tanken att det skulle vara ett spillskydd till duken nu när jag var på besök funkade inte heller eftersom tallrikarna var av identisk modell och storlek. Så jag är fortfarande frågande till nyttan av denna dukning. Kan någon förklara den för mig -- man fick ju aldrig någon mat på den (bortsett från den del av efterrätten man spillde)?

 

Jag var även frågande till varför det fanns både en sked och en gaffel till efterrätten men bara en efterrätt. Någon varning om detta borde ha gått ut på förhand, åtminstone till oss som lider av både dålig uppfostran och beslutsångest. Nu var det var bara att lugnt iaktta övriga för att se vilket redskap som skulle begagnas.

 

Nåväl, sammanfattningsvis var kvällen långt över förväntan, men det kan nog till stor del tillskrivas personerna i vår kvartett. Om maten var god? Klart den var, det var ju mat!